Hon älskade sina ettriga ungar så det värkte i bröstbenet. De var födda med 15 månaders mellanrum. Om det inte var för det trånga nattlinnet hade kroppen gått i bitar för länge sedan.

Det var bara det att hon var tvungen. Om ett och ett halvt dygn skulle hela landet fira årtusendets afton. Hon visste att ingen annan hämtade barnen på dagis och hon visste att det skulle bli ett sjuhelvetes liv när hon inte dök upp.

Hennes kropp ställde sig i mittgången så fort spårvagnen lämnat Järntorget.

Innan chauffören ropat ut hållplatsen stod hon på nedersta steget och ryckte i dörren med båda händerna. Hon befann sig i en dykarklocka och luften höll precis på att ta slut. Det var bara ett av alla glåmiga decemberansikten som skulle få andas den friska luften uppe vid ytan.

I nästa stund sprang hon uppför trapporna till terminalen och trängde sig före en handikappad kvinna i hennes egen ålder.

Den nypermanentade i luckan tittade förvånat upp och försökte snabbt komma på en syrlig kommentar, utan att lyckas.

– En enkel till Fredrikshavn, sa hon och satte upp handväskan på disken och rafsade fram några sedlar ur ett sidofack.

Två enkronor rullade stillsamt ner på det kalla stengolvet.

Vänthallen tömdes sakta på folk. Vid rulltrappan stod en tunnklädd tonårsflicka och sökte med blicken efter en försenad kompis. Skuldtyngda föräldrar släpade på packning och barn för att komma tillbaka efter tidernas helg och kunna berätta att de minsann varit ända i Fredrikshavn och firat millennieskiftet.

Hon slet åt sig biljetten utan att tacka.

Vägen förbi de extraknäckande brandmännen vid kontrollen var lika seg som ett halvt Sylvesterlopp. Hon blundade hårt och räckte fram biljetten. De viftade förbi henne och fortsatte prata om jobbarkompisen som lyckats få svartmögel i sitt nybyggda hus.

Nu var hon ombord. Båten skulle gå om tre minuter. Hon var sprängkissenödig av nervositet.

Toaletten var tom. Högtalarna i hörnen skulle snart ropa välkommen och presentera dagens kapten.

Han som skulle ta dem genom eld och vatten, tänkte hon och fnissade.

En ristning i akterdäck talade om att båten sakta gjorde sig redo för att lägga ut från land. Hon visste precis hur det såg ut: Först Masthuggskyrkan som uppkäftigt pekade hakan mot skyn, sedan det nybyggda skrytområdet vid Nya varvet och långt där borta hennes barns dagis.

– Herre jävlars, jävlar förlåt mig! ropade hon till den släpiga högtalarrösten.

Hon kisade med ögonen och såg en kvinna framför sig som sparkade upp toalettdörren och sa: The show must go on. Själv knäppte hon tyst upp låset och kikade ut för att se om hon fortfarande var ensam i damrummet.

Hon satte på alla kranar samtidigt, drack ur den ena, tvättade ansiktet i den bredvid och spottade. Sedan tog hon ett par lätta danssteg på det limefärgade linoleumgolvet, öppnade dörren och steg rakt ut i människomassan.

Klockan var kvart i sex. Dagiset hade definitivt stängt. Telefonkedjan var igång. Föräldrar som hon bytt förtroenden med skulle nicka och säga att de inte var förvånade. Sedan skulle Alla-tiders-Biggan öka på sin goodwill med att i exakt rätt ögonblick erbjuda sig att ta hand om pojkarna över natten. Den insatsen skulle utnämna henne till Käringbergets duktigaste dagisfröken, kategori ett.

Hon satte sig på bänken utanför bollrummet och räknade sina pengar. Det var andra tider nu. Sådana som innebar att man fick välja mellan en lady-shave och en flaska bättre vin.

Efter en snabb runda i båtens affär, som folk envisades med att kalla taxfreebutik, bestämde hon sig för engångshyvlar och tre små elefantöl. De trettio kronorna som var kvar räckte precis till en räkmacka.

En tuff brud i lyxförpackning, nynnade hon och log när mannen framför henne i kön vände sig om.

Cafeterian var fullsatt. När hon betalat sin smörgås tog hon närmaste vägen ut till soldäck. Där, precis innanför dörrarna till styrmännens brygga fanns en läplats. Det visste hon efter alla gratisturer till Danmark. Hennes bror hade jobbat i maskin för några år sedan och strött biljetter på köksbordet varje gång han hälsade på.

De två första ölen drack hon utan att rapa.

– Och så tar vi lite mat i halvlek, mumlade hon och kom att tänka på sin gamla pappa.

Han stack på en och annan egenhändigt planerad turné när de var små. Fast det talades inte om det. Man förstod det på mammas nariga ögonkanter och mormors bistra uppsyn när hon kom för att passa ungarna. Mamma var tvungen att gå iväg och städa i skolan vare sig gubben behagade att hålla sig hemma eller ej. Det visste hela kvarteret.

Men hon kände inget medlidande med sin mor. De träffades sällan och lika bra var det. Inte hade mamman brytt sig om pojkarna särskilt mycket heller. Hemstickade raggsockor till jul och en sommarpeng som liksom försvann i det där stora bruna kuverten mamman envisades med att skicka sina nådegåvor i. Längst ner brukade det ligga en liten telefonblockslapp med oläslig stil. Hon slängde den alltid utan att göra något försök att tyda innebörden i orden.

Ändå var det just ord som burit henne genom livet. Egentligen skulle hon ha sökt sig till ett lugnt förortsbibliotek och frossat i nyutgivna romaner. Eller läst kortkurser på universitetet till studiemedelsnämnden bannlyst hennes ansökningar. Istället valde hon tryckeriet. Med ordspyende pressar och slöa skalpeller att skära ut mallar med. I början var hon glad att vara delägare, att sköta kundkontakter och skapa ett ansikte utåt.

Nu var det annorlunda. Varje morgon med spårvagnen var ett förspel på den straffexpedition som började prick klockan halv åtta. Hon låste upp dörren, klistrade på sig grinet och var genomtrevlig ända fram till lunch. Då var hon tvungen att gå på toa och spy sur galla. Tandborsten hade hon gömt under handduksskåpet. Det tog henne ungefär fyra minuter att vomera, dra på en ny ansiktsmask, öppna dörren och börja om på nytt.

Lunchfaktorn pratade hon bort genom att skylla på ekonomin och att hon ändå lagade mat till ungarna vid halv fem. Hon klarade sig med ett par bananer mitt på dan.

– Tänk inte på mig för fan! ropade hon till en fiskmås som siktat in sig på babordssidans vitmålade reling.

Den tittade oförstående tillbaka och gav sig inte iväg förrän hon försökte pricka den med en ölburk. Hon öppnade den sista burken och lät ölen rinna nerför hakan.

Plötsligt dog hon. Allt blev tyst och tomt. Rännilar av snor lade sig mjukt på överläppen.

Om det bara fanns något sätt att stänga av dem, tänkte hon.

Jobbet var okey mitt i all plåga. Men barnen blev bara för mycket. De höll aldrig tyst, frågade och frågade. När hon inte svarade drog de i henne och påminde om att de ville ha svar. Det hjälpte inte att hon stängde in sig i badrummet och spolade badvatten och sjöng en hemmagjord aria. Det hjälpte inte att hon skrek och hotade. De älskade henne lik förbannat.

Hon gnuggade ögonen och försökte sluta tänka.

Inom en trekvart skulle båten vara framme i Danmark. Om hon skulle lägga an på en långtradarchaffis som skulle ta henne till lyckans land före år 2000, så måste hon banne mig skynda sig.

Om en liten stund skulle de lämna loungen och ta B-gången ner till sina tunga släp. Det visste hon från den tiden då hon var ung och kände sig oemotståndlig. Varannan helg liftade hon och bästa väninnan till Skive för att träffa sina danska brevvänner som de lekte par med. Killarna rökte Cecil utan filter och var roliga på ett danskt vis.

Det kunde man inte precis säga om barnens far. Att han var rolig alltså. Orolig möjligtvis. I själen. De första åren var allt så bra.

Ibland kändes det som om hon hade levt två olika liv, som om tiden med Hans inte tillhörde själva verkligheten.

Nu efteråt saknade hon passionen, men inte grälen. De hade det bra i sängen och det kändes självklart att skaffa barn efter två år. Hon var 23, han 27 när deras förstfödda kom. Hon befann sig i ett lyckorus. Han också. Tillsammans var de formidabla. Ett oslagbart team. De startade tryckeriet ihop med en gammal kompis. Hon var hemma med lillen tills vidare.

