Ingress:

Vad ger man sin dotter i 15-årspresent? Vi valde bort moped och satsade på närvaro. Det blev en mamma och dotterresa till ett kloster i Florens. Och ett tre dagar långt samtal om allt från framtidsutsikter, till sex och Gud.

Bröd:

Svart sammetslen kväll i Florens. Värmen dallrar fortfarande från asfalten. Med varsin liten rullväska i handen står vi och väntar på bussen vid Florens bullriga centralstation. En ung man, helt klädd i vitt, glider upp bakom oss i kön. Plötsligt hör jag min dotter säga förvånat: Mamma, han tog min plånbok!

Jag hinner tänka att i den tovade turkosa börsen ligger närmare en tusenlapp som min dotter sparat ihop efter att sommarjobbat i en kiosk. Insikten får mig att blixtra till. Sedan går allt på trettio sekunder: Hon vill springa efter tjuven, jag hindrar henne och hytter med pekfingret åt honom och skriker på ömsom engelska och svenska; många ord, många fula ord.

Så händer något som vi inte kan förklara, kanske ser han en polisbil där framme, kanske han minns sin mammas förmaningar när han var liten pojke, kanske kommer hans samvete ikapp. I vilket fall vänder han sig tvärt om och lämnar tillbaka plånboken och försvinner snabbt från platsen.

Vi står handfallna, alla i busskön har tappat hakan och chauffören hälsar oss välkomna till Florens med en skämtsam glimt i ögat. Sedan berättar passagerarna för alla nypåstigna vad som hänt; att min dotters pass är kvar och pengarna likaså.

När vi stiger av vid ändhållplatsen på Piazzale Michelangelo är kommersen i full gång. Torget är utsiktsplats för turister på dagarna och marknad på kvällarna. Långt borta syns ljusen från Florensdomen och andra sevärdheter.

Vi stannar till vid uteserveringen som hänger ut över berget och tar varsin läskande strut med sorbet. Min dotter vet fortfarande inte att det är ett kloster vi ska till. Jag passar på att fråga om vägen. Det är ungefär tio minuters promenad uppför backarna till den exklusiva stadsdelen Viale dei Colli. Framför oss ligger stora villor med ännu större trädgårdar och skällande hundar som vaktar egendomarna.

Det är svårt att hinna få tid till varandra i vardagssurret. Då menar jag inte allt det där praktiska som man bara gör, utan tid för samtal – att få prata klart med varandra, fördjupa vissa ämnen och sjunka ned i begrundan. För det krävs en obruten sträcka av tid. Vi känner vår dotter som en mogen tonåring, som är intresserad av litteratur och musik och som älskar att söka sig vidare i egen insikt, med hjälp av samtalets olika irrgångar. Vi ville ge henne en minnesvärd 15-års present i form av en resa. Gärna något kulturellt resmål, där en av oss föräldrar skulle åka med och där syskonen skulle stanna hemma.

Sedan var det billighetsflygens destinationer som fick avgöra vart vi åkte. Resan till Florens bokade vi redan i januari och kom överens om att inte säga ett knyst förrän dagen före avresan. När det blev juli i en välbesökt turiststad, insåg vi att boendet fick bli lite utanför staden, gärna med trädgård. Klostermiljön kändes som ytterligare en dimension till att ge tid och möjlighet till goda samtal. Men också en annorlunda miljö som hon antagligen inte skulle valt själv.

Men först ska vi ta oss uppför backarna till Villa Agape. Klostret med kameraövervakade portar som sedan slutet av 60-talet öppnat sina dörrar för alla som vill ha en smula kontemplation.

Jag ringer på porttelefonen och förklarar på hackig spanska vilka vi är, sakta glider de stora portarna isär. Min dotter är mållös och tror för ett kort ögonblick att hon befinner sig i en filmscen när den barska nunnan Solur Terciza korthugget välkomnar oss på italienska. Hon går, före oss, med raska steg genom den stora stenbyggnaden, iklädd svart fotsida dräkt och med ett stort träkors runt halsen.

