IsabellaLövin har alltid vetat att hon en dag skulle göra något stort. Ändå är honrejält omtumlad av den senaste tidens händelser. Hennes bok Tyst hav –jakten på den sista matfisken har skakat om både under och över vattenytan.

Bröd:

Det ären regntung morgon och staden visar sig från sin allra sämsta sida när IsabellaLövin stiger av tåget på Göteborgs central. Hon är klädd i mörk yllerock,rejäla skor, har ett fast handslag och ekorrblick. Hon är här för att föreläsaom utfiskningen i våra hav för sportfiskare i Stenungsund och Varberg. Ochdelta i en lång diskussion med hela personalen på Fiskeriverket.

Frånfönstren i det luftiga hotellrummet i Palacehuset har hon örnkoll påspårvagnarna som korsar Drottningtorget. Men det är inte utsikten, utan sängensom lockar. Hon är så in i märgen trött och släpar på en stor säck sömnbristefter att ha gästat flera morgonprogram, blivit intervjuad på längden ochtvären och ideligen svarat i telefon om att komma och prata om sin bok och vaddet är som håller på att hända med våra hav. Egentligen.

När honbörjade gräva efter fakta om att torsken i det närmaste försvunnit ochsamtidigt hade en idé om att svara på den stora frågan om vem havet tillhör, såanade hon att hon stack in handen i ett getingbo. Men att boken skulle skapaargsinta burop eller buntvis av tackbrev från oroliga kustbor, hade hon aldrigtrott. Dramaturgiskt sett hade det varit lättast att utse en bov i kostym ochen utsatt grupp i blåställ. Men orsaken till utfiskningen och vår fiskeripolitikär mer komplex än så.

Hon haraktat sig för att peka ut nolltaxerande yrkesfiskare som bor i lyxvillor, menhon namnger den stora släkt av fiskare i Fiskebäck som med sin gemensammafiskeflotta har möjlighet att sopa rent mer än en havsbotten. Hon hänger ocksåut forskare, tjänstemän och politiker som kunde göra betydligt mer än vad dehitintills gjort för att rädda våra matfiskar.

Hon harhelt enkelt gjort ett naturpolitiskt reportage om rovdriften på havenskrympande fiskbestånd, där hon sakligt konstaterar att torskbestånden minskatmed 70 procent under de senaste 25 åren, medan om torskfisket stoppas helt iÖstersjön kommer det bara att dröja två år innan stammen blir livskraftig igen.

–Jag visste att det jag skrev skulle skaka om i fiskerivärlden, men jag hadeingen aning om att det skulle nå ut så stort. Hade det varit så att det varsportfiskarna som var boven eller miljögifterna, så hade jag inte tvekat attskriva det.

IsabellaLövin är inte den högljutt kaxiga typen. Hon har tvärtom en låg profil, men mankan ana att hon bär på ett visst mått av civilkurage och ett slags obändighetblandat med mod.

Somfrilansjournalist är hon van att porträttera personer in på bara skinnet. Nuhar hon själv, med blandade känslor, fått känna på hur det är att stå mitt istrålkastarljuset.

När viträffas är det mindre än en vecka sedan hon tog emot Stora journalistpriset somÅrets berättare. Hon var en av hundra nominerade och det finns de som menar atthon med råge kvalificerat sig att dessutom kamma hem priset i klassen för åretsavslöjande reportage.

–Visserligen har jag grävt fram en hel del som inte varit känt, men min störstabedrift är att jag sammanställt material och att jag lyckats berätta det på ettsådant sätt att många människor lyckats ta till sig det.

En avförklaringarna till det är förmodligen att Isabella Lövin är en gudabenådadberättare. Efter år av feta rubriker om utfiskning å ena sidan och dumpning åandra sidan, så förstår jag plötsligt lite mer av det snåriga ämne som kansammanfattas med ett ord: fiskeripolitik. Hon tar mig i handen från förstasidan och målar med så träffande beskrivningar av fiskare, forskare och fiskatt den akut utrotningshotade glasålens långa färd från Sargassohavet, tillvåra trakter, också blir min angelägenhet. Jag får reda på att vår vanligastematfisk, torsken, hamnat på Internationella naturvårdsunionens, IUCN, rödlistaöver hotade arter tillsammans med hälleflundran, koljan, pigghajen, tumlarenoch brugden. I den faktaspäckade boken om jakten på den sista matfisken, finnsdet mesta man behöver veta för att förstå att vi måste göra någonting. Nu.

