Ingress:

Rymdskeppet har landat. Trots internationella framgångar som fotograf har det tagit tid för Annika von Hausswolff att hitta hem.

Nu har hon installerat sig i Göteborg och sammanfattar sitt konstnärskap med en hyllad utställning på Magasin 3 i Stockholm.

Bröd:

Lördag 9 februari, Stockholms frihamn:

Folk står tätt packade för att lyssna till vad konsthallschefen David Neuman säger i sitt vernissagetal. Han öser superlativer över Annika von Hausswolff och berättar att han slogs av kraften i hennes bilder första gången han såg dem på galleri Andréhn-Schiptjenko i Stockholm för femton år sedan. Sen dess har han och Magasin 3 stöttat henne som en god mecenat genom att köpa över sextio verk. Ett urval av dem hänger på väggarna för dagen. Ikoner som fotografiet med hunden Buster som ligger och väntar på stranden bredvid en död kvinnas kropp, är bortvalda.

Annika von Hausswolff tackar skyggt i sin silvriga brokadklänning som hon hittat på en realisationsstång vid Stureplan dagen innan. Sedan använder hon de närmaste timmarna till att eftertänksamt och uppriktigt svara på besökarnas frågor och ge intervjuer.

På mindre än ett och ett halvt år har hon flyttat från Berlin hem till Göteborg, separerat, varit med i en utställning i ett kvinnohus i Tirana, medverkat i en samlingsutställning på Bonniers konsthall, besökt Guggenheims museum i New York där privata samlare donerat Hausswolff-fotografier, varit med på konstmässan i Miami, ställt ut i Helsingfors, blivit adjungerad professor vid Högskolan för fotografi i Göteborg och nu hennes största utställning någonsin i Sverige. På ett sätt har hon nått en slags milstolpe eller rundat sin egen spelplan, 41 år gammal. Själv ser hon utställningen som en lägesrapport, lite förvånad över mängden konstverk.

Efter invigningen utbröt en mindre medietsunami, med idel lovord, på landets kultursidor. Någon siar om att hon kommer att räknas till våra klassiker om en sådär fyrtio år. Själv håller hon en låg profil och konstaterar att det är fantastiskt att hennes bilder berör människor och visst kan hon se att hennes fotografier har en plats i konsthistorien, även om hon tycker att hon är rätt smal.

– Det finns en dråplighet i en del av mina bilder som jag tycker om. Filosofisk stol är min favoritbild.

– Den skulle jag vilja ha hemma och en dag kanske jag tar råd att montera och transportera den hem. Även om jag inte blivit rik på mitt konstnärskap, så kan jag försörja mig på det i dag. På håll ser stolen ut som om den svävar, men när man kommer nära så ser man hur den hålls upp med nylontråd. I den bilden finns en symbolik som visar på den barnsliga magin som finns inskriven i varje bild jag gör, förklarar Annika von Hausswolff med allvarsamma ögon och en mun som har nära till ett varmt leende.

När hon väl fått fatt i det som hon vill formulera, bygger hon upp sina bilder med en kriminalteknikers metodiska noggrannhet. Hon rör sig kring ett slags kärna av problematik och närmar sig den intuitivt. Det är inte så att hon går omkring på stan med en kamera redo att skjuta av en bild eller att hon har ett arkiv med negativ som aldrig blivit kopierade, utan de bilder som överlevt, efter en inre dialog, har fotograferats. Även om det tagit flera år innan vissa av dem kommit till. Själva fotograferandet är i regel över på en halvtimma.

Enda undantaget är serien Spöke som hon fotograferade ensam under en natt i sina föräldrars tomma lägenhet. Hon hjälpte dem med flytten, fick nycklarna och dokumenterade innanmätet i en kreativ glädjerush, på ett sätt som hon aldrig jobbat på varken förr eller senare. Själv tror hon att en del av energin alstrades i bilderna, eftersom hon levt i de rum som hon fotograferade.

Något är det som händer när jag står och betraktar fotografierna som hänger i dubbla rader på de flaggstångshöga väggarna i nedre våningen på Magasin 3: En brun och tom pappkartong, fotograferad uppifrån och ett par röda persienner med stora glipor får mig att småle. Och när jag kommer till bilden med ett par blötlagda strumpbyxor i ett vitt handfat bubblar jag av skratt. De tar mig direkt till barndomens sextiotal av nylon och tecken på välfärd vidare till en tankekedja som består av kvinnlighet, förväntan och kanske besvikelse.

