Ingress:

Gerd Hagman anser att hon lever på övertid. Hon är 88 år, fullt frisk och klari huvudet. Men hon vill inte leva längre. Därför har hon bestämt sig för attstiga av denna värld.

Bröd:

- Jag tänker inte gå över nittioårsstrecket. Det känns helt omöjligt. Nu närjag kommit till klarhet och försonat mig med tanken att dö känns det lugnt ochtryggt. Jag är så nöjd över mitt liv och tacksam över allt som jag fått
uppleva. Jag vill dö för att jag är färdig, säger hon bestämt och påpekar attdetta inte är någon sista föreställning i skådespelerskan Gerd Hagmans liv,utan tvärtom, något som är helt överlagt och som funnits där som en växandeprocess i henne under en lång tid.
Bredvid sängen i hennes sovrum hänger en inramad påminnelse från tiden då honspelade huvudrollen i Tjechovs pjäs Måsen, och då ensemblen vann pris påbiennalen i Venedig. Snett framför fönstret står ett stort vitmålat toalettbordmed oval spegel, som stammar från hennes mammas föräldrahem. Själv är hon nättsom en flicka i kroppen, med vitthår och snedlugg och ett moderiktigt silverclips i ena örsnibben.
Gerd Hagman föddes 1920 i Lysekil, exakt en trekvart före sin tvillingbrorBertil. På äldre dar har de flyttat ihop i ett äldreboende i Sköndal iStockholm.
- Om vi hade träffats på en tillställning, så hade vi aldrig dragits tillvarandra. Vi är två helt olika väsen och har helt olika kynnen, säger GerdHagman.
Men när det gäller rätten att välja sin död, då delar de åsikt, låter
brodern hälsa från sin utsiktsplats på den inglasade balkongen. Däri har de ettstort stöd av varandra. Den senaste tiden har de sett till att
värdefulla böcker hamnat på biblioteket och sina kroppar har de sedan längelovat bort till vetenskapen. Gerd Hagman visar fram en gul mapp med ettlinjerat papper som är skrivet med en darrig handstil. Det är hennesbegravningsannons med datum och ett tack för detta liv och en dikt av ErikLindorm. Så sätter hon de vita gummiskorna stadigt i golvet, lutar sig lättfram och läser med inlevelse:
"Är det sant att jag håller ett barn på min arm