–Det hade blivit folkstorm för länge sedan om det hade gällt älgen. Nu dödasdjur vårdslöst i havet. Att det kunnat gå så långt som det gjort beror på attvi inte sett utfiskningen med egna ögon.

Envinterdag för fyra år sedan studsade hon upp ur sängen och bara visste att honvar tvungen att skriva en avslöjande bok om utfiskningen. När tre förlag nobbatidén tog hon sina egna sparpengar till hjälp och gick till väga på precis sammasätt som när hon skall göra ett porträtt av Robert Gustafsson, Jan Myrdal ellerLena Endre. Det vill säga: proppar i sig allt som finns att läsa om dem och kördet igenom systemet. Den stora skillnaden med boken var att det tog ett år attgöra research, istället för en vecka inför ett porträtt i till exempeltidningen Vi. Hon har besökt yrkesfiskare i bland annat Smögen, åkt ut medFiskeriverkets forskningsfartyg U/F Ancylus från Glommen, studerat laxodlingari Nordnorge, varit på Kap Verde för att se hur EU:s fiskeripolitik påverkarfiskares vardag i det lilla ölandet och åkt till Bryssel för att bland annat sedet rum där fiskeriutskottet tar sina viktiga beslut.

På ettsätt kan man säga att Isabella Lövin skriver med kroppen. För henne är detnödvändigt att vara på plats för att se med egna ögon och läsa allt som finns iämnet för att förstå. Även om det är så banalt som att åka till Universeumeller till Sjöfartsmuseet och titta in i torskarnas allvarsamma ögon.

Självtror hon att hennes arbetssätt är ett slags kompensation över att hon inte komin på journalisthögskolan. Hon har helt enkelt fått finna egna vägar fram tillett eget sätt att skriva på. Och om man tittar på hennes tjugoårigajournalistkarriär så har det fungerat ganska väl.

Efteratt ha läst statsvetenskap på universitetet i Bologna, började hon påVeckorevyn som skribent. Sedan blev det långa reportage i Månadsjournalen. Närden lades ned var hon redan upptagen i Bonniers stora famn och blev erbjudenjobbet som redaktionschef på livsstilstidningen Leva. Efter åtta månader därvalde hon att avgå och börja ett liv som frilans.

Redan ibörjan av nittiotalet gick hon till Expressen med förslaget att göra enmiljöbilaga i tidningen. Det här var en tid då klimatfrågor inte ens var uppepå banan. Det blev en miljöspalt i kvällstidningen för Isabellas Lövins del.Sedan dess har hon försökt tråckla in miljöfrågor på olika sätt i sittskrivande. Hon har inget minne av att hon en vacker dag ”kom ut”. Hennes miljöintressebörjade helt enkelt med en bok. Det var i början av åttiotalet, då hon hittadeen bok med titeln Entropi - En ny världsbild av Jeremy Rifkin på en obskyrhylla hos sin lokale bokhandlare i Stockholm.

–Den handlade om hur vi förbrukar jordens resurser och skakade om migfullständigt. Jag blev faktiskt rädd, men jag hade ingenstans att gå med minkänsla. Jag kände ingen samhörighet med miljöfolk i fjällrävenkläder.

Egentligenhar hon alltid känt sig som lite av en outsider. Trots att hon i dag räknas somen välkänd kulturskribent i Stockholm, har hon aldrig riktigt identifierat sigmed Kultursverige.

–Jag har inga problem med att vara en outsider eller att inte ha varit denballaste tjejen i skolan. Jag var en intellektuell outsider när jag jobbade påVeckorevyn och nu är jag en kulturell outsider i fiskevärlden.

Det ärfel att säga att böckerna varit hennes riktiga vänner, men de har en väldigtstor betydelse i hennes liv. Hennes första bokförälskelse alla kategorier var HC Andersens sagor. Då var hon åtta år och trodde inte det var möjligt attlevandegöra leksaker och andra ting som han gjorde. Den andra storaläsupplevelsen kom några år senare med Onkel Toms stuga.

Därnågonstans kanske förklaringen finns till hennes engagemang och förhållningssätttill djur och natur.

Hon äruppvuxen i Avesta i Dalarna med en äldre syster, en mamma som var sjukgymnastoch en pappa som var konstnär. De bodde på en avstyckad bondgård, med litedjur, där hennes pappa hade sin ateljé i ladan.

–Jag har nog med mig en samhälls- och konsumtionskritisk ådra i grunden. Minuppväxt skapade en medvetenhet och empati för andra, tillsammans med en känslaav att ingenting är självklart.

