Ingress: 

Vi är starka, vi har rötter, vi är kunniga och vi har etablerat oss i Sverige. Budskapet genomsyrar en snart fem meter lång bonad. Den föreställer båtflyktingarnas liv. De estlandssvenskar som flydde från Estland till Sverige för 75 år sedan.

Bröd:

– Vi finns och vi är kulturbärare. Det handlar om vår självkänsla och identitet, säger Merike Wulff och stryker ömsint över broderiet. I den rörelsen poppar flera bilder upp för henne, som ett slags analogt Instagram: där en estlandssvensk kvinna, iklädd traditionell randig kjol och vinrött huckle, tar ett kliv för att sätta sin fot i det nya landet. Samtidigt hörs en hög mansröst som manar kvinnan att inte snubbla på en tross som ligger stramt på kajen.

Konturerna av figurerna är sydda med kaststygn, sedan kommer kedjestygnen ovanpå det för att bringa fram fiskbenmönstrat tyg i en kappa eller för att skapa skuggor i molnen eller hitta den rätta patinan i brädor som klär ett hus.

– Det har varit många timmar där vi improviserat med stygn och färger för att få fram känslan i berättelserna, påpekar Merike Wulff.

Det fanns ett motstånd att prata om flykten i hennes familj. Fast en del berättelser bär hon med sig och har gjort dem till egna bilder. Som den om när de gömde sig i en potatiskällare för ryssarna, som inte upptäckte dem, eller när de äntligen kom iväg med en fiskebåt över gungande hav och hon fick kikhosta ombord och nästan strök med. 

– Jag var bara ett par månader så jag kommer inte ihåg flykten, men jag har gjort berättelserna till bilder i mitt huvud. Det är dem som vi nu broderar för att synliggöra vår historia och vårt kulturarv, förklarar Merike Wulff som ser det hela som ett sätt att visa för kommande generationer vad det var som hände. Egentligen.

Och visst, Sverige innehöll stora förhoppningar och nya möjligheter. Det var rent, det var tyst, det var fred, det andades frihet och många av dem fick både lägenhet och jobb. Men eftersom båtflyktingarna flydde ett förtryck och fick lämna hus och hem, mot sin vilja, så kom inte just drömmar om det nya landet i första rummet.

– Det var ju så mycket som hände när vi kom hit. Vi hamnade på en flyktingförläggning i Sandhamn. Sedan kom vi till Lidingö ett tag och sen flyttade vi in jättemånga personer i en tvårummare i Enskede gård, minns Merike Wulff som kom till Sverige tillsammans med sin ensamstående mamma och sin mormor och morfar.

Många av de som flydde levde i sorg i många år, samtidigt som de byggde upp sitt liv i Sverige. 

– Det är ju så att Estland var drömmen som dröjde sig kvar, trots att det gick bra för det flesta i det nya landet. Det var i hembygden hjärtat fanns, tror Merike Wulff.

Det skulle dröja till 1991, då estniska staten återbördade boningar och mark till dem som flydde. Då var det många estlandssvenskar som vände hem för att sluta cirkeln. En av dem var en äldre man, nästan blind, som kom tillbaka till sin gamla gård. Där stötte han på en stor sten som han kände igen och omfamnade. Det är ett exempel på en berättelse som kommer att broderas. Allt för att broderigruppen med nio personer, i Eestimaa - Estniska huset i Stockholm, delger varandra anekdoter. 

– Det är en känslosam process, men det är som att man lättar sitt hjärta och går fri, beskriver Merike Wulff och tillägger att det finns både trygghet och tillit i gruppen, eftersom de delar liknande minnen.

Precis på samma sätt gör en broderigrupp, som kallas för Torsdagstanterna, som broderar på Aibolandsmuséet i estniska Haapsalu. Skillnaden är den att de broderar de berättelser som rör de som blev kvar, de som blev stoppade, de som inte hann med någon båt att fly med, de som blev fängslade, eller deporterades till Sibirien. 

– Jag känner sådan ömhet när jag stryker över broderierna; över modet och över umbärandena, säger Merike Wulff som inte minns något broderande från sitt eget hem.

Däremot var det ett ständigt klinkande av metallstickor. Både män och kvinnor stickade koftor, vantar, sockar – med traditionellt estlandssvenska mönster. Det fanns en stolthet över handarbetet och materialet. Morfadern hade en koffert med sig till Sverige, full av broderade folkdräkter. De är numera skänkta till ett museum i Estland. Och materialet till vepan köps självklart därifrån. Det är tretrådigt bomullsgarn i en mängd olika kulörer. Underlaget är ljusgrått linne, av kvalitet som skulle kunde varit sänglinne i en hemsnickrad brudkista. Runtom varje broderiberättelse går en fin hålsöm som sytts med vass nål. Det hela är ett tålmodigt arbete som skall spännas upp i träram så snart det blir klart. Invigningen beräknas bli nästa år i Aibolandsmuséet. Där finns redan en broderad vepa som är gjord av Torsdagstanterna och som beskriver estlandssvenskarnas liv under olika förtryckare från 1200-talet fram till 1944. Här kommer även de nygjorda veporna att visas parallellt vid invigningen 2020.

Fotnot: Estlandssvenskarna kallas för aibofolket. De är en svensktalande språkminoritet som bor i kustområdena och på öarna i västra och norra Estland.

Byline: Agneta Slonawski

Fakta: 

Projekt: ”Det nya livet i det gamla landet”

Gruppen träffas varannan vecka i ett par timmar i estniska huset i Stockholm för att brodera. Det har de gjort sedan 2017. Vepan skall bli 50 centimeter bred och fem meter lång. Den beräknas vara färdig 2020.

Fakta estlandssvenskar:

Svenskbygderna i Finland och i Estland har troligen tillkommit någon gång mellan 1100 och 1300 e.Kr.

Tidigare har man antagit att estlandssvenskarnas bosättningar hade att göra med vikingatåg från Skandinavien. Forskningen har under det senaste halvseklet inriktats på tolkningar av danska och tyska dokument från tiden närmast efter det att Estland erövrades av Livländska orden och Danmark. I staden Hapsals stadslag från 1294 nämns svenskar boende i trakten. Från mitten av 1500-talet och fram till våra dagar har estlandssvenskarna utgjort en minskande folkgrupp. Inflyttningen upphörde i stort sett under 1500-talet.

Under senare delen av 1980-talet blev det efter hand möjligt

för de estlandssvenskar som flydde, att återuppta kontakterna med hembygden och med de släktingar som blivit kvar. Detta har efter hand lett till en förstärkt estlandssvensk rörelse.

Källa: Svenska Institutet

Fakta:

1941 intogs Estland av tyska trupper. I samband med att Tysklands östfront bröt samman bildades en författningsenlig regering i Estland 1944. Samma år avsattes denna regering av Sovjet. 

Under sovjettiden 1944–1991 deporterades omkring 75 000 ester till övriga delar av Sovjetunionen, främst Sibirien. Politiskt och kulturellt dominerades Estniska SSR av dess ryska befolkning.

Under krigets slutskede flydde omkring 100 000 ester, främst till Tyskland men även till Sverige dit det kom cirka 30 000 ester, varav cirka 8 000 var estlandssvenskar.

Källa: Wikipedia

Bildtext:

– Vi finns och vi är kulturbärare, säger Merike Wulff som är igångsättare för broderiprojektet som handlar om den estnisk-svenska gruppen.

– Glädje, drama och olycka, så beskriver Merike Wulff känslan av att vara involverad i broderiet som beskriver de estlandssvenska båtflyktingarnas liv och de som inte hann med några båtar, utan stannade kvar.