Frida Darell är 1,57 istrumplästen och känner det som om hon vuxit en halvmeter på ett år. Hon harhaft en aggressiv cancer och fått insikter som ingen 25-åring behöver. Nu ärhon frisk och har precis firat kampen mot döden med en jättelikfira-livet-fest.

– Ändasedan jag blev sjuk har min familj och mina släktingar här i Spekeröd sagt attnär du blir frisk skall vi ha världens största fest.

Denfesten har hon visualiserat åtskilliga gånger under den senaste tiden. Framförsig såg hon en minnesvärd tillställning.

Och såblev det. I en vackert inredd lada på landet välkomnade Frida Darell nyligeninte mindre än 120 inbjudna gäster, för att tacka livet. Efter maten flyttadesborden undan och Navid Modiri & Gudarna rockadeloss på scen. Mot slutet av kvällen överraskade hon gästerna med eninhyrd eldslukare. Själv gick hon omkring och mös och kände sig lycklig överatt få finnas tillsammans med alla släktingar och vänner som visat sitt stödunder det år då hon förtvivlat kämpade mot Hodgkins sjukdom, enlymfkörtelcancer som oftast drabbar unga människor.

– Jaghar alltid varit bra på att leva, men nu är jag jäkligt redo att ta tillbakamitt liv, och lite till, säger Frida Darell som hunnit bli 26 år och mycketmedveten om att trots att hon blivit friskskriven, så kommer det att ta sin tidinnan hon är helt fit for fight igen.

Hennesögonbryn och hårsvall har inte riktigt hittat sina gamla former ännu. Och ihennes kropp finns ärr och minnen av en sjukdomsperiod som nästan kostade hennelivet. Men hon har fortfarande nära till skratt och pratar och gestikulerarlivligt ena stunden, och stillar sig strax därefter för att bli en smulaeftertänksam.

Påkylskåpet hänger ett färgfotografi med en stort leende Frida. De mörka hårlockarnaväller över en gräsmattgrön polotröja. Det togs två månader innan hon blevsjuk. Då arbetade hon fortfarande med att föreläsa mot rasism i skolorna.

Eftersomläkarna trodde att hon hade sköldkörtelinflammation medicinerades hon medvoltaren. Men svagheten i kroppen, som gjorde att hon fick sätta sig och vilaom hon så bara skulle diska, ville inte försvinna. Sedan hade hon långvarigfeber och fick cortison i flera månader. Vid det laget försökte hon hjärntvättasig själv genom att följa ett mantra som lät: Jag är inte sjuk, jag är intesjuk, och satte upp lappar i hela lägenheten, där det stod: Jag är frisk!

Efter enrejäl undersökning på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, blev hon till slutinlagd akut efter att man hittat en tio centimeter stor elakartad tumör,placerad mellan hals och hjärta.

Hennesmamma var på plats och grät stilla. Frida minns att hon frågade läkaren om honskulle dö och om hon kunde åka till Afrika och informera om HIV och Aids somplanerat.

Under treveckor av ovisshet opererades hon två gånger och fick slutligen diagnosenHodgkins sjukdom, och därmed reda på att hon inte skulle dö.

Efter detföljde en långvarig cellgiftsbehandling, varannan vecka, med allt vad detinnebär av håravfall och smärta.

– Det allra värsta var att jag inte kunde vara mig själv. Därför att jaghade tio skitdagar där jag var låg och deprimerad och inte fick fatt i denlevnadsglada och självständiga Frida som jag alltid varit. Då kände jag mig somde apatiska barnen som visas på tv. Sedan hade jag fyra gulddagar där jag måddebra och ville ta igen allt. Jag dansade och skrattet bubblade upp ur mig, såmycket att mina kompisar nästan hade svårt att umgås med mig, minns Frida.

– En annankonstig sak är att jag som brukar ha det ostädat, inte stod ut med att ha detrörigt i rummet under sjukdomen. Samma sak var det med mina batikfärgade lakan.De ville jag inte sova i, utan bad mamma om vita sängkläder. Det var som om attdet blev väldigt viktigt att ha det rent runt min kropp som var så sjuk ochangripen av cancer.

