Ingress:

Gullvi Heed har kallats trasmattornas drottning. Hon väver vårt kulturarv varvat med lustfylld fantasi. Och är en fena på att återvinna material - oavsett om det är bomull, lin, ylle, halm eller mässingstråd.

Bröd:

Det är som om Gud tog ett djupt andetag, stillnade tiden och skapade Glafsereds gård, i Målsryd, utanför Borås. Äldsta stugan är från 1600-talet. På naturtomten står resliga askar envist på parad; blommor, småfåglar och därtill insekter. Runtom detta; högrest skog, frodig skog och ännu mera skog. Här bor 76-åriga Gullvi Heed. Detta är hennes skattkista till inspiration.

– Vi bestämde oss på stubben när vi hittade det här stället av en slump, för 33 år sedan. Vi har inte gjort mycket mer än att dra in vatten och avlopp och skaffat ett tyst kylskåp i köket. Miljön här är det bästa, och tystnaden.

Innan Gullvi Heed lägger handen på det smidda vredet, till sin lilla ateljé, som tidigare var lanthandel i trakten, brukar hon stanna upp en liten stund och lyssna på stillheten och fågelsången.

Rummet har fönster åt olika håll och plats för två vävstolar, en mindre och en större. Här råder en disciplinerad ordning. I hyllan står pärmar med dokumentation av varje alster; detaljerade mönsterritningar, nogsamma textningar – numrerat och daterat. På väggen en noggrann skiss med olivgrön bottenfärg och massor av blommor; en skiss till mattan med namnet ”I lust och fägring”.

– Folk tror att mina mattor är slumpartat gjorda, men jag har ritat upp varenda blomma på rutat papper. Jag ritar trådarna, jag numrerar både blommor och trasor. Det är väldigt mycket förarbete, som kompletteras under mattans gång. Man ska inte tro att man kommer ihåg hur det skall vara. Det gör man inte, säger Gullvi Heed och tar upp nystan ur en korg som är tänkta till mattan ”Drömmen om Elin”, den lilla mattan med stora röda blommor på.

En av alla som är vävda i slarvtjäll, där många små trasor läggs ovanpå inslaget för att forma tredimensionella uppstickande rosor på mattbotten. Ett arbetssätt som stavas tålamod.

– Det har jag mycket. Bara resultatet blir bra. Jag har alltid ett mål, men kan ändra mig under gång. På så sätt spelar jag med slumpen, förklarar Gullvi Heed.

Experimentlustan har fött fram otaliga alster genom åren. I boningshuset som är byggt på 1800-talet täcker trasmattor i alla storlekar och utformningar de lite vinda trägolven. I vardagsrummet utgör trasmattorna ett mönster i sig, både längs väggar och på rad i rummet. Sammantaget mäter de 37 meter. I soffan ligger yllekuddar i jacquardväv och i fönstren i storstugan hänger skira vita bomullsgardiner. De är vävda med täta ränder i glesa myggtjäll och tät tuskaft, där det finns en extra varp som används för att plocka upp mönster i form av fjärilar. (Denna varp ligger lös mellan mönstren och klipps bort när väven är klar.)

– Det handlar om hur varpen solvas i förhållande till trampornas uppbindning, tillägger Gullvi Heed som påpekar att just bindningsläran har legat henne varmt om hjärtat.

Den är grunden till hur en vävnad skall se ut, själva strukturen – vad det blir av varpen plus inslaget.

Vi är tillbaka i ateljén. På väggarna hänger hennes senaste alster; små snillrika vävnader av halm och tagel, längst uti kanten mässingstråd. På ett bord, hoprullade mattor i olika storlekar. Och en korg. Där ligger bomullsnystan klippta i 1-1,5 centimeters bredd, sorterade i olika färger. Och inte bara det, varje nystan innehåller så mycket trasor som behövs för varje fält. Allt för att bårder och bottnar skall stämma färgmässigt.

På vinden i själva boningshuset finns det stora trasförrådet sorterat i färger per plastlåda. Folk i trakten och väverskor kommer förbi Gullvi Heed med jeans, pyjamasar, rockar. Återvinning av högsta grad - precis som man gjorde förr i tiden.

– Jag trodde aldrig att jag skulle syssla med trasmattor över huvud taget. När jag hörde ordet trasmatta tänkte jag först: 70-tal, tjocka mattor med dubbla trasor och 30-rörssked, minns Gullvi Heed som tidigt kände att hon ville göra något annat, något eget.

Så föll det sig så att hon fick ett stipendium att sjunka ned i trasmattans historia och tillgång till Nordiska museets arkiv. Här fanns en skatt av kvinnokraft invävt i de vackraste trasmattor, de flesta med arbetade avslut. Så hon blev fast. Det var 1994. Året efter hade hon sina mattor med i en utställning på Nordiska museet.

