Ingress:

Jordemodern Anneka Knutsson är en doldis med makt. Hon är chef på FN:s befolkningsfond – där görs ett sisyfosarbete med kvinnors sexuella hälsa och rättigheter. Hon återvänder gärna till sin bas på Brännö, bor i New York och har Etiopien som sitt andra hemland.

Bröd:

Scen 1:

Vi befinner oss på ett One Stop Center, i Manicaland, långt ute på Zimbabwes landsbygd. Det är dallrande kvalmigt i luften och ett Friggebodstort träskjul med korrugerat plåttak utgör väntrum. Här sitter tre kvinnor som söker akut vård efter att ha blivit utsatta för sexuellt våld.

De får stöd med att göra en polisrapport och de erbjuds juridisk hjälp för att söka skilsmässa. Eller ansöka om abort om de blivit våldtagna.

Detta är bara ett av de många ställen i världen som FN:s befolkningsfond, UNFPA – stödjer.

– Jag blir galen på att One stop Centers skall behöva finnas, att flickor och kvinnor utsätts för så mycket våld. Jag arbetar med det jag gör för att varje kvinna och varje ung flicka skall få samma förutsättningar som män och pojkar; att delta, att påverka, att kräva och besluta. Jag står inte ut med att människor exkluderas vare sig det på grund av kön, klass eller sexuell identitet, säger Anneka Knutsson med emfas.

Hennes blick är fast och vänlig, munnen ler och svaren levereras efter kort betänketid, som om det vore bråttom att få det viktigaste sagt.

Hon är hemma på en snabbvisit på sin älskade skärgårdsö. Här finns barn och barnbarn, svärmodern och kära vänner. Ön är en hemvist, lika med icke-jobb, ett varande i här och nu. Det står i skarp kontrast till vardagen hemma i New York City, med 60-timmars veckor, ständig puls, sirener och högljudda röster.

– Jag njuter av stillheten och luften här. Jag har lärt mig att avgränsa mig. Jag har liksom olika boxar som jag går in och ut i. Det är som med körsången där jag kan vara utanför mig själv. Jag behöver både det lilla och det stora. Det är något med det vidsträckta havet och den vidsträckta savannen som går ihop.

Som barn bytte hon skola ofta. Numera blir det åtskilliga resdagar i jobbet. Det första hon gör när hon kommer in i ett nytt hotellrum är att installera sin egen gosiga kudde och en bok, oftast en deckare. Sedan är hon hemma.

Scen 2:

Anneka är tre år. Flygplanet har precis lyft från Torslanda och familjen är på väg till Etiopien för första gången. När planet gör en lov över södra skärgården ser hon sin mormor och morfar stå och vifta med ett stort vitt badlakan, långt därnere på marken.

Morföräldrarnas sommarhus på Köpstadsö var basen i Sverige under barndomen. Därför blev skärgården så småningom ett självklart val när Anneka Knutsson och hennes make Olle, själva skulle sätta bo och skaffa barn på åttiotalet.

Anneka Knutsson är uppväxt vid Wieselgrensplatsen på Hisingen och i Addis Abeba i Etiopien. Hon och hennes tre yngre syskon fick tidigt lära sig att packa sina väskor. De åkte fram och tillbaka till Etiopien med jämna mellanrum, ända tills hon blev tonåring. Det hela började med att Anneka Knutssons pappa skrev en avhandling i socialantropologi som handlade om auktoritet och förändring bland oromofolket. Efter det blev han en av de första SIDA-arbetarna i landet. Annekas mamma arbetade som högstadielärare både i Etiopien och i Sverige.

– Jag tror att det var i Etiopien som jag bestämde mig första gången för att jag ville ägna mig åt att hjälpa människor. Jag såg att det var många som inte hade det som jag. Det var alltid kvinnorna som hämtade vatten. Det var de som fick vänta, och det var de som kom i sista hand. Sedan tror jag vi talade mycket om flickor och kvinnors rättigheter hemma, minns Anneka Knutsson.

Vi pratar sextiotal. Det fanns en förväntan i den egna familjen att flickorna tog för sig på samma sätt som pojkarna. Där någonstans bestämde sig Anneka Knutsson för att bli läkare. Så blev det dock inte. Hon blev först sjuksköterska, sedan barnmorska på Sahlgrenska sjukhuset i närmare 15 år.

– Ibland saknar jag den där känslan av det lilla huvudet i handen, att ta emot det nya livet. Men jag kan också längta tillbaka till den där omedelbara samhörighetskänslan som man kan få genom att vara med människor under födseln, säger Anneka Knutsson.

Ett viktigt steg på vägen i karriären var hennes avhandling, en etnografisk studie av en grupp traditionella barnmorskor i Etiopien. Under fältarbetet bodde hon med make och tre barn ett år i landet. Därifrån gick karriärstegen snabbt vidare till barnmorskerådgivare för UNFPA i Bangladesh, och sedan som biståndschef, tillika ministerråd på ambassaden i Addis Abeba. Tills en dag för ett och ett halvt år sedan då jobbet på UNFPA dök upp.

