Ingress:

Nicke, Millan och Ullis – tre syskon som miste sin mamma i Thailand fšr tio Œr sedan. Sedan dess delar de in livet i fšre och efter tsunamin. Den har blivit en del av deras identitet. Ršda korsets samtalsgrupper har hjŠlpt dem att sortera ut bitar pŒ vŠgen.

 

Bršd:

Dšda mŠnniskor fastkilade i rotsystem, palmer och mšbler som flyter omkring i smutsbrunt vatten, en hotellvŠgg som rasat – dŠrinne en man i nŒgot som en gŒng var en fungerande toalett.

De fragmentariska bilderna Šr sammanfogade minnen frŒn Khao Lak annandag jul 2004. Syskonen Niclas, Camilla och Ulrika Jern befann sig tillsammans med sin mamma Ingrid i Thailand. Ett halvŒr innan hade deras pappa hastigt gŒtt bort i cancer och de bestŠmde sig fšr att komma bort och fira jul och nyŒr i Thailand – ihop.

Men de kom aldrig hem tillsammans. Deras mamma fšrsvann i den stora flodvŒgen.

Det bšrjade som en alldeles vanlig morgon, eller kanske inte. De andra dagarna hade de gŒtt ned till stranden tidigt. Just den hŠr dagen hade Niclas tagit sig en sovmorgon och de andra beslšt sig fšr att ta det lugnt vid poolen fšr att vŠnta in honom. Systrarna solade. Mamman tog en svalkande simtur i poolen och Niclas Œt frukost pŒ hotellet.

Plštsligt hšrdes ett brak, som om ett bygge rasade. Men det skulle visa sig vara massor av trŠd som blŒste omkull med en obŠndig kraft.

      Jag kollade ut mot havet och sŒg en brun vŠgg. Jag fattade med en gŒng att det var livsfara, sŒ jag sprang mot poolen, berŠttar Niclas Jern som var 19 Œr nŠr katastrofen intrŠffade.

Vi sitter vid kšksbordet hos Camilla Jern i TŠby. Det Šr hšstgul oktober utanfšr fšnstren. De lyssnar respektfullt och faller in i varandras meningar - fyller pŒ sŒ det blir en hel berŠttelse.

Allt hŠnde snabbt och reflexmŠssigt. PŒ nŒgot konstigt formades de till en liten enhet, rusade pŒ vŠg ut ur poolomrŒdet, i riktning mot hotellet fšr att sška skydd dŠrinne.  Strax dŠrefter stŒr de pŒ en loftgŒng och klamrar sig fast runt stolpar. Fšrst dŒ inser att mamman inte Šr med.

De har gŒtt igenom skeendet sŒ mŒnga gŒnger. Vad var det som hŠnde egentligen – och i vilken ordning skedde det? Hur kunde de gjort annorlunda? Camilla som var nŠrmast mamma vid poolen, ville springa tillbaka men hejdas. Hon grŒter stilla och syskonen tršstar sakligt, att ingen av dem hade nŒgon rimlig chans att rŠdda sin mamma. Det hjŠlper inte att det har gŒtt tio Œr. Saknaden och skulden finns dŠr fortfarande. Liksom bilderna i huvudet.

      Fast de stšr inte lika mycket och inte lika ofta lŠngre, konstaterar Ulrika som Šr tacksam šver att ha deltagit i Ršda korsets samtalsgrupper.

En mŒnad efter hemkomsten bšrjade de i en grupp med andra som hade liknande erfarenheter, genom att de šverlevt tsunamin och mist en eller flera anhšriga.

– Vi kŠnde fort att vi ville trŠffa folk som varit med om samma skrŠck. Det blev inte lika ensamt dŒ. I bšrjan var det mer samtal om vŒra anhšriga och vilka som identifierats och hur vi upplevde det, minns Camilla och pŒpekar att hennes kompisar har sagt att de inte fattade sŠrskilt mycket om vad hon berŠttade den fšrsta tiden, eftersom det hon babblade pŒ i osammanhŠngande minnesbilder utan nŒgon riktig kronologisk ordning.

– PŒ nŒgot konstigt sŠtt var det viktigt att gŒ igenom alla hotell fšr att veta precis var de lŒg och fšrstŒ vad det var som hŠnde, minns Niclas.

      Det var fšr att fŒ ihop det hŠr pusslet och fšrstŒ vad man varit med om, fšrklarar Ulrika som kommer ihŒg att hon var lite besvŠrad av att hon grŠt mest av alla i gruppen, medan hon upplevde att de andra mer lyckades hŒlla ihop sig under trŠffarna.

Niclas, Camilla och Ulrika uttrycker en stor tacksamhet šver att fŒtt en chans att prata av sig i stšdgruppen. De menar att det hade en stor betydelse fšr hur de kunde fortsŠtta sina liv.

