Ddenr ingen stor befriare fr Gunnel Sthlberg. Hon bor p nggrdens hospicesedan en mnad och vet att tiden r knapp. Helst av allt vill hon drja sigkvar i detta liv.  ven om respiten heter bromsmedicin och ger hennejobbiga biverkningar.

 

Brd:

 

Men nuhar hon bestmt sig fr att greppa detta sista halmstr fr att f lite mertid. ven om lungcancern ibland gr Gunnel Sthlberg frlamad av trtthet ochatt hela andningsapparaten rister fr att sttvis hmta luft, s ger honintryck av en parant dam med nylagt hr och knallbl nagellack, dr hon liggeruppallad p ett halvt dussin kuddar i sngen. Rummet som r hemtrevligt inrettmed tvmanssoffa och sekretr och luktar svagt av rengringsmedel och blommor.I fnstret str den enda godel som hon kan tnka sig att ta med sig nr hongr – en teckning gjord av det fyrariga barnbarnsbarnet Leo som kmpatmed att ge huvudfotingen ett litet leende.

–Jag har haft ett ganska jobbigt liv. Det retar mig att nu nr jag kunde haftdet bra, s blir jag ddsjuk istllet. Det tycker jag r s jkla orttvist.Jag hade planerat att bli 88 r.  Vid det hr laget skulle jag kunnatkomma tillbaks frn Kina efter att ha tittat p kinesiska muren och denfrsvunna staden. Och om jag varit pigg och alert kunde jag till exempel varitp vg till eller Mexiko fr att titta p inka-saker, sger Gunnel Sthlberg.

Hon harsvrt att acceptera det som hnt under det senaste ret och som frmodligenkommer att leda till en enda utgng – dden. Hon r 79 r gammal och skojarom att hon nyligen blivit av med sin sista anstllning. Den som kontaktpersonfr en socialt handikappad person. Till yrket har hon varit sjukhuskurator pSahlgrenska sjukhuset.

Frstfr ett halvr sedan upptcktes hennes cancer. D hade hon haft fyralunginflammationer p ett r och levt med en obndig trtthet under en lngtid. Om hennes poliosyndrom sammanblandats med trttheten som cancern gav, ochdrmed frsenat diagnosen, lr hon aldrig f veta. Det senaste halvret harvarit en enda lng sjukhusvistelse som kantats av akut blodfrgiftning och hgfeber.

–I hstas, lngt fre cancerbeskedet, fick jag en slags ddsaning med en rstsom talade om att det var brttom, att jag snart skulle d. D brjade jag seom mitt hus lite, rensade papper och gav en flaska whisky fr att tacka denperson som servat min bil under alla r.

Nu rsakernas tillstnd som de r.  Det r sorgligt och det r smrtsamt,frklarar hon och lyfter syrgasslangen ur nsan fr att snyta ut grten. Helstav allt skulle hon vilja bli s bra att hon kunde gr ut i en affr och f kpasig ngot snyggt eller tminstone f krafter till att fortstta att skriva pden barnbok som ligger inbddad i den brbara datorn p bordet.

–Jag har lust att skriva, men ingen ork. Nu nr jag ligger stilla s hr isngen, s knner jag mig hur bra som helst. Men det rcker med att jag tar ettpar steg, s blir trttheten s vervldigande att jag nstan ger upp.

Frbara ngon vecka sedan var hon hemma i sitt hus fr frsta gngen p ett halvr.Det var vemodigt. Att g omkring i radhuset och titta p personligt valdalampor och glassaker som hon samlat p under alla r. Nr hon stngde drren,stngde hon ocks till en epok av 30 rs boende p samma stlle, dr en man ochtre vuxna barn, barnbarn och barnbarnsbarn kommit och gtt.