Trappa upp och trappa ned, genom långa korridorer, långt från Umberto Ecos böcker med ekande klostervalv som ofta handlar om munkarnas intriger. Jag hinner ändå sända en tanke till de fem nunnor som håller klosterverksamheten igång i Villa Agape i dag, och undra hur det är att leva så här innanför murarna, tillsammans.

Klostret har sett likadant ut sedan 1600-talet, undantaget vissa tillägg i bekvämlighet som kök och badrum. Byggnaden är uppbyggd som en dåtida renässansvilla med svala smårum och stora centrala hallar med högt i tak och dunkla salonger.

Rummet är spartanskt inrett med terrakotta klinkers till golv och fönsterluckor i mossgrönt trä. Katja sätter sig genast på den vinröda järnsängen med stärkta lakan och skriver dagbok.

1 augusti En resa

Hejsan, nu är jag i Florens. Ja, FLORENS! Jag fick reda på att jag skulle resa någonstans med mamma igår kväll, och nu har vi kommit hit. En fin (men dyr) 15-årspresent. Dock den bästa jag kunnat tänka mig. Jag får skriva mer om staden imorgon, för vi har bara varit här i tre timmar. Men, serru, jag har redan blivit rånad! Det var en man som tog min plånbok, men jag kände det och sa till mamma, som började gasta och skrika åt honom. Till slut lämnade han tillbaka den. Läskigt, och jag är fortfarande lite skakig.

Jag måste köpa en ny väska. En i svart skinn, eller kanske i lack! Vi bor nu på ett kloster med nunnor, spännande, va? Det kommer nog att bli en trevlig resa.

Nu är jag ungefär så opoetisk som jag kan bli. Men jag är trött och har rest långt, faktiskt. Och det är 33 *C här, mitt i natten. Jag kommer nog att sova gott...

“Ibland måste man resa långt, för att hitta hem.”

Ur boken Sjöfartsnytt som jag läser nu.

Slår upp fönsterluckorna och ser de berömda kullarna i Florens. Lågmälda samtal blandat med hönskackel. Historiens vingslag. Klosterlivet i ett nötskal. Trädgårdsprakt och självförsörjning. Bön och samtal.

Vi ligger och drar oss lite. Drar in trädgårdens dofter i näsborrarna. Efter frukost ska vi gå ner i trädgården till prunkande hortensior och nyvattnade pelargoner. Fundera på var sitt håll och sitta och skriva en stund.

Nunnorna slamrar med porslinet och förbereder frukost i köksstugan. Morgonandakten är precis avslutad. Katja frågar om jag tror på Gud, om jag tror att det finns ett liv efter detta. Hon har läst till konfirmand i Betlehemskyrkan hela våren och beslutade sig i sista stund för att inte konfirmera sig. Det var ett stort och svårt beslut att ensam gå mot strömmen. Nu är hon nöjd med sitt val, men har ännu funderingar kvar på om hon tror. På riktigt. Samtalet böljar fram och tillbaka och det är svåra frågor som inte har alltid har konkreta svar. Vi har båda svårt att tro att Gud är en gubbe på ett moln i himlen. Kanske man kan kalla kärlek mellan människor för Gud? Till sist hamnar vi i ett konstaterande att varje människa är ensam till syvende och sist. Vi flyter över till det stora ofattbara i att ta sitt liv. Och om en bekant till familjen som faktiskt valde att göra så, trots att hon har småbarn.

Vi missar nästan frukosten. Matsalen med de gamla stenvalven är full av gäster. Klostret har 50 sängplatser och flera av dem upptas av gamla damer med ondulerat hår, klädda i blommiga crimplineklänningar. Bredvid oss sitter en familj som har klostret som tillfälligt logi, eftersom deras hem brunnit. De tre nunnorna kretsar varsamt runt deras bord och ger barnet extra marmelad till det grova osötade brödet. Varm mjölk skummas upp i kopparna och nunnorna serverar rykande espresso där i. Stämningen är karg och omsorgsfull. Vi äter under tystnad och betraktar de andra.