Andra bilder, som bortvända personer fotograferade in mot hörn, ger mig ett lätt obehag, som att bjudas in i en familjehemlighet, men bara till en viss gräns.

– Integritet är ett nyckelord för mig. Det handlar om respekt och värdighet och att ta ansvar för sitt liv, sina relationer och sin konst. Integritet kan vara som ett staket, men med en grind där man kan bestämma vem man vill släppa in, säger Annika von Hausswolff med stort allvar.

Fredag 22 februari, Stampen, Göteborg.

Lättnaden över en lyckad vernissage är stor. Annika von Hausswolff är hemma med sin småkrasslige sjuåring John Dexter. Han har precis blivit fotograferad vid köksbordet för en affisch till världsbokdagen och gör sitt bästa för att förhandla sig till ett sjätte och blått och starwarsliknande lasersvärd av sin mamma. Lillasyster Naemi, tre år, är på dagis.

Annika von Hausswolff mår bättre än någonsin. Det stora lyftet var att lämna Berlin, dit hon följde sin exmake Johan Zetterqvist när han fick ett konstnärsstipendium. Under de år de bodde där var Annika von Hausswolff småbarnsmamma. Första barnet födde hon 34 år gammal och andra barnet fyra år senare.

– Det var så jävla skönt att få barn och slippa fokusera på sig själv, säger hon och gör ingen hemlighet av att hon tidvis kämpat mot demoner och att det finns ett bråddjup inom henne som hon ibland faller ned i och som bland annat tagit sig uttryck i en obarmhärtig och kritisk självcensur när det gäller hennes eget skapande, en rejäl energitjuv som gjort att hon fått titta åt ett annat håll många gånger när hon skapat, för att inte fördöma sig själv.

Så nästan över en natt, närmare bestämt den som skiljer mellan trettionionde mot det fyrtionde året, vaknade hon upp och kände att nu fick det vara nog med alla nojor och all oro. Från och med nu har hon bestämt sig för att lita på sitt konstnärskap.

I den stora lägenheten finns inte ett enda av hennes egna fotografier. Den är också helt fri från barndomsminnenas tyger och färgskalor i laxrosa, beige och sidenljusblått, som så ofta återkommer i hennes bilder.

Hon går ut på balkongen och tänder en cigarett, blåser röken i riktning mot östra kyrkogården. Nedanför skrålar spårvagnarna förbi. Annika von Hausswolffs föräldrar var båda spårvagnsförare. De jobbade i skift, Annika och hennes lillasyster gick aldrig på dagis. De växte upp i en lägenhet på Folkungagatan. Det finns inte så mycket mer att säga om det.

I tonåren jobbade hon extra i Olskrokens fruktaffär och köpte en kamera, av märket Kodak Instamatic, för sin första lön. Motiven var främst den egna hamstern och familjens kanin.

Vi pratar om slutet av sjuttiotalet och i början av åttiotalet, då klubbar som Errols började dyka upp i Göteborg. Annika som då hette Söderholm serverade jordnötter och läsk på musikklubben Rockers i Gårda. Musiken och främst punken hade en stark dragningskraft på henne.

– När jag växte upp var musiken en viktig identitetsmarkör. För mig blev punken en roll, ett sätt att skilja sig från mängden, som en motreaktion, säger Annika von Hausswolff som gjorde ett redigt försök att börja på Hvitfeldtskas sociala linje, men hoppade av efter sex veckor eftersom det var tråkigt.

Hon fick tips om att skivbolaget Radium, som senare huserade i Hagabadets lokaler i ett kluster av experimentella musikmakare och konstnärer, behövde en hjälpreda. Hon gick dit och fick jobbet. En av ägarna hette Carl Michael von Hausswolff. Men det skulle dröja flera år innan de blev ett äkta par. Annika von Hausswolff hjälpte så småningom till med att klippa och klistra skivomslag på ett ljusbord.

– Det var en fantastisk tid med mycket kreativitet, som en annan värld på något sätt, med mycket av allt. Radium blev min konstskola och Micki var min vägvisare in till konsten, sammanfattar Annika von Hausswolff.