och ser mig själv i dessblick?
Att fjärdarna gnistra och solen är varm
och himmelen utan en prick?
Vad är det för tid, vad är det för år?
Vem är jag, vad bär jag för namn.
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?
Jag lever, jag lever, på jorden jag står
var har jag varit förut?
Jag väntade visst i millioner år
på denna enda minut."
- Då kan det ju hända att folk undrar om det är något att läsa vid en död.Men det skiter jag i. För mig symboliserar dikten mitt liv och det barn jag förlorat,förklarar Gerd Hagman.
Minnena strömmar mot henne som en slags resumé över livet, och det här med sittförlorade barn är så smärtsamt att hon inte vill prata om det. Däremot talarhon gärna om
att hon varit gift tre gånger och att männen haft barn som betytt mycket ihennes liv, liksom teatern. Men nu är männen borta och teatern vill hon helstinte besöka, eftersom hon hör dåligt.
- Åttioårsåldern är en väldigt svår ålder. Kroppen blir sämre för varjedag och nästan alla vänner har gått bort. Känslorna är blandade, men det finnsett ord för det: TRÅKIGT. Sedan kan man ju inte hänga på sina yngre kollegor.De har sitt, det får man förstå. Jag har inga behov längre. Jag är mätt och belåtenoch vill bara få en värdig död. Jag inbillar mig att jag inte skulle käntannorlunda om jag hade haft barn. Då hade jag förmodligen
talat till dem och förklarat att jag ser det som en rättighet att få välja mindöd, säger Gerd Hagman.
Helst av allt skulle hon önska att det var lagligt med aktiv dödshjälp, att ävenfriska människor fick välja att sätta stopp för sitt liv. När nu den möjligheteninte finns i vårt land har hon en plan där hon tänker sluta att dricka och bliså utmattad att hon får en dödsbringande injektion.
- Tänk så skönt att få somna in efter en spruta, precis på samma sätt somdjuren gör när man åkt med dem till veterinären. Men om man går så långt somatt svälta sig eller att sluta dricka i fem dagar, då förstår vårdpersonalenatt det är allvar. Om inte det går har jag har stort förtroende för personersom hjälper mig när den dagen kommer, säger Gerd Hagman.
Hon har skrivit ned hur hon vill ha det och hon förlitar sig på sina
närmaste om något oförutsett skulle hända innan dess. För någon vecka sedangjorde det nämligen det. Hon fick störtande näsblod som inte gick att stoppaoch fick åka ambulans till sjukhuset. Där fick hon reda på att blodtrycket varalldeles för högt. För en gammal människa som hon behöver steget från det tillhjärnblödning inte alls vara särskilt långt.
- Det var riktigt obehagligt. När jag blödde som värst tänkte jag att omjag dör nu blir det tidigare än planerat och det kommer inte att se särskiltsnyggt ut. Men jag var inte rädd, säger Gerd Hagman som inte var sen att förklaraför läkarna på sjukhuset att de inte behövde lägga något krut på att räddahenne om så var, just för att hon känner sig färdig med livet.
Hur skulle det förresten se ut om alla i Sverige blev 104 år, undrar hon? ochfortsätter att deklarera att det är var och ens rättighet att avsluta sitt livnär man blir gammal.
- Staten skall inte tvinga mig att vara dödssjuk innan jag får dö.
Sjukvården har ingen glädje av mig och inte jag av dem, säger hon och
poängterar att hon ser det som ett samhälleligt ansvar att stiga av
karusellen i tid.
Redan 1974 gick hon och tvillingbrodern in i föreningen Rätten till vår död.
Att de inte kommit till skott med någon lagändring ännu, tycker hon är
bedrövligt. Dessförinnan gjorde hon upp med sin barndomstro och kom
slutligen fram till att hon är en troende ateist. Hon har en tro, men kyrkan äringet för henne.
- Jag har aldrig betraktat mig som religiös, men jag har alltid känt migbevakad av någon gudomlig kraft som om jag har ett stöd med mig på vägen. Ochjag har fått begåvningen att kunna lyssna, tillsammans med en stark intuition.
Den styrkan har hon burit med sig på scen och under de 16 år som hon
arbetade som nämndeman, först i tingsrätten och sedan i hovrätten. Vid 75 års ålderavslutade hon sitt sociala engagemang och vid 80 avtackades hon från sina årvid Kungliga dramatiska teatern i Stockholm.
Efter det turnerade hon med en egen uppsättning som kallades ”Bakom ridån” föraktiva pensionärer runtom i landet. Men en dag kändes det färdigt med densaken.
- Jag var helt enkelt klar. Det är en slags parallell till döden. Jag ärlyhörd gentemot mig själv, men jag tänker på min pappas råd, till mig som ungflicka, att man inte nödvändigtvis skall dröja sig kvar till de sista, sägerGerd Hagman och
tillägger att hon helst vill gå först, eftersom hon inte tror att brodernBertil inte är lika klar som hon över sakernas tillstånd och att han dessutomkan vara en seg gubbe.
Hon har bestämt sig för minneslund och att askan skall strös för vinden.
Familjegraven i Lysekil skall syskonen inte ligga i, utan på Haga norra kyrkogårdi Stockholm. Men innan dess skall den 14-åriga katten Matisse avlivas och enhel del andra papper skrivas. Sedan är hon redo.
- Jag skall bara se om huset först och planera klart för vår avfärd. Jag ämnarinte åka till varken Holland eller Schweiz, utan jag vill dö i mitt land, sägerGerd Hagman bestämt.

Byline: Agneta Slonawski

Bildbyline: Nils Petter Nilsson

"Jag älskar livet, men jag tackar dödens befrielse."
Gerd Hagman, skådespelerska, 88 år.

"Tack för att jag fått ha det som jag haft det. Nu behöver jag ingetmer."

Bildtext:

– Det går obevekligen mot slutet. Jag har ingen framtid, säger GerdHagman som vill ha rätten att bestämma när hon själv skall dö och att det skall
respekteras.