2 augusti En trädgård

Nu sitter jag på en kall bänk i trädgården till klostret. Långt borta hörs mullret från stadens trafik, fåglarna kvittrar och två gäster samtalar i närheten av mig. Samtidigt hörs porlande vatten från fontänerna och trädgårdsslangen. Världen känns avlägsen.

Doften är underbar. En blandning av vatten, blommor, citronträ och oliv. Det är så vackert här. Jag kan se framför mig hur romerska filosofer gick omkring i de här trädgårdarna, och hur nunnor på 1600-talet anlade olivlunden. Jag kan känna dem.

Det är så ljuvligt att det knappt går att föreställa sig. Vyn är helt otrolig. Fontäner, blommor i vitt, rött och rosa, olivlunden, och långt borta: bergen som reser sig i morgondiset.

Fyra tanter promenerar fram och tillbaka här, och samtalar på italienska. Jag tror att det handlar om blommor. Jag undrar hur deras liv har varit.

Jag har på mig en tunn skjortklänning och sandaler. Det är mycket svalt i skuggan. På något sätt så, saknar jag två varma händer som drar undan lockar ur mitt hår och smeker mig. Hur kan jag ha sådana precisa tankar?

Om jag ser in i framtiden så ser jag en stor och lycklig kärlek som varar från tidigt i mitt liv tills dess att jag dör. Fyra eller fem barn, lycka över att få göra det jag vill, och ett äventyr. Men också död. En lycklig historia mad sorgligt slut. Men är det ödet, eller bara vilda fantasier? Det får jag inte veta förrän jag dör.

Finito.

Vi har haft ett maratonsamtal under gång, längs kullerstensbackar ner till centrala Florens, via medeltidsbron Ponte Vecchio och vidare till den gotiska kyrkan Santa Maria del Fiore som påbörjades redan under 1200-talet. Denna magiska stad som stundtals liknar en Disneyland för all världens turistande kulturknuttar och samtidigt skänker så mycket arkitektonisk skönhet att vila ögonen på. Vi pratar om hur det var att leva här förr, att det antagligen var stor skillnad om man levde sitt liv i tjänstedelen eller i furstens gemak.

Katja har läst ut ungdomsfilosofiboken Sofies värld för andra gången och är full av världsliga funderingar. Vi följer folk i fotspåren och försöker föreställa oss livet här förr; vilka saker som var viktiga för människor, vad man dryftade på piazzan och vilka ämnen som upprörde folk. Vi försöker sätta oss in i arkitekternas stora makt, att de satt i furstarnas knä och att skräddarna var både välförsedda och hade en viktig position i skapandet av de konstverk som rika människor draperades med. Teaterleken både hjälper oss att och gör det overkligt på en och samma gång.

Vi köper en gående lunch i form av en foccacia på ett litet bageri på en bakgata och letar oss fram till Alinarimuseet Europas enda fotomuseum för blinda.

Härinne är det svalt och tyst. Museet är inhyst i ett gammalt kloster snett bakom centralstationen och få turister hittar hit. Vi blundar och känner med fingertopparna på reliefer som skall efterlikna de svarta fotografier som hänger på väggarna.

Vi promenerar under tystnad hem och tar en siesta.

Katja säger att hon är så glad att få så mycket tid tillsammans med mig. Jag säger att hon får passa på att fråga precis vad hon vill under de här dagarna, även om sex eller andra intima saker. Jag lovar att försöka svara på allt jag kan.

Hon funderar lite och säger att det är nog inget hon undrar över och att hon antagligen vet det mesta om sex. Men på kvällningen när vi ätit upp vår trerättersmiddag och hon fått smaka på rödvin blandat med vatten och känner sig riktigt stor och nästan vuxen, kommer det: Frågor om hur det var för mig första gången jag var tillsammans med en kille, hur det kändes, vad jag tänkte, varför det blev han, om jag var rädd. Det är ovant att prata om och jag väger varje svar och känner efter hur personlig jag vill vara, som mamma till min dotter, innan jag levererar. Det blir ett fint och uppriktigt samtal om kärleken och livet och lite om alla vedermödor däremellan.