– Vi höll ett familjeråd med våra tre stora killar, helgen innan jag sökte jobbet. Vi hade ju varit fyra år i sträck i Etiopien och sagt att vi skulle komma hem till Sverige, men de sa: ”Såklart du skall söka. Du har ju jobbat för detta hela livet”, berättar Anneka Knutsson som tycker att hon har den bästa support man kan tänka sig.

Om det nu finns en kluvenhet, så bor den inom henne själv och rör sig om saker som vad som är värt och inte värt. Egentligen. Som när en nära anhörig blir sjuk och man undrar vad i alla sina dagar man har att göra på andra sidan Atlanten.

– I de lägena har jag inte svårt att prioritera. Då är det bara att avbryta allting och ta sig hem, konstaterar hon sakligt och lyfter upp sitt äldsta barnbarn Ida i knäet.

En dag som denna har hon varit med henne i skolan och berättat om FN och fått frågor från lågstadiebarnen om de fredsbevarande styrkorna verkligen får skjuta, eller inte.

Scen 3:

Vi står i en grönskande lammhage. De nyfödda lammen blir plötsligt skrämda av en knall. De skuttar samstämt iväg, som på en given signal, för att frenetiskt dia sina mödrar.

I dag har Anneka Knutsson inga föräldrar kvar i livet, men hennes gamla barnflicka Almaz från Etiopien lever. Hon är 78 år och hon och hennes fem vuxna barn är en viktig del av familjen.

– För några år sedan fick hon och min fosterbror Alemu äntligen visum för att komma till Sverige och stanna i tre veckor. Det betydde mycket för mig för det var en dröm som jag haft länge. Det var först då som vi kopplade ihop våra liv helt och fullt, förklarar Anneka Knutsson som beskriver sig själv som en obotlig optimist, men när det kommer till Etiopien är hon pessimistisk, för även om den sociala utvecklingen går framåt, så är fattigdomen och bristen på demokrati och politiska rättigheter svår.

Trots det har hon en obändig tro på att det går att förändra, stort som smått. Vi pratar Etiopien, vi pratar världen, vi pratar FN:s högkvarter. Vi pratar jämställdhet.

– Det handlar inte bara om stora strukturella förändringar utan man måste även arbeta med att ändra människors egna värderingar. Först måste vi bli varse strukturerna och vad de gör med oss. Till exempel vad betyder det att ofta bli tilltalad, med en underton, i egenskap att vara kvinna. En antydan att vi är något annat än professionellt arbetande? frågar sig Anneka Knutsson.

Att det finns ett stort antal olika kulturer i Förenta Nationerna, är många gånger en tillgång. Men också en anledning till att organisationen är som en trögflytande mastodont. Trots visselblåsare som fått omvärlden att inse att det skett övergrepp av biståndsarbetare ute på plats, så omgärdas FN av ett narrativ som andas godhet med versalt ”G”.

– Vi vet att det sker saker som inte är bra eller godtagbara. Det finns gott om kulturer i FN där man inte är van att gå emot auktoriteter och säga ifrån. Man skall vara medveten om att FN är en organisation som skapar många arbeten och ger möjlighet för många människor att komma vidare i karriären, att det är mycket som står på spel för den enskilde. Delvis därför tror jag att det inte varit självklart att säga ifrån när det hänt saker, menar Anneka Knutsson som tillägger att hon känner en viss förväntan på sig som svensk med en feministisk regering i ryggen.

Något som färgat av sig på hennes team som består av tjugotvå personer. De har redan fått en etikett på sig om att vara progressiva. Och med jämna mellanrum väljer folk att komma till dem och berätta om oförrätter.

Scen 4:

FN:s säkerhetsråd håller en öppen debatt om ungdomars fred och säkerhet. Framme vid podiet i det luftiga rummet på Manhattan i New York, tilltalas rådet för första gången av två unga kvinnor. En kommer från Haiti och den andra från Demokratiska republiken Kongo. De pratar med klara röster och har ett tydligt budskap: Att de är här nu, i detta forum, för att hjälpa delegaterna med att förstå vad unga människor kan bidra med.

– I Sverige finns det ungdomsmottagningar som i stora stycken fungerar väl, men i många länder finns det inget alls. Där blir det lite av ett stigma att prata om sex och preventivmedel. Att vi diskuterar dessa saker i säkerhetsrådet är en av anledningarna till att jag vill verka här. Att ge unga en plattform där de kan återta sin röst. De måste få en möjlighet att bestämma över sina egna liv och kroppar. Om jag inte hade hopp om att det vi gör, kan förändra något, så kan jag gå och dra något gammalt över mig, säger Anneka Knutsson som inte slår näven i bordet, men det kunde lika gärna varit så.

Det innebär inte att det är lätt. Det innebär inte att det går fort. Däremot innebär det att många organisationer som arbetar för kvinnors rättigheter, i detta nu, stretar på i kraftig uppförsbacke.

