Ingress:

Tänk dig att vara hundratals mil hemifrån - utan föräldrar. Du kan inte det främmande landets språk eller seder. Ett liv i limbo – ändå klarar de flesta ensamkommande barn det nya livet i Sverige förvånansvärt bra.

Bröd:

Vi kan kalla henne Nuura. Hon är 16 år och kommer från Somalia. Hennes historia om hur hon kom till Sverige för ett år sedan, stämmer med många andra somaliska flickor som kommit hit: En dag står de på centralstationen, en person, inte sällan en landsman, kommer och möter upp för att ta vid där flyktingsmugglaren släpper dem. Landsmannen hjälper barnet till närmaste polisstation. I Nuuras fall mötte en okänd somalier upp, precis som avtalat, och förde henne till flyktingmottagningen i Kållered, utanför Göteborg.

Det var en kall höstvinterdag. Hon var fortfarande omtumlad av den långa resan och ovissheten om vad som skulle hända när hon äntligen kom fram. Hon hade inge släktingar här, men kallar den somaliska kvinna, som hon fick bo hos den första tiden, för moster. Eftersom de tillhör samma klan och förväntas ta hand om varandra.

– Jag visste ingenting om Sverige när jag kom hit. Bara att det var ett kallt land och ett rikt land som tog emot flyktingar, säger Nuura som lärt sig att förstå och skriva svenska på den korta tid hon varit här.

Hon går på en särskild skola i Göteborg, som har språkintroduktion och där det, bland annat, går många ensamkommande barn från olika länder. Där lärde hon snabbt känna andra somaliska flickor, i samma situation, som blivit hennes nära vänner.

I Mogadishu gick hon på koranskola ett par timmar varje dag. Hennes skolgång är knapp, men hon har huvudet på skaft och lär sig fort. Hon älskar skolan och har klättrat snabbt och skall snart byta till en annan skola med en högre nivå. Hennes dröm är att få en egen lägenhet och att arbeta med mode, smink eller som damfrisör. Hon tycker om att fantisera om hur det kan bli. De mörka minnena från sitt hemland vill hon inte gärna prata om.

Det var efter att hennes två äldre syskon dödats som hennes mamma lånade ihop pengar för att få iväg Nuura till Sverige. Själv tog modern de fyra andra barnen och begav sig från huvudstaden till ett flyktingläger i norra Kenya. Nu försöker hon komma till sin dotter i Sverige, men chanserna är lika små som myterna är många, om att ensamkommande barn i dag oftast återförenas med sina föräldrar i Sverige.

Samtalsämnet är som ett öppet sår för Nuura som också känner en press att hjälpa sin familj till ett bättre liv. Hon är glad att hon fick sitt uppehållstillstånd så snabbt.

– Det är bra här, inget krig och mat till alla. Man får gå i skolan utan att vara rik. Om min mamma kommer blir det bättre, säger Nuura som gläds åt sin nyvunna frihet att röra sig fritt, i tajta jeans till kort jacka och slöja.

Det finns inte mycket forskat om ensamkommande barn i Sverige, men psykologen Marie Hessle, har i en studie följt upp hur det går för barnen. Hon har arbetat med gruppen i snart 25 år och har i sin avhandling följt hundra barn, tio år efter deras ankomst.

– Jag blev positivt förvånad över resultaten när jag såg hur de levde sina liv. Men vägen dit har sett olika ut för dem. Ungefär hälften av de unga har haft det helt okomplicerat från första dagen i Sverige, medan andra behövde extrastöd på vägen, berättar Marie Hessle.

Hennes studie visar på några viktiga saker: bland annat att intervjupersonerna, som idag är i 25-årsåldern, har ett transnationellt nätverk omkring sig, plus kontakt med framför allt sin ursprungsfamilj, oavsett var den befinner sig. Dessutom har vuxna i det formella nätverket i Sverige haft stor betydelse för dem. Det kan vara personal på ett boende, en lärare, vänner från den egna kulturen, en idrottsledare eller en psykolog.

Av de 68 personer, som slutligen deltog i studien, har tre ungdomar valt att lämna Sverige, två har flyttat hem och en har flyttat till Kanada. De flesta har skaffat en egen familj och gift sig med någon från sin etniska grupp, många har en utbildning och arbetar.

Det har diskuterats om de barn som kommer hit är utvalda av sin familj för att de anses klara sig bäst eller är ”överlevare”. Oavsett vilket tillskriver de ofta sina lärare, att det gått så bra för dem. Många av dem börjar redan efter några dagar i undervisning som i bästa fall är anpassad för just nyanlända barn. I annat fall hamnar de i en klass med svenskfödda barn och får försöka hänga med så gott det går den första tiden.

– Jag tycker att det finns en stor orättvisa, beroende på i vilken kommun man hamnar i, vilket boende man råkar få eller i vilken del av landet man hamnar, säger Marie Hessle och tillägger att hon upplever att kompetensen hos socialarbetare och gode män är väldigt olika när det kommer till att tillgodose ensamkommande barns behov.

Hon får medhåll av Eva Dahlstrand som är god man för flera ensamkommande barn i Göteborg med omnejd. Hon har precis tagit över flera ärenden som misskötts av andra gode män och hon har för första gången anmält en socialsekreterare till Socialstyrelsen för att hon anser att denna misskött sitt uppdrag.

– Som ensamkommande barn skall man ha tur att få en bra god man, en bra advokat, en kunnig socialsekreterare och en bra beslutsfattare på Migrationsverket, påpekar Eva Dahlstrand.