Jag märker att min dotter passar på att fråga vad jag tycker om henne, vilken karaktär hon har, vilka hennes bästa egenskaper är, enligt mig. Och hon jämför sig med sina syskon, vad de är bra på och i vilka avseenden hon skiljer sig från dem. Jag möter varje fråga, bekräftar henne och tar mig tid. När vi går hem i kvällsmörkret har klockan blivit mycket och det känns nästan genant att ringa på porten för att se en yrvaken nunna sticka ut huvudet och öppna den tunga porten.

Senare dag 2:

Nu har jag hunnit uträtta en del ärenden. Såsom att köpa vykort, skriva vykort, köpa en svart skinnväska (en sådan som jag ville ha!) och äta två underbart goda glassar.

Amen.

Nu ska jag sova.

På andra sidan kullen av vårt kloster, finns en klosterruin och en kyrka. Bredvid kyrkogården ligger en liten byggnad som är en blandning av apotek och hälsokostaffär. Den som orkar ta sig upp för alla trapporna kan köpa hemslungad honung och homeopatmedicin. I små pappersstrutar ligger egenhändigt gjorda bröstkarameller med anissmak.

Allt som säljs är omsorgsfullt tillverkat av munkar i franciskanerorden. På kvällarna ser jag dem komma ned till piazzan, i sina enkla bruna kläder och sandaler, för att köpa med sig sorbetglass i små bunkar. Jag försöker föreställa mig hur de sitter där vid elden eller kortleken eller framför teven och äter sin glass i samförstånd. Så vilsamt och rofyllt det verkar. Så långt från mitt eget hektiska vardagsliv.

Jag känner mig nöjd över att ha introducerat klosterlivet för min dotter och jag känner mig nöjd över att ha tagit mig tid till henne. De senaste åren har rasslat på och plötsligt är hon kvinna. I dag ska vi gå på shoppingtur. Den italienska handväskan är redan inköpt och handskarna väntar på att bli utprovade. Det är sådana attribut en dam av värld behöver.

Det är ett spännande språng som väntar. Med gymnasiet och skolbyte och nya människor. Allt finns därute. Jag vill förmedla att allt är möjligt, utan att undanhålla alla trösklar som finns på vägen. Andemeningen är att det är okej att bli vuxen, att det finns bitar i det som är härligt, men att det också innebär svåra val och mycket ansvar.

Katja frågar mig vad jag tror att hon kan bli. Vad hon inte passar för och vad hon ska satsa på för gymnasium. Hon är helt övertygad om att hon är mogen att flytta till England och bo i egen lägenhet snart. Hon kan också tänka sig New York, jobba extra på ett galleri och ta teaterlektioner på kvällarna. Lite som Carrie i serien Sex and the city.

Trist att plocka ned, men jag påpekar att hon är nog inte riktigt där ännu. Däremot kan hon säkert plugga i ett annat land under ett av sina gymnasieår. Torrt men förmodligen realistiskt. Hon blir lite sur och samtalet tunnas ut, för att komma tillbaka på ämnet: hur-jag-ska-inreda-min-första-lägenhet.

Vi stannar en stund på den mytomspunna Ponte Vecchiobron för att insupa atmosfären. Juvelerarna är i full gång att lägga ut sina alster i skyltfönstren och turistbussarna börjar anlända. Vi har valt att gå upp tidigt för att komma tillbaka till klosterträdgården och hinna packa i god tid.

3 augusti En sista dag

Sista dagen i Florens. Jag är jättenöjd. Mina första skinnhandskar någonsin är inhandlade, och jag är redo att åka hem. Nästa gång jag besöker Italien blir det nog Venedig jag åker till. Då ska jag köpa en sådan där fin mask med glitter, för maskerad.

Hemresa och avfärd. Adjö nunnorna och adjö klostret. Vi skojar om att göra en annan klosterresa om fem år, på tjugoårsdagen. Jag misstänker att det inte är mig min dotter väljer att resa bort med då. Vi pratar om att det var en lyckad idé och att hennes lillebror skall få välja att få åka till en huvudstad i Europa när han fyller tio år.