När hon blev gravid igen efter ett halvår var det inte självklart att de skulle behålla barnet. Men det kändes så makabert att ta bort ett liv när hon hade ett litet knytt vid sitt bröst. Han höll med.

Månaderna gick och han stannade kvar allt längre på jobbet. Mot slutet av graviditeten kom han hem först efter att hon somnat.

Det var en djävulskt varm sommar. Lyckliga och småkåta par gick längs Avenyn och tog för sig. Hon höll sig inomhus i skuggan. Ingen av dem orkade prata allvar.

Efter förlossningen blir det säkert bättre, hade hon resonerat. Men hon visste att han redan var på väg. In i en annan kvinna. Hon kände det på doften. Hon såg det på hållningen. Hon hatade.

Ändå stod hon ut. Tapper och moderlig med två små barn att ta hand om. Hon visste att hon skulle klara sig utmärkt utan honom och hon var stark som en urmoder.

Sedan kom dagis in i deras liv. Hon lyckades övertala ett kooperativ i närheten att ta in ettåringen och hans storebror. Jobbet fungerade bra, hon gav pojkarna all ledig tid och ekonomin var under kontroll.

Så gick det i två hela år. En torsdag i november tog det slut. Kraften var på väg att sina, utan att hon märkt det. Hela jävla livet började kännas som en teater. Hennes mun talade vänligt med kunder och barn, men i sitt inre tänkte hon stygga tankar.

Alla blev idioter över en natt. Hon kunde inte respektera något av det som sades. Tolv dussin gånger om dagen förvånades hon över hur jävla dumma människor var.

Det fanns ingen fortsättning i denna värld. Paniken bet sig fast i hennes kropp. Hon somnade med en innerlig önskan om att våga vråla rakt ut och hon vaknade med en känsla av att vilja rusa rätt in i sovrumsväggen.

Barnen åt henne till frukost varje morgon, gnagde in i märgen tills hon kände att hon ville ta tag i den ene och drämma till honom med den andre.

Hon visste att det hade gått för långt. Hans hade inte ansträngt sig att ta hand om barnen mer än absolut nödvändigt. På något konstigt sätt hade han aldrig kommit in riktigt från början. Hon hade inte signalerat i tid.

"Du är så jävla stolt", brukade han säga. "Du behöver inte mig". Nej, hade hon tänkt förvånat. Det gör jag antagligen inte.

Nu var han på väg från firman och höll på att bygga om ett väl synligt sagoslott i grått och rosa på Ekebäcks nordligaste kulle. Tvillingar var på väg och hans nya dam krävde att han skulle förlägga en del av arbetet i den nyinredda källarvåningen, med egen ingång.

Hon kunde sätta en tusenlapp på att kunderna skulle få trampa på en välkrattad grusgång och hitta en och annan importerad gipshjort i trädgården också.

Hon var iskall om baken och behövde egentligen något varmt att dricka. Fötterna hade somnat och hon längtade att få göra dem sällskap genom att hamna i dvala.

Ovigt reste hon sig upp och började stappla mot ingången på övre däck. Därinne var det varmt och larmigt. Folk var småfulla och förväntansfulla inför allt som skulle tänkas hända detta fantastiska dygn då klockan slog åtta glas.

Konstigt nog var toaletten på översta däck tom. Hon spolade upp skållhett vatten och släpade den stora papperskorgen framför dörren. Så fort fingrarna hade mjukats upp tog hon fram rakhyveln och krånglade av sig nylonstrumporna.

Hon hoppade upp och satte sig på fönsterbrädet och sänkte försiktigt ned fötterna i handfatet. Hon ville bli ren och fri och börja om på nytt.

Sakta började hon raka benen nerifrån och upp. Musiken i högtalarna manade till långa rytmiska drag. Hon tvålade in benen och studerade blodstrimmorna som blandade sig med löddret i vattnet.

Båten lade långsamt till och hon var fastsvetsad i sin ställning. Inte ens en hord råttor skulle kunna få henne i rubbning. Det här var hennes plats. Just nu. Viktigast av allt var att hårväxten på hennes kropp skulle bort. Sedan kom sedan.

Agneta Slonawski