Ingress:

 

När Catharina Gros bodde i Sverige satsade hon på segling. I Holland tävlade hon i squash. På Island har hon funnit sin plats, tack vare hästarna och tävlingarna.

 

Bröd:

 

Väderleksrapporten har sett likadan ut i en månad; regnskurar, vind, runt åtta plusgrader. Men när hästarna skall ut på vinterbete lyser solen på sidfjället bakom den stora hagen.

Det är lördag och hästdag för Catharina Gros och hennes familj i Islands andra största stad, Akureyri. Så fort hon drar upp kardborrbandet i sin vadderade jacka, kommer flocken mot henne - först ledarhästen Prins och sedan de elva andra islandshästarna. De vet att hon har hästgodis i fickan.

     Hästarna är hela mitt liv här. Barnen är alltid med, både i stallet och när vi rider. Vi umgås nästan bara med folk som har hästar, säger Catharina Gros och påpekar att släppa ut hästarna på vinterbete är detsamma som att lägga upp båten efter sommaren.

Vi är tillbaka i häststaden som består av ett hundratal små skjul i korrigerat plåt. Vart och ett utgör ett stall med tillhörande hästhage. De flesta ägarna utfordrar själva sina hästar före jobbet på morgonen. Sedan åker de till stallet efter jobbet och mockar och sköter om hästarna.

     Den stunden är väldigt viktig i vår familj. Då småpratar vi om vad som hänt under dagen och går igenom allt som skall hända. Sedan rider vi en stund, säger Catharina Gros.

Två och en halv timmar efter jobbet spenderar de i stallet och hela lördagarna. På söndagarna är det bara fodring och mockning eller tävlingar. Som tur är bor de alldeles i närheten av häststaden, i ett gult hemsnickrat hus alldeles intill fjället och skidbackarna.

     Jag har ett perfekt liv här. Det är nära till allting. Det är bara att gå upp mot fjället om barnen och jag skall åka skidor och det tar mig fem minuter att komma till jobbet, säger Catharina Gros som har en egen sjukgymnastpraktik i staden sedan sex år tillbaka.

När hon kom till Island för tio år sedan var det för att arbeta som sjukgymnast. Då hade hon bott i Holland i åtta år och utbildat sig under tiden.

     Jag är en ganska intensiv person och när jag såg en annons om att de hade jobb och en skidbacke här, såg jag min chans att kunna få en paus, säger Catharina Gros och tillägger att hon vid den tidpunkten var på väg ut ur sitt äktenskap och ville prova sina vingar i ett annat land.

Den vintern var den värsta på länge. Det var svinkallt och hon kände sig väldigt ensam de första veckorna.

Språket var en katastrof. Hon gick ingenstans utan sin gula ordbok.

– Isländskan är ett svårt språk. De böjer både namn och siffror och byter ändelser beroende på kön, säger Catharina Gros som pratar så bra isländska i dag att en del tar henne för infödd.

Hon har alltid tyckt om att rida, men efter att ha blivit avslängd av en häst vid 16 års ålder och fått ett allvarligt lårbensbrott, blev hon rädd för hästar. Intresset kom inte tillbaka förrän hon träffade en tystlåten islänning i cowboyskjorta som inte pratade engelska. Han frågade henne om hon ville följa med och rida på hans häst.

De visade sig att han hade hållit på med hästar sedan han var sex år och hon var mycket imponerad av hans sätt att närma sig dem.

     Han trängde sig in i mitt liv på ett mycket trevligt sätt, minns Catharina Gros och berättar att han friade efter sex månader genom att sätta en röd rosett runt halsen på en av sina hästar och ge den till Catharina som självklart sa, ja.

Sedan dess har de fött upp och ridit in hästar för att tävla med dem eller sälja dem. Just nu letar de efter en häst till en köpare i Kungälvstrakten. Drömmen är att köpa en hästgård i Sverige för att sprida sina kunskaper om islandshästar.

För att förverkliga den skall hennes man lämna sitt arbete som snickare och ge sig ut på fiske i kortare perioder under två år. Det är ett hårt jobb som ger mycket pengar.

Tanken på en egen hästgård lockar, men det finns två saker som Catharina Gros är rädd för. Dels har hon inte bott i Sverige på närmare 20 år, hon vet inte ens om hon skulle trivas i sitt gamla hemland. Men vetskapen om det importförbud som gör att hästar som lämnar Island, aldrig får komma in igen, är värre.

     Ifall jag skulle ändra mig och vilja flytta tillbaka hit, så kan jag aldrig ta mina hästar med mig, konstaterar hon.

 

 

Bildtext: De närmaste månaderna är en viloperiod för Catharina Gros och hennes familj på Island. Då är hästarna på vinterbete och sköter sig i stort sett själva.

 

Bildtext:

     Hästarna står för mitt själsliga välmående. De ställer aldrig några krav om att man skall vara glad eller pigg, säger Catharina Gros från Norrköping, som funnit sin plats i Akureyri på Island där hon och hennes man har 16 hästar.

 

Fakta:

 

Namn: Catharina Gros

Ålder: 38 år

Bor: I hus i Akureyri

Yrke: Sjukgymnast

Familj: Make och två barn; Olle 7 år och Maria 2,5 år.

Intressen: Hästarna och mitt arbete.

Motto: Sådan som du är mot andra kommer de att vara mot dig själv.

 

Byline: Agneta Slonawski

Bildbyline: Christer Olofsson