Vi är på väg hem och samtalet glider in på familjen. Hur vi är och vad vi tycker är viktigt i vår familj. Lite om livskvalitet och lite om värderingar.

Katja tackar ännu en gång för presenten och säger att hon verkligen uppskattar att vi fått så mycket tid tillsammans, att jag hjälpt henne att se sig själv.

4 augusti Hemma igen

Ekonomi på toppen. Kärlek i botten.

Min lilla termostat:

Ekonomi: Trots Florens-resan har jag gott om pengar att förbränna. Mer kommer.

Kärlek: Noll minus noll. Inte något. Bara i mina drömmar.

Socialt: Kompisar = bra, familj = bra. Som vanligt. Inga bråk.

Hälsa: Stress, men resan var bra. Mycket värmeväxling.

Varför kommer alla bra idéer när man inte är i närheten av papper och penna, och det inte verkar finnas ett instrument i samma land?

When we ment you told me, that life’s a long fight

And every day we’re fighting for which and what is right

But then I hardly realized, that survival has to be

And that the fighters at this day, it was you and me

Sång om en fjäril

Till och från. Alltid ensam. Vacker och fri. Skönheten själv. Ser sig själv i spegeln. Ser sin själ. Aldrig har jag älskat. Och aldrig är jag trött. En förbannelse och en gåva. Tills döden jag mött.

Dikt av Katja Slonawski skriven i klosterträdgården i Florens

Byline: Agneta Slonawski

Illustratör:

Fakta Villa Agape:

Villa Agape byggdes i slutet av medeltiden. Det finns uppgifter om att man levt här sedan 1472 när Bartolomeo de Matteo sålde byggnaden till munkarna. 1602 övertog den nya ägaren, familjen Arrighetti byggnaden.

År 1952 köptes Villa Agape av Duchess Anna d'Orléans. Hon renoverade byggnaden och anlade en italiensk och en engelsk trädgård. Hon återlämnade så småningom byggnaden till den religiösa institutionen på Suore Stabilite della Carita.

Sedan 1960 är klostret öppet för alla som vill få mat och logi. Ett rum kostar cirka 800 kronor per natt. Vill du ha lunch eller middag (trerätters med vin) hos nunnorna kostar det ytterligare 250 kronor.

Adress: VILLA Agape VIA TORRE DEL Gallo 8 / 10 i Florens.

Buss 38 går upp till villan.

Läs mer på:

ww.klosterresor.se

www.italyguide.com

Prova att bo på kloster:

Sverige:

S:ta Birgittas kloster Pax Mariae

T: 0143 – 109 43

Öppet: Året runt

Antal rum: 20

Mat: Frukost, halv eller helpension.

www.birgittaskloster.se

Finland:

Valamo kloster

T: +35 8 175 701 11

Öppet: Året runt

Antal rum: 109

Mat: Frukost, halv – eller helpension.

www.valamo.fi

Estland:

Birgittasystrarna i Pirita

T: + 372 60 55 000

Öppet: Året runt

Antal rum 20

Mat: Frukost, hel eller halvpension.

www.piritaklooster.ee

Italien:

Suore Francescane Angeline

T: +39 075 815 51 16

Antal rum: 25

Öppet: Året runt

Mat: Frukost, halv eller helpension.

Övrigt: Ligger i Assisi.

Spanien:

T: + 34 971 87 15 25

Antal rum: 130 och campingplats.

Öppet: Året runt

Mat: Café, restauranger och allmänna grillplatser.

Övrigt: Skall vara tyst klockan 23.00.

Ligger på nordvästra Mallorca.

www.lluc.net

Källa:

KLOSTER vistelser i stilla rum

Av Pippi Engstedt

Litteraturtips:

De ondas kloster av P.C. Jersild

Systrar - en fotobok om Birgitta systrarna i Vadstena kloster av Chris Maluszynski

Rosens namn av Umberto Eco

Arnsviten av Jan Guillou