Närfrågorna börjar närma sig den privata sfären för Isabella Lövin, så dröjersvaren, på samma sätt som när en utrikeskorrespondent i direktsändning på tvfår en fråga i örsnäckan. Så kommer det, apropå om hon har några svagheter:

–Jag tycker att jag kunde vara en bättre mamma och ägna mer tid åt mina barn.Jag har jobbat för mycket och inte varit så närvarande för dem.

Sedangör hon om sin önskan att sjuttiotalsvilla i Nacka borde städas oftare, tillett slags nyårslöfte inför 2008. Huset är möblerat med ärvda möbler och självförsöker hon handla bara när hon måste och hon har slutat jaga röda prislappar,utan försöker tänka ut vad som håller i längden och satsar på kvalitet.

Bara ensådan sak som att vi 1990 köpte 15 kilo textilier, per person och år, i Sverigeoch att vi 2006 handlade 24 kilo talar sitt eget tydliga språk.

–Jag tror att vi står inför ett vägskäl där vi måste sluta småle åt människorsom kommer med egna innovationer om att förbättra miljön. Vi måste ta framsmarta och radikala lösningar. För det krävs politiska styrmedel. Vi kan inteslå oss till ro och tro att makthavare sköter detta på bästa sätt, för så ärdet tyvärr inte, säger Isabella Lövin.

Hon harprecis klarat av sitt möte med Fiskeriverket där landets lokalkontor från södertill norr, var uppkopplade på länk och i tur och ordning blev uppropade påbästa melodifestivalvis av radioprataren Lasse Swahn, som arbetar deltid sominformatör på Fiskeriverket: Öregrund – finns ni med? Simrishamn –hör ni oss? och så vidare.

IsabellaLövin var nervös när hon gick till utfrågningen. Under armen hade hon förslagmed tio punkter, om allt från att ändra kvotsystemet till att självamyndigheten måste bestämma sig för vem man skall lyssna på i framtiden –yrkesfiskarna eller andra skattebetalare också?

Storaregndroppar faller mjukt på vattenytan i vallgraven. Vi befinner oss påFiskekrogen i Göteborg i en vrå med alggröna väggar och sobert ekgolv.Köksmästaren förklarar vänligt att dagens plattfisk är bergtunga med enunderbar sås. Lunchbuffén ligger smakfullt dekorerad på en bädd av is. Deomtyckta torskbullarna i en särskild mässingskastrull. Vi sicksackar oss frammellan sill och räkor och andra delikatesser som rom, som Isabella Lövin intekan äta med gott samvete, eftersom hon misstänker att den kommer från sik.

Påborden står restaurangens eget kolsyrade vatten, ett koncept som flera avstadens krogar hoppat på med miljöförklaringen om att det minskar transporter.

NärIsabella Lövin skulle ta emot stora journalistpriset gjorde Carl-Johan Bonnieren u-sväng och ändrade menyn tre timmar före själva kalaset. 220 gäster skulleserverats hälleflundra på Operaterrassen i Stockholm. Det blev oxfilé istället.Den manövern räddade inga fiskar precis, men sände kanske ut en signal.

-IsabellaLövin tycker att framtiden känns ganska hoppfull. Det handlar om glädjen efteratt ha träffat pålästa miljöstudenter som startade en rädda-torsken-sida påwebben efter hennes föreläsning eller om kulturhuset Fregatten som lockade 250människor när hon gästade Stenungsund härom kvällen.

Även omhon själv mest av allt just nu längtar efter ett oändligt hav att blicka utöver, ett litet hus som gärna får ligga på en strand och en obruten sträcka avtid, så inser hon att det gäller att elda på.

De tvåbarnen är snart flygfärdiga och hon har sagt upp sitt uppdrag som bokredaktörpå Femina för att ägna sig åt mat-och miljökrönikor i Meny i P1 under nästa år.Sedan skall boken kompletteras med ett kapitel om Östersjön och förmodligenöversättas till flera språk.

–Jag tror faktiskt att jag kan förändra världen lite om den här boken kommer upppå kurslistorna på miljö- och journalistikprogram. Även om den inte kommer attpåverka fiskeripolitiken till nästa år, så kommer den att göra något förmedvetenheten hos människor. Jag är jätteglad om jag kan inspirera kockar ochandra matlagare att tänka till. Men helst av allt önskar jag att den europeiskafiskeripolitiken rivs upp från grunden, så att vi kan förvalta våra hav ochskapa ett ekologiskt hållbart fiske och få billig fisk i affärerna. Det vore enmycket enklare sak att göra, jämfört med att bromsa växthuseffekten.