Som god man är hon spindeln i nätet för barnen och ser till att deras rättigheter blir tillgodosedda, enligt svensk lag och enligt barnkonventionen. Hon är med i hela asylprocessen, har kontakt med alla tänkbara myndigheter, är med på utvecklingssamtal i skolan, på besök hos socialassistenten, ser till att det finns tolk och att saker och ting blir gjorda – utan att nödvändigtvis utföra dem själv. I hennes uppdrag ingår, till exempel inte, att gå ut och fika med barnen eller gå på bio.

Den gode mannens uppdrag försvinner när barnet fyller 18 år. I bästa fall får de en kontaktperson som lotsar dem i svenska samhället. Efter det får de klara sig själva. Ändå är Eva Dahlstrand hoppfull när det gäller de 50-tal ensamkommande barn som hon hittills haft under sina vingar.

– I stort sett alla som jag träffat är oerhört motiverade. De älskar skolan och har höga ambitioner. Sommarlovet är oftast en fasa för dem. Ingen av dem skall bli brevbärare, utan de siktar på att bli advokater eller läkare.

Många av de unga människor som medverkat i Marie Hessles studie, hade någon anhörig eller familjemedlem i Sverige. Det kan vara en del i förståelsen till varför det gått så bra för dem. De barn som kommer i dag, har inte alltid det. Om tio år kanske vi får läsa om deras upplevelser i skönlitterär form.

En sak som blivit bättre, under de senaste åren, är att gode män för ensamkommande barn numera utbildas på området för att bevaka barnens rättigheter. Samtidigt har nätverket kring barnen blivit mer grovmaskigt.

Nuura menar att hennes somaliska vänner, jämnåriga flickor, är hennes ”familj” i Sverige. Med dem känner hon sig trygg och de förstår varandra. På helgerna sover hon ofta över hos en kompis som fått en träningslägenhet av boendet. De kollar på film och pratar. Någon svensk familj känner hon över huvud taget inte. En gång har hon varit hemma hos sin gode man. På det stora hela, tycker hon att livet är bra i Sverige.

– Jag pluggar mycket och ibland går vi till stan och tittar i affärer. En gång i veckan går jag till somaliska föreningen. Och jag ringer min mamma varje vecka. Jag längtar inte hem till Somalia, men jag längtar efter henne. Hon är inte orolig för hon vet att jag klarar mig. Men ibland när jag blir ledsen ringer jag henne och det blir svårt för att hon är långt borta och jag vet att hon har det jobbigt i lägret. Så jag vill inte säga allting till henne. Men hon är den som vet allt bäst för mig.

När jag ber Nuura tänka fem år framtiden, svarar hon först att hon tror att hennes mamma kommit hit med syskonen, och att hon själv har en liten lägenhet och att hon har sommarjobbat och börjat på gymnasiet. Hon vet att det är svårt att få jobb, men hon skall kämpa för det. Sedan är hon bestämd på att hon bara vill ha ett barn, först efter hon fyllt 25 år och att hennes man skall hjälpa till hemma.

”Det är viktigt att respekterade ensamkommande barnens kultur, religion och språk.”

Marie Hessle, psykolog som arbetat med ensamkommande barn sedan 1989

”Man brukar säga att det behövs tre generationer för att bli helt integrerad i ett annat samhälle.”

Marie Hessle, psykolog som arbetat med ensamkommande barn sedan 1989

Byline: Agneta Slonawski

Bildbyline: Anna-Lena Lundqvist

Bildtext:

– Självklart skall barn få komma hit och söka asyl, sen måste vi hjälpa dem att få ett drägligt liv här och att de får kontakt med sina anhöriga. Det är en oerhört viktig länk. Återföreningen är det viktigaste i deras liv, poängterar Marie Hessle.

Bildtext:

Nuura älskar skolan och är helst med sina kompisar. Någon svensk känner hon inte, men är bestämd på att hon vill stanna i Sverige. Hennes dröm är att bli kosmetolog och att hennes mamma och syskon skall få komma hit en dag.

Antal ensamkommande barn som sökt asyl i Sverige:

2012: 436 barn (per 1 mars).

2011: 2657 barn

2010: 2393 barn

2009: 2250 barn

2008: 1510 barn

2007: 1264 barn

2006: 816 barn

2005: 398 barn

Källa: Rädda Barnen

Fakta:

Under 2010 sökte 2393 ensamkommande barn och ungdomar asyl i Sverige, majoriteten kom från Afghanistan, Somalia och Irak.

Även Norge ger uppehållstillstånd till ensamkommande barn, utan asylskäl, om det inte går att hitta någon omsorgsperson som barnet kan skickas tillbaka till. Detta har medfört att antalet ensamkommande har ökat kraftigt, även i Norge.

Prognosen för 2011 var 2400 asylsökande barn, varav Migrationsverket uppskattade att cirka 85 % kom att beviljas uppehållstillstånd. Bristen på platser för dessa barn är akut. Kommunerna ersätts med 1900 kr per dag för varje besatt boendeplats, vilket blir ca 1,4 miljarder kr enbart för ensamkommande barn år 2011.

Fakta:

Det finns flera organisationer som arbetar för ensamkommande barn. Röda korset gör en stor insats genom att hjälpa barnen hitta sina anhöriga som är kvar i krigshärdar eller flyktingläger.

Rädda Barnen värnar om barnens rätt och är bland annat aktiva genom att ge gode män och särskild förordnade vårdnadshavare handledning.

FoU (forskning och utveckling) har flera forskningsprojekt på gång som rör ensamkommande barn. Länsstyrelsen i Västra Götaland har börjat med vidareutbildning för gode män och annan personal som möter ensamkommande barn.

På Migrationsverkets hemsida finns de senaste uppgifterna om vad som krävs för bland annat återförening för ensamkommande barn och deras anhöriga.

Läs mer på: