Ingress:

Jan Fridell tillhör veteranerna bland utlandsjobbare. Sedan ett knappt år tillbaka är han på Island och arbetar som snickare på ett aluminiumsmältverk utanför Reykjavik.

Bröd:

Det är tidig höst och väderleksrapporten har sett likadan ut den senaste månaden: Växlande molnighet, lätta regnskurar och åtta plusgrader.

Lunchen är precis överstökad för jobbarna på det gigantiska aluminiumsmältverket, fem mil norr om Reykjavik. Män från olika delar av världen står och småsnackar utanför de röda barackerna. De flesta har en clementin i handen. Efterrätten var det inget fel på, men den korvliknande huvudrätten åkte i soptunnan för Jan Fridells del.

Som tur är äter han på restaurang varje kväll tillsammans med de sju andra gästarbetarna som han bor ihop med. Hyra, kost, arbetskläder, verktyg och tillgång till bil är en löneförmån, liksom flygresorna hem till Landskrona. Han arbetar åtta veckor i stöten med automatisk förlängning. Sedan är han ledig i två veckor.

– Det är ett bekvämt sätt att leva. När man jobbar, så jobbar man koncentrerat och när man är hemma så är man ledig. Sedan lär jag mig om andra sätt att leva, säger han och tillägger att det är både nyfikenheten på andra kulturer och pengarna som lockar.

Dagen innan flyttade han till ett nytt hus som ligger i Arnarholt, en kvarts bilväg från arbetsplatsen. När han och de andra gästarbetarna singlade slant om rummen, vann Jan Fridell högvinsten.

– Rummet är inte stort, men jag har en fantastisk vy där jag ser hela Reykjavik, säger han.

I snart 25 år har han rest runt och arbetat som anläggningsdykare på oljetankers och byggen, runtom i världen. Nästa år fyller han femtio och blodtrycket har blivit för högt för att passera igenom de årliga hälsokontrollerna för dykare. Det var delvis därför som han sökte sig till aluminiumsmältverket som snickare.

– Jag kommer inte ihåg om jag såg annonsen i en tidning eller om jag sökte på internet. Det var i alla fall det mest lättsökta jobb jag fått. De frågade i princip när jag kunde komma, säger han.

Själv har han fått frågan många gånger, från det danskägda företaget Istak som rekryterat de flesta på anläggningen, om han inte känner fler landsmän som vill komma till Island och jobba. Hittills har han träffat på tre svenskar på bygget. Två av dem har redan åkt hem.

För drygt fem år sedan nådde byggboomen på Island sin kulmen. Då åkte svenska hantverkare till ön på samma sätt som snickare sökte sig till Norge, några år tidigare. Även om den isländska kronan är i våg med den norska i dag, så är det färre svenskar tar till Island för att jobba, trots att arbetslösheten på ön är låg och det är lätt att få jobb.

De senaste åren har Island lockat till sig flera utländska investerare; vattenkraftdammen Karanjunkur och aluminiumsmältverket vid Grundartagni är bara två av dem. Förklaringen är att Island har billig energi.

Själv kom Jan Fridell till Island i oktober förra året, när tillbyggnaden av aluminiumsmältverket bara varit igång i en vecka. Fabriken som ligger alldeles nedanför vackra fjäll, skall bli 1 300 meter lång.

Hans jobb består i att snickra formar för betonggjutning. De är tre i ett lag och bestämmer själva om hur de vill lägga upp jobbet.

– Det är kortare beslutsvägar här. Om det uppstår problem med att ett mått inte stämmer, så löser man det på plats genom att prata med arbetsledaren som ringer ett samtal och en kvart efter är det klart.

Även om han arbetar runt tio timmar om dagen, sex dagar i veckan, så tycker han att tempot är lugnt.

– Det är inget ackordsarbete, men man jobbar oavsett väder. Islänningarna är hårdhudade. Vädret verkar inte vara lika viktigt för dem som för oss. Här är det kranföraren själv som bestämmer om de skall jobba när det blåser 18 sekundmeter och gjutningen har inte varit stoppad en dag. Det är inget gnäll och det är mycket sunt förnuft, sammanfattar Jan Fridell som tillägger att det finns en del att önska när det gäller säkerheten på arbetsplatsen.

Han vet att det hänt två olyckor under den tiden som han jobbat där.

– Lyftanordningen som man kopplar armeringen med är inte viktklassad, till exempel, säger Jan Fridell som själv känner sig trygg på arbetsplatsen.

En vanlig inledningsreplik på Island är frågan hur mycket man tjänar. Men den kroken nappar inte Janne Fridell på. Han vill inte tala om hur mycket han har i lönekuvertet varje månad. Lönen för en snickare är inte högre på Island, jämfört med Sverige. Men med tanke på att man jobbar runt 60 timmar i veckan och får både övertidsersättning och bonus, så är en kvalificerad gissning att han får ut runt 40 000 kronor i månadslön efter skatt.

Han skattar ingenting i Sverige och de första 8 000 kronorna i månaden är skattefria på Island.

Kostnadsläget på ön är visserligen högt, men en poäng i sammanhanget är att det inte går åt så mycket pengar. Minst tre dagar i veckan åker Jan Fridell till ett badhus som har små varma bassänger utomhus och sänker ner sin möra kropp. På söndagarna brukar han ta bilen och åka och titta på vattenfall eller annat vackert i naturen. Den senaste helgen var han ute på valsafari och såg både knölval och minkval.

Efter nästan ett år på Island förstår Jan Fridell isländska bra. Han läser det metroliknande Frettabladid varje dag med lite fantasi, men han pratar inte isländska. De flesta islänningar på arbetsplatsen pratar bra engelska. Även om de inte umgås på fritiden med varandra så är gemenskapen god på arbetsplatsen.

– Jag gillar flexibiliteten på arbetsplatsen och den fantastiska naturen. Jag hade inte förväntat mig att det skulle vara så vackert. Det sämsta med att jobba här är att det är i åttaveckorsperioder. Det är för länge att vara borta från familjen, säger Jan Fridell som har två tonårsflickor hemma.

Mailen är hans kontakt med omvärlden och varje söndag står familjen på rad för att prata med honom i telefon. På så sätt håller han sig informerad och engagerad, om än på distans.

– Man får ta sin plats i familjen om man jobbar som jag. Den är inte lika självklar då, konstaterar han.

Ändå finns det ingen tvekan om att fortsätta att arbeta hemifrån i framtiden. Därför har han sökt både till en oljeplattform i Norge där man jobbar tolv dagar och är ledig i nio dagar, samt till ett bygge i Libyen där arbetsperioden ligger på sex veckor, men då är man ledig i fem veckor.

– Framtiden ser ljus ut. Har man jobb är det bra. Men jag är alltid lite orolig att det skall ta slut.