DšdenŠr ingen stor befriare fšr Gunnel StŒhlberg. Hon bor pŒ €nggŒrdens hospicesedan en mŒnad och vet att tiden Šr knapp. Helst av allt vill hon dršja sigkvar i detta liv.  €ven om respiten heter bromsmedicin och ger hennejobbiga biverkningar.

 

Bršd:

 

Men nuhar hon bestŠmt sig fšr att greppa detta sista halmstrŒ fšr att fŒ lite mertid. €ven om lungcancern ibland gšr Gunnel StŒhlberg fšrlamad av trštthet ochatt hela andningsapparaten rister fšr att stštvis hŠmta luft, sŒ ger honintryck av en parant dam med nylagt hŒr och knallblŒ nagellack, dŠr hon liggeruppallad pŒ ett halvt dussin kuddar i sŠngen. Rummet som Šr hemtrevligt inrettmed tvŒmanssoffa och sekretŠr och luktar svagt av rengšringsmedel och blommor.I fšnstret stŒr den enda Šgodel som hon kan tŠnka sig att ta med sig nŠr hongŒr – en teckning gjord av det fyraŒriga barnbarnsbarnet Leo som kŠmpatmed att ge huvudfotingen ett litet leende.

–Jag har haft ett ganska jobbigt liv. Det retar mig att nu nŠr jag kunde haftdet bra, sŒ blir jag dšdsjuk istŠllet. Det tycker jag Šr sŒ jŠkla orŠttvist.Jag hade planerat att bli 88 Œr.  Vid det hŠr laget skulle jag kunnatkomma tillbaks frŒn Kina efter att ha tittat pŒ kinesiska muren och denfšrsvunna staden. Och om jag varit pigg och alert kunde jag till exempel varitpŒ vŠg till eller Mexiko fšr att titta pŒ inka-saker, sŠger Gunnel StŒhlberg.

Hon harsvŒrt att acceptera det som hŠnt under det senaste Œret och som fšrmodligenkommer att leda till en enda utgŒng – dšden. Hon Šr 79 Œr gammal och skojarom att hon nyligen blivit av med sin sista anstŠllning. Den som kontaktpersonfšr en socialt handikappad person. Till yrket har hon varit sjukhuskurator pŒSahlgrenska sjukhuset.

Fšrstfšr ett halvŒr sedan upptŠcktes hennes cancer. DŒ hade hon haft fyralunginflammationer pŒ ett Œr och levt med en obŠndig trštthet under en lŒngtid. Om hennes poliosyndrom sammanblandats med tršttheten som cancern gav, ochdŠrmed fšrsenat diagnosen, lŠr hon aldrig fŒ veta. Det senaste halvŒret harvarit en enda lŒng sjukhusvistelse som kantats av akut blodfšrgiftning och hšgfeber.

–I hšstas, lŒngt fšre cancerbeskedet, fick jag en slags dšdsaning med en ršstsom talade om att det var brŒttom, att jag snart skulle dš. DŒ bšrjade jag seom mitt hus lite, rensade papper och gav en flaska whisky fšr att tacka denperson som servat min bil under alla Œr.

Nu Šrsakernas tillstŒnd som de Šr.  Det Šr sorgligt och det Šr smŠrtsamt,fšrklarar hon och lyfter syrgasslangen ur nŠsan fšr att snyta ut grŒten. Helstav allt skulle hon vilja bli sŒ bra att hon kunde gŒr ut i en affŠr och fŒ kšpasig nŒgot snyggt eller Œtminstone fŒ krafter till att fortsŠtta att skriva pŒden barnbok som ligger inbŠddad i den bŠrbara datorn pŒ bordet.

–Jag har lust att skriva, men ingen ork. Nu nŠr jag ligger stilla sŒ hŠr isŠngen, sŒ kŠnner jag mig hur bra som helst. Men det rŠcker med att jag tar ettpar steg, sŒ blir tršttheten sŒ švervŠldigande att jag nŠstan ger upp.

Fšrbara nŒgon vecka sedan var hon hemma i sitt hus fšr fšrsta gŒngen pŒ ett halvŒr.Det var vemodigt. Att gŒ omkring i radhuset och titta pŒ personligt valdalampor och glassaker som hon samlat pŒ under alla Œr. NŠr hon stŠngde dšrren,stŠngde hon ocksŒ till en epok av 30 Œrs boende pŒ samma stŠlle, dŠr en man ochtre vuxna barn, barnbarn och barnbarnsbarn kommit och gŒtt.