De minns det som att gruppsammankomsterna var strukturerade och att samtliga som satt i ringen fick berŠtta om sina upplevelser. KŠnslan var att alla fick ungefŠr samma samtalstid. Syskonen fortsatte att gŒ pŒ regelbundna trŠffar och nŠr de tittar tillbaka pŒ den tiden sŒ ser de som att det var en slags livlina. De var en tight familj innan, men relationerna och bandet sinsemellan har blivit starkare.

Direkt efter hemkomsten bodde de hos en moster i TŠby i nŒgra veckor. DŠrefter flyttade Niclas och Camilla in till Ulrika och hennes dŒvarande sambo, som ocksŒ var med i Thailand. Snart fick de hjŠlp med att skaffa en rymligare bostad i Hammarby sjšstad.

Systrarna tycker inte att de blev automatiskt utsedda som extrafšrŠldrar till Niclas, utan att de stšttade varandra alla tre. DŠremot kŠnde de ett naturligt ansvar fšr honom, eftersom han var yngst och fortfarande bodde hemma dŒ det hela skedde. Syskonen blev erbjudna att gŒ ytterligare en kurs i Ršda korsets regi. DŠr trŠffade de nyblivna vŒrdnadshavare till barn som mist bŒda sina fšrŠldrar under tsunamin. Den kursen hade de en stor behŒllning av – frŠmst fšr att den pŒgick en hel helg och det fanns tid att prata klart om saker.

Men efter ett tag kŠnde Niclas att han hade svŒrt att relatera till saker i den vanliga samtalsgruppen. De flesta som var med dŠr hade mist en partner. Han var 19 Œr nŠr han var med om tsunamin och i ett helt annat skede av livet. Samtidigt som han var nŒgon helt annanstans Šn sina kompisar i tankarna. SjŠlv upplevde han det som att han redan varit med om saker som man knappast Šr med om under ett helt liv. DŒ fick han hšra talas om en Ršda-Korset-grupp fšr unga som hade pŒverkats av tsunamin. Den gick han gick med i.

      DŠr mštte jag en tjej som jag trŠffat fšrsta natten efter tsunamin. Det var betydelsefullt att trŠffa andra unga som var i min egen Œlder. Vi diskuterade saker som gŠllde oss, fšrklarar Niclas som menar att riktningen i hans liv absolut pŒverkats av upplevelserna av tsunamin.

Redan nŠr han rŠddat sig undan i djungeln pŒ annandagen, tŠnkte han att han borde ha lŠrt sig mer om vŒrd och omvŒrdnad. Han var skadad med ett djupt jack i ena benet men insŒg inte skadan, utan vandrade barfota, uppfšr, kilometer efter kilometer - fšr att komma upp undan vŒgen. Systrarna befann sig pŒ annat hŒll i djungeln och hade ingen aning om att deras lillebror levde. De frŒgade alla fšrbipasserade om de sett brodern och mamman. NŠr de Šntligen fick lŒna en fungerande mobil och sŠnde ett sms hem fšr att berŠtta att de levde. Fick de svar att Šven brodern var vid liv och befann sig nŒgonstans i djungeln. GlŠdjen och lŠttnaden de kŠnde dŒ Šr svŒr att beskriva. LikasŒ nŠr de sammanstrŒlar pŒ sjukhuset i Phuket. Det skulle visa sig att bŒde Niclas och Camilla fŒr infektioner i sina sŒr och blodfšrgiftning. PŒ nyŒrsafton 2004 flygs de tre syskonen hem i ambulansflyg och fŒr vŒrd pŒ en sŠrskild avdelning pŒ Karolinska sjukhuset.

I dag bor syskonen pŒ olika hŒll. Camilla Šr 36 Œr och har tvŒ barn. Hon har utbildat sig frŒn mikrobiolog till lŠkare. Niclas gŒr pŒ Ršda korsets sjukskšterskeskola och funderar pŒ att arbeta med katastrofpsykologi i framtiden.

      Jag vill hjŠlpa och utveckla det jag kan i anhšrigstšd. Sedan vill jag ta vara pŒ det jag varit med om fšr mammas skull, sŠger Niclas som insett att han har en unik erfarenhet som šverlevande.

Ulrika som Šr Šldst i syskonskaran. Har hunnit bli 40 Œr och Šr mamma till tre barn. Hon slutade som journalist och utbildar sig till socionom och funderar pŒ att lŠsa vidare till terapeut.

Ett halvŒr efter tsunamin ŒtervŠnde de tillsammans till Khao Lak – med blandade kŠnslor. PŒ plats fanns Ršda korset, polis och rŠddningstjŠnst bland andra.

– Minnet av doften Šr starkast. Det som hade varit underbart fšrut, luktade nu dšd och fšrintelse, minns Ulrika.

Camilla sa varje kvŠll att hon skulle boka om flygbiljetten och Œka hem till Sverige.

Niclas har valt att Œka tillbaka ytterligare en gŒng till Khao Lak och han skall snart Œka tillbaka lagom till tioŒrsdagen. Planen Šr att vara pŒ plats tillsammans med en kompis.

      Det kŠnns som ett avslut och sŒ vill jag visa kompisen vad jag varit med om, sŠger han.

