Ingress:

Anna Friden var trött på andrahandskontrakt och drömde om en egen stuga. Men ville inte ta lån. Efter långt samarbete med en arkitekt bor hon i ett flyttbart hus med vidsträckt utsikt över en kohage.

Bröd:

När hon och sambon Tormod Johansson ligger i sängen hör de kossorna genom väggen som repar loss gräset med tungan och sakta tuggar i sig färskvaran. Marken de arrenderar ligger i en underskön kohage på södra Bokenäset. Båda har sina rötter i Bohuslän och när det blev dags för husbygge, så var det naturligt för dem att hyra mark, istället för att köpa. Sina sparpengar valde de att satsa i ett något riskfyllt projekt, i nära samarbete med arkitekten Torsten Ottesjö som vill utveckla deras idé och valde att jobba gratis.

Huset svävar på en stålkonstruktion som delvis skyms av en välväxt rosenbuske. Tanken är att huset på 30 kvadratmeter skall kunna flyttas till en annan plats, om man så vill. Hela bostaden byggdes i en maskinhall och när det var dags att lyfta hela ekipaget med lyftkran så ville inte ägarna vara i närheten. De befann sig i London där de fick en bild på telefonen när huset hängde i luften och lyftes med hjälp av två krokar och järnband runtom den bulliga kroppen av granspån, som ser ut som jättestora fiskfjäll - på håll.

– Vi har hantlangat och klängt uppe på tak och väggar och häftat spånen i flera lager, omlott, med häftpistol. Det är viktigt att fibrerna i träet hänger nedåt så att regnvattnet rinner av, istället för in, så att det inte möglar. Det är en fantastisk gammal byggmetod där man använder obehandlad gran, förklarar Anna Fridén och tillägger att de fått hjälp med hyvlingen av man i Bollebygd.

Deras tanke har inte varit att skapa ett märkvärdigt hus, likt en ditsatt skulptur i en bohuslänsk hage, utan ett hus som de varit med att forma och som motsvarar deras behov. Huset har tagit närmare två år att bygga.

– Det har blivit precis så som vi hade tänkt, men det här är inget ekoprojekt, även om målet har varit att göra det så miljövänligt som möjligt. Det var inte så att vi ville ha det spartanskt här. Då hade vi lika gärna kunnat bo i tält. Utan vi ville ha internet, vatten och värme. Jag gillar att det är nytt, säger Tormod Johansson och tillägger att de har utedass och att tvättmaskinen står i ett förråd längre bort på tomten.

– Vi ville ha en plats att ha det skönt och gott på. Där tycker jag att formerna kommer in. De runda formerna skapar en sådan lugn känsla. Vi upplever aldrig att vi går på varandra. Jag känner ingen person i stan som har ett tolv meter långt rum. När vi är många här och har musik på och sitter i köket kan man ändå sitta uppe i hallen och ha ett ostört samtal, säger Anna Fridén och tillägger att husbygget varit en spännande resa; både upp och ner, men att hon uppskattar väldigt mycket att ha deltagit i byggnationens varje steg, både när det gäller material och lösningar invändigt.

Högtalarna är riktade mot köket och i golvet sitter en av dem. Köket som är på cirka fem kvadratmeter har både vedeldad spis, en elplatta, en ugn och en induktionshäll. Bordet är gjort av en 80 år gammal ask som växt i närheten. Ventilerna består av ett hål i varje ända av bostaden, med myggnät för och sedan en lucka som kan stängas på vintern. De fick leta länge efter en gammal vedspis som inte skulle ge för kraftig värme, eftersom huset värms upp på ett kick. Det är extremt välisolerat med närmare 250 millimeter tjocka väggar som innehåller ekofibrer av smulad cellulosa med saltblandning.

Köksfönstret består av en mosaikinspirerad blandning av kanalplast och vanligt glas och med en karm av stål. Allt för att få små utsnitt av naturen utanför och att inte behöva känna sig som att man bor i ett akvarium. Utanför dörrarna finns en liten veranda av breda träplankor, utan räcke. Istället sviktar stålkonstruktionen om man ställer sig längst ute på kanten, för att signalera att nu är det dags att ta ett steg tillbaka. Utsikten för dagen består av avelstjurar som tillfälligt ersatt kossorna i hagen, och två hängmattor som gungar lojt i en gammal ek.
Kubbgolvet i köket är gjort av ask, där ändträet har bränts, för att få fram ett vackert mönster. Fotvänligt liksom golvet i gången, längs ena husväggen. Det är gjort av asp och inoljat med pigment så att det ger lyster av en olivgrön nyans. Väggarna är i råspont som målats av vit linoljefärg. Men emellan ribbor och böjda brädor finns ett vitt ark som vanligtvis används till att skydda flistravar. Det är ett plastarmerat papp som bara är ett exempel på husets experimentlusta och utforskande av befintligt material – fast som används på ett helt annat sätt än vad det är avsett för. Ett något tidskrävande, men roligt sätt att bygga hus på.

Rummet är öppet med 3,10 i tak längst ned i köket och 2,40 uppe i hallen. Ett par trappsteg på vägen gör skillnaden i nivå. Mitt i rummet finns en inbyggd sovalkov med skjutdörr och litet fönster i ligghöjd. Sovhyttens tak utgör bästa hängstället där man kan stå med sin laptop. Kantlisterna av alm är vackert rundade som relingen på en välvårdad träbåt. Det finns inga hörn i huset. Väggarna är välvda och anpassade så att man kan sitta på ett trappsteg och bekvämt luta sig tillbaka. Både Anna och Tormod är cirka 1,75 långa. Det gjorde att lämpliga ”hängställen” kunde anpassa till de båda på ett perfekt sätt.

Hela innanmätet för tankarna till en upp och nedvänd båt eller att vara inne i valfiskens buk; tryggt och varmt och vackert. Med böjd takbjälke och böjda ribbor längs husväggarna. Allt enligt standardmått från brädgården, men något annorlunda använt.

Nästa projekt är att ordna förrådsplats i hallen och att sätta in en smäcker skorsten av borstat stål, till vedspisen, innan vintern. Men även då kommer kläderna att ligga vikta på vackert snidade hyllor, som lutar lätt uppåt och som liknar handgjorda surfbrädor.

Utanför dörren har de påbörjat en örtrabatt längs gången fram till huset. Den kantas av ett elstängsel, som är fäst i huskroppen, för att kossorna inte skall ta sig för nära och börja gnugga sig mot kottehuset så att granspånen ruckas.

Bildtext:

Bildtext:

Det är en bostad och sen råkar den se annorlunda ut, konstaterar Tormod

– Det varit en spännande tid, och som alla resor, så har det varit både upp och ner. Det tar kraft och energi, men resultatet blev precis så som vi ville, säger Anna Fridén.

Nervigaste momentet lyfta huset från maskinhallen där det byggts till platsen där det skulle stå. En tanke är att huset skall vara flyttbart.

Byline: Agneta Slonawski

Bildbyline: Christer Olofsson

Läs mer på:

www.hus-1.se