–Jag var sŒ trštt efter det att jag inte orkade kŠnna efter hur ledsen jag var.Jag tŠnker inte i tid lŠngre. Jag har lŠrt mig att ta en dag i taget. Om jagtŠnker fšr lŒngt fram sŒ svŠnger det fšr fort. DŒ blir jag bara tršttare ochgrŒter, sŠger Gunnel StŒhlberg som fšrklarar att det vŠrsta inte Šr tanken pŒsjŠlva dšden utan det Šr att den tid som Šr nu innan, att den rinner ifrŒnhenne och att inte ha nŒgon framtid fšr att dŠr framme finns en ošverstigligtegelvŠgg som betyder: slut pŒ detta jordeliv.

–I min ungdom skrev jag dikter. DŠr fanns det en som handlade om livet som enfil dŠr inget rum var i ordning, utan allt var halvdant. Denna kŠnsla har jagnu ocksŒ och den gšr mig sŒ hemskt illa. Jag tycker inte att jag har ogjordasaker med barnen eller med nŒgon annan mŠnniska, utan det Šr mer att jag intevill gŒ ifrŒn dem. Jag Šr inte redo att lŠmna dem Šnnu, sŠger Gunnel StŒhlbergoch poŠngterar att hon inte kŠnner nŒgon skuld Šven om hon skulle velat ha gettsina barn ett bŠttre liv.

–Jag skulle vilja ha gjort mer med dem. Men jag hade ingen chans att gšra sakeroch ting annorlunda. Jag vill att det skall stŒ i  min dšdsannons att jaggjorde sŒ gott jag kunde, sŠger Gunnel StŒhlberg bestŠmt.

HonkŠnner ingen oro fšr barnen, de reder sig. Barnbarnens val kan hon inte alltidfšrstŒ, men hon fšrlitar sig pŒ att de ocksŒ kommer att klara sig bra. SjŠlv vill hon bli ihŒgkommen som en Šrlig, rak och hjŠlpsam person.

–Allt vad du gšr finns kvar, Šven om det bara Šr en gest. Jag anser att jag haftfšrmŒnen att hjŠlpa mŠnniskor i mitt yrke, sŠger hon och berŠttar att hon sŒsent som i Œr blev uppringd av en fšre detta patient som tackade fšr det stšdGunnel gav henne nŠr hon arbetade som sjuhuskurator.

Hontror inte att man blir djupsinnig fšr att man hŒller pŒ att dš. DŠremot Šr detsom om ovŠsentligheter skalas bort. VŠrlden krymper till detta lilla rum, somom hon befann sig i en bubbla dit vŠrldshŠndelser har svŒrt att trŠnga sig in.PŒ sŠtt och vis blir det en  arena – en  kamp mellan liv ochdšd.

GunnelStŒhlberg Šr inte rŠdd fšr det som kommer efter dšden. Hon tror pŒ gud och attdet blir en forsŠttning efter dšden.

–Jag vet inte om tron hjŠlper mig, men vad jag vet Šr att det finns ett livefter detta. Jag har haft kontakt med andra sidan och jag kŠnner mig trygg medatt min man och mina fšrŠldrar vŠntar pŒ mig dŠr.

Hon Šrinte heller rŠdd fšr lidandet, utan litar pŒ att personalen fortsŠtter attdosera morfinet sŒ att hon inte skall ha ont. De tar i henne dagligdags som fšratt visa att hon fortfarande finns. Det Šr bra, Šven om det varit svŒrt attvŠnja sig vid att bli pŒklŠdd och omhŠndertagen.  Det har blivit viktigareatt ha det fint omkring sig. DŠrfšr Šr det vilsamt att ligga pŒ ett hospice somŠr omgivet av lšvverk med vackra hšstfŠrger, konstaterar Gunnel StŒhlberg ochgšr sig redo fšr att tillfŠlligt lŠmna sin syrgasapparat och gŒ ut en kortstund pŒ verandan fšr att hŠmta en nypa luft. Hon tar pŒ sig morgonrock ochršda skinnhandskar. I kšket dukas dagens lunch pŒ en bricka: flŠskytterfilŽ medpotatisgratŠng, plus sallad och hemgjord jordgubbskrŠm till efterrŠtt. Till detett glas rštt vin. Det gŠller att njuta av det lilla.

–Jag har bestŠmt mig fšr att kŠmpa. Det kan ju hŠnda underverk, man vet ju faktisktinte. DŠr i finns det naturligtvis ett hopp, Šven om det fšr min del Šrminimalt fšr min del.

 

Byline:Agneta Slonawski

Bildbyline:Bodil Bergqvist

 

Bildtext:

–Det man inte kan gšra nŒgot Œt, det fŒr man acceptera, sŠger Gunnel StŒhlbergsom Šr sjuk i lungcancer och har flyttat till ett hospice i €nggŒrden somligger i Lillhagsparken pŒ Hisingen.