– Den största utmaningen i dag är de starka politiska motvindarna, inte enbart från USA, utan även från länder i Afrika och i östra Europa. Det är också så att det finns kyrkliga rörelser som bedriver starka påtryckningar i syfte att motverka kvinnors rättigheter om att till exempel att kunna välja och få tillgång till abort eller inte. Det är en väldigt känslig fråga, säger Anneka Knutsson.

Det är ingen hemlighet i biståndsvärlden att Donald Trump och hans stab basunerat ut att om det så mycket som står ett ord som kan relateras till abort, i organisationernas dokument, så ryker bidragen.

– Men det får inte innebära att vi blir självcensurerande, utan vi måste fortsätta stå kvar på vår fasta grund och utifrån evidensbaserad fakta visa på vad som är bäst för kvinnor när det gäller att satsa hälsosystem och kvinnosjukvård.

Det är i vissa stycken en balansgång som är värdig en cirkusartist. Med skyddsnät. För i Anneka Knutssons omedelbara närhet finns ett nätverk som bär. Hon gillar att vara chef och att få ihop grupper. Hon har infört att inför varje stormöte börja med en genomgång på temat ”Nytt och bra”.

– Det kan vara alltifrån att en rapport blivit klar till att ens barn precis lärt sig gå. Det har gjort att vi lärt känna varandra bättre, förklarar hon.

Hon har nog alltid varit en duktig flicka. Och ledarskapet tar hon på största möjliga allvar.

– För mig är det viktigaste redskapet för förändring är att bygga relationer, för att skapa tillit och enighet kring en gemensam riktning. Jag har en oerhört stor glädje av mitt barnmorskeri i det sättet att jobba. Jag vågar komma nära. Det är liksom mitt signum, förklarar Anneka Knutsson som inte vet om hon kommer att arbeta i FN tills hon blir 65.

Men en sak vet hon; hon hade inte kommit så högt upp på karriärtrappan och hon inte arbetat parallellt med sig själv under alla år. Egenarbetet med att skapa en medvetenhet och en insikt har gjort att hon vågat gå vidare och anta utmaningar.

– Jag har inte gått i terapi, men jag är med i ett nätverk där vi på frivillig basis aktivt lyssnar på varandra och lyfter varandra. Det går ut på att se människors stora potential och godhet.

Byline: Agneta Slonawski

Bildbyline: Sören Håkanlind

”Flickor och kvinnors status i världen är den stora stötestenen.”

Anneka Knutsson, chef på FN:s befolkningsfond i New York.

Om jag säger – Vad säger du då?

Anneka Knutsson – kort om:

Migration – Välkommen.

Barnäktenskap – Stopp.

Kvinnoskydd – Fler.

Tre snabba svar

från Anneka Knutsson

1

Vilken seriefigur känner du igen dig i?

Lilla My i mumintrollen. Inte för hennes arga uppsyn för jag visar sällan min ilska utåt. Men jag kan känna igen mig i hennes styrka och driv i tillvaron. Inte så att jag hela tiden travar på i motvind, men det var den figuren som jag kom att tänka på först.

2

Vad får du kraft ifrån?

I mötet med människor, tror jag. Där får jag både kraft och inspiration. Min allra största inspiration är framförallt starka kvinnor. De samlar jag på.

Sedan tycker jag om att resa och få träffa mycket människor från olika ställen. Jag älskar att få lyssna till deras historier eller berättelser från deras liv, och att försöka förstå.

3

Hur ser du på din makt?

Mitt ansvar är stort. Men det är ett ansvar som jag känner att jag kan ta. Makten är svårare. Den finns, men den är svårare att förklara. Jag har möjlighet att bestämma saker. Makt är nog att kunna påverka så att andra människor får ett bättre liv.

Fakta:

Namn: Anneka Margareta Knutsson

Ålder: 61 år

Familj: Make och tre vuxna pojkar och en bonusson som kom in i familjen när hans mamma gick bort.

Bakgrund: Sjuksköterska, utbildade sig till barnmorska 1988, har arbetat på Sahlgrenska sjukhuset. Avhandling i Vårdpedagogik – fältarbete i Etiopien 2000-2001. UNFPA i Bangladesh 2005-2007. Hälso- och utbildningschef på Sida i Stockholm 2008-2012. Biståndschef och ministerråd på ambassaden i Addis Abeba 2012-2016. 2017- Chef på FN:s befolkningsfond, UNFPA.

lamm båtvarv hav träd med barnbarn öbåt passagerare Ida

Bildtexter:

– Ibland när jag går på Brännö en tidig höstmorgon och folk eldar i sina kaminer, så får jag en flash back tillbaka till Etiopien, säger Anneka Knutsson som ser Etiopien som sitt andra hemland, men Brännö i Göteborgs södra skärgården är hennes bas – även om hon arbetar på FN i New York.

– Jag känner varje dag att jag som svensk eller som nordbo har mycket att erbjuda vad gäller ledarskap, säger Anneka Knutsson som arbetar som chef på UNFPA och som valt en bana där hon har kunnat påverka kvinnors och flickors hälsa.

Brännö står för basen i tillvaron och för vila. Här har Anneka Knutsson sina älskade barnbarn och sitt fasta boende. Till vardags arbetar hon i New York på FN:s befolkningsfond.