Tiden gŒr, hotellet de bodde pŒ Šr uppbyggt sedan lŠnge, syskonen har fšr lŠnge sedan slutat gŒ i samtalsgrupper och livet gŒr vidare.

Men minnena finns dŠr och har satt sin egen prŠgling.

– Jag har fŒtt ett helt nytt sŠkerhetstŠnk. PŒ nya stŠllen kollar jag oftast nšdutgŒngar och gšr upp scenarior om vad som kan hŠnda.

Sedan Šr jag rŠdd fšr att det skall hŠnda mina syrror nŒgot, sŠger Niclas allvarligt.

 

ÓDet hŠr med tid Šr ju sŒ svŒrt och hisnande – det kŠnns bŒde som att det var nyligen och lŠngesedan.Ó

Camilla Jern, 36 Œr, lŠkare

 

ÓTsunamin var en vŠndpunkt i livet.Ó

Ulrika Jern, 40 Œr, socionom

 

ÓDet kŠndes alldeles naturligt att flytta ihop nŠr vi kom hem.Ó Niclas Jern, 29 Œr, studerar till sjukskšterska

 

Byline: Agneta Slonawski

Bildbyline: Kamilla Kraczkowski

 

LŠnk:

http://www.youtube.com/watch?v=OUkqnCoT8MU

 

Bildinfo:

560399

MšrkhŒrig Ulrika, 40 Œ3, studerar till socionom

 

560390

ljus Camilla, 36 Œr, lŠkare

 

 

560659

Niclas. 560426, gŒr pŒ Ršda korsets skola, lŠser tredje terminen till sjukskšterska

 

Ensam Šr inte stark – Niclas Jerns livsval har pŒverkats av tsunamin. I dag vet han att sammanhang Šr viktigt fšr honom, liksom att fŒ hjŠlpa andra i en framtid.

 

Niclas med mobil:

Niclas som gŒr tredje terminen och lŠser som till sjukskšterska pŒ Ršda korsets skola, fŒr precis besked om att han fŒtt VG pŒ senaste tentan.

 

560200

Niclas 19 Œr – pŒ vŠg ut i livet. Han hade gŒtt ut gymnasiet och bšrjat lŠsa konsthistoria – men livet fick sig ett avbrott pŒ grund av tsunamin.

 

Kšksbordet:

Syskonen trŠffas inte lika ofta som tidigare; systrarna bor numera i TŠby och Niclas Šr kvar i stan. Men de hšrs ofta pŒ telefon.

 

Deras relation innan var tight, men banden har stŠrkts Šn mer efter upplevelsen med tsunamin fšr tio Œr sedan.

 

560182

Snart Šr det tio Œr sedan det hemska intrŠffade. Syskonen tittar pŒ kort tillsammans och minns, familjealbumet

 

560212

Bilder i huvudet och bilder frŒn familjealbumet, vŠvs till en historia som syskonen Jern fŒr fšrhŒlla sig till livet ut – pŒ grund av tsunamin.

 

560238

560143

 Mamma Ingrid sšgs med i den stora flodvŒgen i Thailand annandag jul 2004. Hon och de trebarnen hade Œkt dit fšr att komma bort frŒn jul- och nyŒrsfirandet hŠr hemma. Hennes make och barnens pappa hade gŒtt bort i cancer ett halvŒr tidigare.

 

560140

Minnesfragment. PlŒnboken som fšrsvann i tsunamin hittades ett halvŒr senare av Ulrika nŠr syskonen ŒtervŠnde till stranden. DŠr lŒg Camillas gamla plŒnbok mŠrkligt nog kvar.

 

Syskonen Šr prŠglade av tsunamin. Den har blivit en del av deras identitet i dag. NŒgot som de alltid kommer att fšrhŒlla sig till.

 

Livet gŒr vidare. Camilla har fŒtt tvŒ barn och Ulrika tre. Niclas har bestŠmt sig fšr att bli sjukskšterska.

 

Syskonen ses mer sŠllan i dag. Systrarna bor i TŠby nŠra varandra. Alla tre saknar vardagsmštena nŠr de bodde ihop eller nŠra varandra.

 

      Vi blev nŠstan som smŒ barn, sprang upp och bankade pŒ hotellrummen fšr att gšmma oss under sŠngarna, som skydd ungefŠr, minns Ulrik Jern som nu kan skratta Œt hur fšrvirrade och naiva de var den korta tid dŒ flodvŒgen rasade.

 

      Nu dšr vi. Hoppas det gŒr Œr fort, tŠnkte jag nŠr staketet vid hotellet rasade och Millan sveptes ivŠg, minns Niclas Jern.

– Shit! Jag klarade mig. Det var ungefŠr det fšrsta jag tŠnkte, sŠger Camilla Jern som beskriver det som att det var som att bli pŒnyttfšdd nŠr hon insŒg att hon šverlevt flodvŒgen.

 

Det var fšrst nŠr Niclas Jern sŒ nyhetssŠndningar pŒ Tai-tv frŒn sjukhusbŠdden i Phuket som han bšrjade fatta vidden av vad han varit med om.