–Jag var s trtt efter det att jag inte orkade knna efter hur ledsen jag var.Jag tnker inte i tid lngre. Jag har lrt mig att ta en dag i taget. Om jagtnker fr lngt fram s svnger det fr fort. D blir jag bara trttare ochgrter, sger Gunnel Sthlberg som frklarar att det vrsta inte r tanken psjlva dden utan det r att den tid som r nu innan, att den rinner ifrnhenne och att inte ha ngon framtid fr att dr framme finns en overstigligtegelvgg som betyder: slut p detta jordeliv.

–I min ungdom skrev jag dikter. Dr fanns det en som handlade om livet som enfil dr inget rum var i ordning, utan allt var halvdant. Denna knsla har jagnu ocks och den gr mig s hemskt illa. Jag tycker inte att jag har ogjordasaker med barnen eller med ngon annan mnniska, utan det r mer att jag intevill g ifrn dem. Jag r inte redo att lmna dem nnu, sger Gunnel Sthlbergoch pongterar att hon inte knner ngon skuld ven om hon skulle velat ha gettsina barn ett bttre liv.

–Jag skulle vilja ha gjort mer med dem. Men jag hade ingen chans att gra sakeroch ting annorlunda. Jag vill att det skall st i  min ddsannons att jaggjorde s gott jag kunde, sger Gunnel Sthlberg bestmt.

Honknner ingen oro fr barnen, de reder sig. Barnbarnens val kan hon inte alltidfrst, men hon frlitar sig p att de ocks kommer att klara sig bra. Sjlv vill hon bli ihgkommen som en rlig, rak och hjlpsam person.

–Allt vad du gr finns kvar, ven om det bara r en gest. Jag anser att jag haftfrmnen att hjlpa mnniskor i mitt yrke, sger hon och berttar att hon ssent som i r blev uppringd av en fre detta patient som tackade fr det stdGunnel gav henne nr hon arbetade som sjuhuskurator.

Hontror inte att man blir djupsinnig fr att man hller p att d. Dremot r detsom om ovsentligheter skalas bort. Vrlden krymper till detta lilla rum, somom hon befann sig i en bubbla dit vrldshndelser har svrt att trnga sig in.P stt och vis blir det en  arena – en  kamp mellan liv ochdd.

GunnelSthlberg r inte rdd fr det som kommer efter dden. Hon tror p gud och attdet blir en forsttning efter dden.

–Jag vet inte om tron hjlper mig, men vad jag vet r att det finns ett livefter detta. Jag har haft kontakt med andra sidan och jag knner mig trygg medatt min man och mina frldrar vntar p mig dr.

Hon rinte heller rdd fr lidandet, utan litar p att personalen fortstter attdosera morfinet s att hon inte skall ha ont. De tar i henne dagligdags som fratt visa att hon fortfarande finns. Det r bra, ven om det varit svrt attvnja sig vid att bli pkldd och omhndertagen.  Det har blivit viktigareatt ha det fint omkring sig. Drfr r det vilsamt att ligga p ett hospice somr omgivet av lvverk med vackra hstfrger, konstaterar Gunnel Sthlberg ochgr sig redo fr att tillflligt lmna sin syrgasapparat och g ut en kortstund p verandan fr att hmta en nypa luft. Hon tar p sig morgonrock ochrda skinnhandskar. I kket dukas dagens lunch p en bricka: flskytterfil medpotatisgratng, plus sallad och hemgjord jordgubbskrm till efterrtt. Till detett glas rtt vin. Det gller att njuta av det lilla.

–Jag har bestmt mig fr att kmpa. Det kan ju hnda underverk, man vet ju faktisktinte. Dr i finns det naturligtvis ett hopp, ven om det fr min del rminimalt fr min del.

 

Byline:Agneta Slonawski

Bildbyline:Bodil Bergqvist

 

Bildtext:

–Det man inte kan gra ngot t, det fr man acceptera, sger Gunnel Sthlbergsom r sjuk i lungcancer och har flyttat till ett hospice i nggrden somligger i Lillhagsparken p Hisingen.