En svårsak har varit besvikelsen över dem som hon betraktade som sina vänner, inte medett ord kommenterade att hon blivit sjuk. Dom har det varit svårt att se iögongen eller möta på stan.

De varinte heller bjudna på hennes stora fest.

– Demänniskor som inte låtsades om sjukdomen fick mig att känna att jag inteexisterade som person, utan att jag enbart var en sjukdom. Medan alla somstöttade mig och visade omtanke, genom att bara skicka ett sms eller ettvykort, fick mig att känna att den lilla gesten betydde allt just då, sägerFrida Darell som menar att sjukdomen gjort att människor omkring henne fåttbekänna färg.

Den storavinsten är ändå de vänner som kommit till i och med sjukdomen. Några av dem harblivit vänner för livet. Så har det till exempel varit med en manlig kollegasom hörde av sig från dag ett och som funnits med under hela den gropiga resan.Deras relation har vuxit till en djup vänskap.

– Detär konstigt för de som man förväntar sig skall visa sitt stöd gör inte alltiddet, medan andra människor överraskar en. Jag förstår ju att de är rädda, menjag kan inte låta bli att tycka att de krånglar till det och låter rädslan taöver för mycket. När en vän har det för jävla jobbigt, får man ju ta sig översina egna rädslor. Det är ju bara att komma fram och säga att jag tycker det ärhemskt att prata om det här. Det kan ju inte bli så fel. Sedan är det ju mittansvar att säga nej tack, jag vill inte prata om cancern nu när vi är på fest,säger Frida Darell som valt att förlåta dem som inte hört av sig, menpoängterar att det i sig varit en process som fått ta tid.

Hon har alltidvarit en förståndig person, men ibland känner hon sig som om hon är femtio år iinsikt och tanke.

– Dethär har ju helt klart varit en livskris som gjort att jag mognat minst tio år.Jag kommer inte att vara samma Frida som för ett och ett halvt år sedan. Dethar varit ett onödigt år, ett år som man kan hoppa över. Och ett år som jag kanbeskriva med ett ord – kaos. Det som varit allra jobbigast är att alltingkom på en och samma gång; sjukdomen och kampen med biverkningarna, relationeroch att själva livet bara ramlade över mig. Jag vet att jag ställt höga krav påmig själv att allt skall vara som vanligt, trots att jag var så sjuk. Och jaghar inte haft tid att vara den vän eller dotter som jag har velat vara, sägerFrida Darell.

När detkonstaterades att hon hade cancer, flyttade hon in i sitt gamla flickrum i sinmammas vitmålade sekelskiftestorp. Hon har valt att bo kvar där tills vidare. Mammansomsorger har betytt oerhört mycket.

– Honhar varit ett stort stöd när jag höll på att förlora mig själv och glömma bortvem jag var. Då har mamma påmint mig om vem jag är.

En saksom jag lärt mig av sjukdomen, är att man skall lyssna på sin intuition. Jagvisste redan då att jag var sjuk, men det var svårt att få gehör, säger FridaDarell.

Det mestahar så sakteliga återgått till en vanlig vardag. Förutom vissa viktiga sakersom hon bestämt sig för att ändra på. En av dem är att inte gå tillbaka tillsitt gamla jobb.

–Istället vill jag förverkliga min dröm om att arbeta som volontär i Afrika, pånågot slags hjälparbete, där jag kan vara med att skapa framtidstro hos barnoch ungdomar.

Eller såstannar hon helt enkelt sonika hemma i Sverige och gör något av sina nyaerfarenheter, som till exempel att föreläsa om att överleva när man har cancer.Eller så söker hon in på en filmskola.

Det är precissom om att målen inte är det viktigaste längre, utan att livet kan bli braändå. Den stora utmaningen är att skynda långsamt, att ha tålamod och intestörta in i saker med huvudet före som hon gjort tidigare.