– Det jag såg var fragment av tidlösa mönster, som tulpanen. Den fastande hos mig. Den går att variera i det oändliga; stilistiskt, grafiskt, folkligt eller traditionellt, säger Gullvi Heed som tjusades av de gamla mattorna, hur täta och fina och smala de var, liksom att varpen var i olika färger.

Och så avsluten, de vackra kantavsluten som blivit hennes eget signum.

– Vävda kantavslut är viktiga för mig. Det tycker jag passar mina mattor bäst. Jag ägnar mig gärna lite extra åt att göra randningar med mattvarpen, att plocka in ett litet mönster eller att brodera på en enfärgad avslutning. Först då känns mattan riktigt färdig, nästan som en liten nödvändighet, förklarar Gullvi Heed.

På den lilla bröllopsmattan, som också varit med på Röhsska museet i Göteborg, står det broderat för hand på kantavslutet: ”Jag strör rosor”.

I mer än 150 år har trasmattan lyckats behålla sin ställning som en både älskad och handvävd textil. Det finns de som menar att det i stort sett inte finns några regionala skillnader i trasmattornas utformning, vad gäller mönster och tekniker, utan att trasmattorna har ungefär samma uttryck över hela landet.

– Så mycket fint kvinnor vävde förr, av redan förbrukat. Det hade ingen hög status, men det fascinerar mig fortfarande. Dessa kvinnor är en förebild. Jag har väl dragit ett strå till stacken, säger Gullvi Heed blygsamt.

Hon började på Textilinstitutet i Borås vid 28 års ålder, därefter Väskolan i samma stad. På textilinstitutet lärde hon sig mönsterdesign för textilindustrin bland annat. Det har gått nästan 50 år sedan dess, men sin nyfikenhet har hon bevarat.

– Det har tagit lång tid att komma hit, säger hon och stryker varsamt handen över en svart matta med halminslag, som minner om Asien, om långa svarta västar – om kvinnor och män på väg till risfälten i den disiga gryningen.

Svart tyg är det enda hon färgar i maskin, alltid av bomull men gärna med olika tygstrukturer. Själva vävtekniken är kvistig, pillig och därmed tidsödande.

När Gullvi Heed och lyfter upp mattan i ljuset syns ett pilmönster i en riktning, ett mönster av halm som återkommer regelbundet i bårderna.

– Ett halmstrå har en liten knyck där bladen går ut, där blir det lite blankt. Så jag letar upp det stället och passar på att bygga mönster av det, förklarar hon.

Hon har alltid gillat att testa utmaningar och tänja på gränser, både med material och med teknik.

– Från början tyckte jag att, ju fler komplicerade bindningar, ju fler skaft och trampor, ju roligare blev det. Nu orkar jag inte trampa 16 skaft längre. Nu sitter jag med två trampor och är nöjd med det, men jag har stor lust att satsa på det som jag håller på med nu. Sen har jag tankar på orientaliska mönster. Jag funderar på att göra en matta med en bård och mönster inuti, lite som en orientalisk äkta matta.

1 porträtt 14,15:

– Jag har alltid gillat att testa nya bindningar och trampor, säger Gullvi Heed som har stor lust att experimentera vidare i sitt eget fantasirika trasmattelandskap.

2, 3 Varje matta föregås att ett minutiöst förarbete. Här Lust och fägring, som har mest blommor och lite fjärilar.

4

5 Drömmen om Elin, en trasmatta vävt med gamla tekniker som slarvtjäll och återbrukat material.

6 Bröllopsmattan som paret skall knäböja på inför altaret har Gullvi Heeds signum, ett perfekt avslut som dessutom är handbroderat.

7 Gullvi Heed lägger ned mycket tid på att leta fram rätt nyans till varje bård, klippa trasor av skänkta gamla kläder och göra tillräckligt många nystan färdiga för varje matta – innan start.

8,9

Halmen började Gullvi Heed experimentera med på 90-talet. Sedan dess har hon fortsatt med allt från muffar för damer till mattor.

Mönstret är pilligt med invävda strån som utgör pilar i samma riktning.

10

De flesta mattor är ensidigt vävda, det vill säga; mönstret syns på ovansidan.

12,13 Gullvi Heed föredrar att vara med sina egna tankar i vävateljén. Men ibland släpper hon på önskekonserten i P2.

– Bindningsläran ligger mig varmt om hjärtat skall du veta. Det är grunden till hur en vävnad ser ut, själva strukturen – vad det blir av varpen plus inslaget.

– Just dubbelbindningar är något att bita i.