Vi pratar om en tid då en konstnär som Carl Michael von Hausswolff gjorde en performance som bestod i att sitta i en lokal i en vecka i sträck med en tupp i en bur och ett gevär vid sin sida som han avfyrade en gång om dagen, med sikte mot buren. Om tuppen hade tur överlevde den.

Och vi pratar om ett Göteborg rikt på svartklubbar som sjöd av alternativ musik med dagsfärska låtar från punkband och andra experimentella konstellationer med namn som Peristaltiska rörelsen.

Annika von Hausswolff sjöng i bandet Cortex och umgicks i samma kretsar som musikern Freddie Wadling och fotografen Tom Benson. Hon delade deras faiblesse för skräckfilm och skräcklitteratur.

En dag hittade hon en kamera på Hagabion, tog den med sig och började fotografera och framkalla sina bilder i ett lånat mörkrum. Hon gick Sven Winquist tvååriga gymnasieutbildning i foto och arbetade under en tid som kopist på Göteborgs-Posten och närde en dröm om att bli dokumentärfotograf av samma kaliber som Anders Petersen och Christer Strömholm. Hon gjorde ett ärligt försök att dokumentera livet i ett kollektiv på Allmänna vägen i Majorna som kallades för Gröna huset.

– Det gick inte alls. Jag kände mig jättedum, som om jag tog någonting. Det var inte alls min grej, konstaterar hon och skrattar gott åt minnet.

Mötet med Konstfack 1991 blev en stark kontrast till tiden med Radium. Det handlade mycket om ett nytt och teoretiskt sätt att tänka kring konst och bild, men också en tid där feministiska teorier diskuterades flitigt.

– De har gett mig verktyg både i mitt privatliv och som konstnär, påpekar Annika von Hausswolff.

I dag gläds hon åt stimulansen i att undervisa och de elevdiskussioner hon kan dra igång på Högskolan för fotografi i Göteborg, där hon delar tjänsten som adjungerad professor med konstfackskollegan och vännen Lotta Antonsson.

– Man måste ta ansvar som konstnär och gestalta de bilder som kommer till en och man måste vara medveten om vad man håller på med, säger hon och tillägger att hon tror på att konsten är en viktig kraft i våra liv, att den förändrar människor, förutsatt att de vill bli förändrade.

Själv har hon valt att tacka nej till offentliga uppdrag. Hon vill inte att folk skall ramla på hennes bilder, utan själva välja att gå och se dem.

Måndag 3 mars, Göteborgs innerhamn:

Från Annika von Hausswolffs ateljé högt upp i ett tegelhus vid Klippan har man parkettplats till en Älvsborgsbro i kvällsbelysning, likt en gigantisk manöverpanel. Här kan hon spränga ljudvallen med musik av Nick Cave och PJ Harvey.

Vissa saker kommer flygande till en, som chans på en egen ateljé i ett område som stod högt på önskelistan och utsikten därtill.

Det är början på en ny tid. En tid som handlar om att försöka närvara i nuet och njuta frukterna av ett mångårigt arbete. Och att fortsätta verka kring den kärna där det egna konstnärskapet har sitt ursprung.

Sedan Annika von Hausswolff flyttade hemifrån har hon bytt adress tjugofem gånger. Hon skyller på ett slags fysisk rastlöshet, mer än ett eget sökande. Den har stillat sig nu. Hon behöver inte röra på sig lika mycket längre. Det räcker med att iaktta barnens rörelser och vila i dem. Barnens far och hon utgör ett gott team, en förutsättning för hennes egen rörlighet som internationell konstnär.

Härnäst väntar en utställning i USA och en triennal i italienska Turin. Det finns bilder som fladdrat förbi i medvetandet och blivit fragment och till idéer i skissboken. De bilder som fortsätter att göra sig påminda har goda chanser att bli till en bild. Innan dess har de varit utsatta för en stor prövning.

– Det är tur att jag har deadlines. Hade jag inte haft det skulle jag inte jobba, utan plocka med annat och antagligen sitta och läsa, säger Annika von Hausswolff som hellre väljer att läsa nyheter på nätet, framför att läsa papperstidningar eller att titta på TV.