Hon harbörjat att plocka fram sin videodagbok när hon vill komma ihåg det overkligasom hänt henne. Filmkameran bar hon med sig under större delen avsjukdomsperioden. Hon riggade upp stativet i sitt rum, i köket, i trädgårdenoch pratade om nuet och ställde frågan varför? rakt in i kameran.

– Jagkan inte fatta att det är jag som sitter där och gråter. Samtidigt känner jagen stolthet över att jag mitt i allt kaos orkade filma mig själv. Det krävs enviss styrka för det, konstaterar Frida Darell.

En annansak som hjälpte henne var det stöd av läsare som hon mött på sin blogg som honstartade i slutet av sjukdomsfasen. Sveriges television hittade henne av enslump och nu kanske hennes filmsnuttar blir en del i en större dokumentär.

–Men jag kommer aldrig att vara tacksam för cancern. Jag har lärt mig saker ommig själv och andra som att man får låta människor vara som de är, utan attförsöka ändra på dem. Det som är viktigt i dag är att vara frisk och glad ochha vänner som bryr sig och som man tycker om. Sedan är det viktigt att ha enärlig kommunikation och försöka att inte problematisera saker och ting.

– Jaghar blivit mer Frida nu och mer färgstark som person. Mina egenskaper harvässats. Jag vet vad som är viktigt för mig. Antagligen kommer jag att bli meregoistisk än tidigare och våga säga nej till sådant som jag inte vill. Nu villjag gå ut och spana på killar, jag är sugen på att resa och bara njuta avlivet. Det är ett tydligt friskhetstecken. Jag kan bli som en tonåring fort dekommer i närheten. Men jag är inte mogen för en relation ännu, säger FridaDarell.

”Ungamänniskor skall inte vara sjuka. Att jag förlorat ett år är en stilla sorg som jag bär med mig resten avlivet.”

FridaDarell, 26 år som varit svårt sjuk i cancer.

Byline:Agneta Slonawski

Fakta:

Namn:Frida Darell

Ålder: 26år

Bor: ISpekeröd, utanför Stenungsund.

Familj:Singel.

Gör:Arbetar med att informera om AIDS och HIV.

Görahärnäst: Är på väg till Thailand efter att ha överlevt ett år av cancer.

Bildtext:

På sinfira-livet-fest fick Frida Darell en resecheck på 20 000 kronor av sina vänner.Snart åker hon iväg till Thailand i två månader för att njuta av livet.

–Efter sista behandlingen gick jag och köpte det här silverhalsbandet med älvan,säger hon och visar upp smycket som hon bär som en slags skyddsamulett runthalsen.

För ettoch ett halvt år sedan arbetade Frida med att informera om rasism i skolorna.Hon bodde i en egen lägenhet och det mesta i livet var härligt. Ända tills honkände sig hängig och fick sätta sig en stund när hon höll på att diska. Då upptäcktescancern som förändrade hennes liv.

Från enadagen till den andra förändrades Frida Darells liv. Hon kände hur livskraftenrann ur henne och fick så småningom reda på att hon hade cancer. Nu är honfrisk och har ett uppdämt behov av att göra allt hon får lust till.

FaktaHodgkins sjukdom:

Hodgkinssjukdom är en sällsynt tumörform som uppstår ilymfsystemet.  Det vanligaste är att man får sjukdomen mellan 20 och 40års ålder. Första tecknet är ofta en förstorad lymfknuta på halsen.Behandlingen av sjukdomen är vanligtvis framgångsrik och cirka 85 procent avpatienterna botas.

Hodgkins sjukdom är relativt ovanlig; det upptäcks omkring 200 nyafall per år i Sverige. Sjukdomenär inte ärftlig.

Non-Hodgkins lymfom:

Är den vanligaste lymfkörtelcancern i Sverige och drabbar cirka1200 personer varje år. De mer aggressiva formerna av Non-Hodgkins lymfomdrabbar oftast yngre personer.

Källa:

Vårdguiden

Cancerfonden