Däremot djupdyker hon gärna i psykologiska fackböcker eller kopplar av med en skräcknovell av favoritförfattaren John Ajvide Lindqvist. Han är för övrigt skribent i den konstbok som i dagarna kommer ut om Annika von Hausswolff.

- Själv har jag inte koncentration nog att formulera en längre text, men jag är väldigt förtjust i ord. Skyddsnisch är ett sådant ord som jag tycker om. Det såg jag på en skylt nere vid spåren på tunnelbanan för några år sedan, säger Annika von Hausswolff som roar sig med att hitta omständliga titlar till sina verk.

Hennes nuvarande utställning heter Ich bin die Ecke aller Räume och är en strof ur en låt av det tyska hårdrocksbandet Rammstein.

Fotnot: Utställningen på Magasin 3 i Stockholm pågår t.o.m 8 juni.

”Plåtade ett test för ”The Petrified couple” i förrgår med ett URUSELT resultat. Å andra sidan fick jag en tydligare bild av vad det är för slags bild jag egentligen vill åt.

Mycket låg kamera, fötterna i förgrunden, fönster i bakgrunden som en ljusfond, trägolv och röda strumpbyxor på en fot.

Ett slags stilleben.”

Anteckning ur Annika von Hausswolffs arbetsbok.

Byline: Agneta Slonawski

Bildbyline: Peter Claesson

NAMN Annika Elisabeth von Hausswolff

FÖDD 30 oktober 1967

FAMILJ Barnen John Dexter, 7 år och Naemi, 3 år.

BOR i en lägenhet nära Stampen i Göteborg

YRKE konstnär och adjungerad professor på HFF, Högskolan för fotografi i Göteborg

AKTUELL med fotoutställningen ”Ich bin die Ecke aller Räume” på Magasin 3 i Stockholm

OCH…är en fena på bollsporter, allt från handboll till biljard.

Verktyg: Storformatskamera och färgfilm. Just nu en helt vanlig småformatskamera och svartvit 35 millimetersfilm.

5 frågor

Annika von Hausswolffs förhållande till:

Tyger: Tyg är bärare av minnen. Det är ofta det första fysiska material vi kommer nära redan som små.

Hundar: Jag gillar inte hundar. Hundbajset var en av de orsaker som gjorde att jag ville flytta från Berlin.

Vatten: Jag älskar alla former av vatten och längtar ständigt till havet.

Blixtar: Det är en fantastisk uppfinning. Just för att det är så onaturligt och obarmhärtigt.

Tri-ex film: Det är en klassisk älsklingsfilm – en vän i nöden. Kornet är så vackert och även om man över- eller underexponerar så kan man ändå få ut något av den.

3 röster

om Annika von Hausswolff

"Annika är en av de mest självkritiska personer jag träffat. Nålsögat där hennes konst ska komma igenom är otroligt smalt. Hon är både fragil och medveten; en person med väldigt stor integritet som har känsla för det absurda. Det har tagit mig lång tid att lära känna henne. Jag kan tänka mig att hon hellre reser sig upp och går från en situation som hon inte känner sig komfortabel i, än att fortsätta i den.

David Neuman, konsthallschef på Magasin 3

”Hon är en otroligt lojal vän som alltid hör av sig och som man kan vara väldigt uppriktig med. Och hon har en tydlig smak, men oförutsägbar som gör att det är svårt att veta vad som skall falla henne på läppen.

Efter att hon blev mamma har hon blivit ännu mer handfast i sitt parerande av livet. Hon är målmedveten och har inte valt modersrollen framför konstnärskapet, utan lyckats med att få ihop att vara en bra mor och konstnär samtidigt.”

Pamela Jaskoviak, författare och vän sedan 15 år.

”Vi var gifta i sex år och är fortfarande goda vänner. Annika är en otroligt generös person, men ganska vaksam på ett sätt som gör att hon ser till att inte bli utnyttjad.

Jag tror att hon följt den väg som hon stakade ut som ung. Hon inspirerades av personer som Tom Benson.

Jag tycker inte att hennes konst är sluten, även om hon sysslar med sitt inre och sin uppväxt, så har hon något att säga andra med sitt bildspråk och sina symboler.”

Carl Michael von Hausswolff, konstnär och kompositör, f.d. make.