Ingress:

Två ensamstående pappor och fyra barn. I samma lägenhet.

Alejandro, 40 år, och Jorge, 39 år, har valt att bo ihop för att hjälpas åt som föräldrar och ge barnen en trygg familjekänsla.

Att de sedan får mer över i sina plånböcker ser de som ett klart plus.

Bröd:

På ytterdörren sitter en teckning med en fullastad buss och rubriken el bondi. Det är öknamn på kollektivtrafiken i Buenos Aires.

För med fyra barn, två vuxna och Jorges flickvän och hennes åttaåriga dotter på besök, blir det trångt om saligheten i fyrarummaren på 97 kvadratmeter där Alejandro Fernandez och Jorge Martorell bor sedan ett drygt år tillbaka.

– Det verkar som folk får en aha-upplevelse när vi säger att vi bor ihop. Det är precis som om de inte kommit på tanken att man kan göra så. Samtidigt är det många faktorer som måste sammanfalla för att det ska bli möjligt. Man kan inte gärna annonsera i tidningen om att: ”Ensamstående pappa söker annan pappa.” Jag tror inte heller att det skulle funka att bo ihop med någon som inte hade barn, säger Jorge.

Det var han som kom med idén om att starta ett minikollektiv. När han skilde sig för tre år sedan hade han en lägenhet på samma gård som nu, i Majorna i Göteborg, med en inneboende. När sedan Alejandro låg i skilsmässa för ett drygt år sedan, bytte Jorge till en större lägenhet för att kunna flytta ihop med sin kompis. I dag har de delad vårdnad om barnen som bor hos dem varannan vecka. Barnens mammor bor alldeles i närheten.

– Jag tyckte att det var en utmärkt idé. Jag mådde inte bra efter skilsmässan och behövde en annan vuxen som stöd för att kunna ge mina barn mer uppmärksamhet. Det är lätt att bli isolerad som ensamstående förälder. Att bo ihop med en annan förälder är bra både känslomässigt och praktiskt, säger Alejandro.

Han har precis avslutat sin arbetsdag som rörmokare och hämtat treårige Elias på förskolan och åttaåriga Johanna på fritids. Samtidigt kommer Jorge hem med sina döttrar; Milena, sex år och Jenny som är nio år.

Hans rum ligger innanför köket och vetter ut mot spårvagnsspåret. Det är nästan samma oljud som han hade utanför fönstret i Buenos Aires. Där bodde han bredvid en järnvägsräls. Hans rum är spartanskt med fotografier på döttrarna som enda prydnad. Alejandros sovrum ligger in mot gården och är ombonat med mintgröna väggar och en stor järnsäng mitt i rummet.

Klockan börjar närma sig halv fem och det är dags för ”pappadrycken”- maté i barnversion med socker och varm mjölk.

Alla sex trängs runt köksbordet, de vuxna har en mugg och barnen en. Turordningen är strikt. Det är bara lille Elias som försöker gå före i kön genom att krypa upp i Alejandros knä. Medan de andra barnen väntar på sin tur att sörpla i sig det argentinska örtteet, smular de med Mariekex och snattrar i munnen på varandra, på spanska.

Både Alejandro och Jorge kommer från Buenos Aires. Jorge träffade en svensk tjej i sin hemstad 1990 och flyttade till Sverige något år efter det. När Alejandro kom hit en sommar för snart tio år sedan, var Jorge hans enda kontakt i Sverige. De hade aldrig träffats. I fickan hade han en lapp med Jorges telefonnummer. När Alejandro väl ringde upp, hade Jorge inte tid att prata för att han precis skulle gifta sig.

Alejandro är fortfarande lite sur för att han aldrig blev inbjuden till bröllopet. Två veckor efter den stora tillställningen stämde de i alla fall träff i stan. De gick in i saluhallen för att ta sig en öl och kom snabbt fram till att de gillade samma slags musik och att deras politiska åsikter gick ihop.

Sedan dess har de varit nära vänner.

– Jag litar fullständigt på Alejandro som människa. Det var livsviktigt för mig att känna förtroende till hundra procent när vi skulle flytta ihop med barnen. Jag vet att hans livsstil inte kommer att påverka dem på ett dåligt sätt, säger Jorge.

De har båda värnat om vad de kallar för en argentinsk miljö. Den viktigaste ingrediensen i den är språket. De är överens om att barnens identitet stärks, liksom att deras egna argentinska rötter bibehålls om de kan uttrycka sig naturligt på sitt hemspråk.

– Men ibland är det svårt att förklara vad man känner. Då brukar jag prata svenska, säger sexåriga Milena och pappa Jorge tillägger att om det finns någon i rummet som inte förstår spanska, så går de över till svenska.

Musiken som strömmar ut från högtalarna är däremot alltid spanskklingande. Manu Chao har gått på högvarv de senaste månaderna.

Snart är det dags för middag. Antingen blir det mat före, eller efter Bolibompa. Medan Elias cyklar runt på en tvåhjuling med stödhjul i vardagsrummet, bestämmer sig Alejandro och Jorge för att göra ett undantag och satsa på hämtpizza. Ikväll är det fotboll på tv klockan halv nio och innan dess ska barnen sova sött.

- Folk tror att man köper färdiglagad mat ofta för att man är man. Det gör mig lite irriterad, säger Alejandro.

De brukar turas om att laga mat annars. Den som känner för det tar tag i det. Likaså är det med städningen, även om de efter en kort diskussion kommer fram till att Alejandro har huvudansvaret. När det gäller tvätt däremot är vi inne på Jorges planhalva. Han har monopol på tvättstugan tisdagskvällar mellan fyra och åtta.

– Jag tycker till och med att det är kul. Jag sköter det med nöje, även om det är lite jobbigt ibland med alla barnens kläder.

I början lade de 1 500 kronor var i en tom sockerkaksform som de förvarade i skafferiet. Där tog de pengar när de behövde handla och lade tillbaka kvitton som en redovisning. Nu köper var och en det som behövs för sina egna pengar istället. Ibland är Jorge hos sin flickvän över helgen och när hans flickvän och hennes dotter är hemma hos Jorge och Alejandro handlar han lite extra.

– Är vi ihop en helg, så delar vi på det. Vi går inte och räknar kronor. Vi har koll ändå. Det hela bygger på att vi litar på varandra, säger Jorge.

Han sitter framför datorskärmen och ögnar igenom Aftonbladets och DN:s nättidningar. Sedan går han över till de argentinska dagstidningarna. Barnen småligger i sofforna och tittar på barnprogrammet.

Jenny visar stolt upp sin nya välskrivningsbok för de andra två flickorna. De tisslar en stund och jämför olika bokstäver. Allt är frid och fröjd. Jenny tycker att det är roligt att det alltid finns någon att leka med den veckan hon bor hos sin pappa. Här sover alla barnen i samma rum. Hemma hos mamma sover hon och lillasyster Milena i var sitt rum.

– Fast vi bråkar ibland och det blir trångt med alla leksaker. Men det är skönt att känna att det finns någon annan i rummet om man vaknar på natten. Det känns lite som om vi är syskonkusiner, förklarar Johanna.

Även om Alejandro och Jorge har samma grundinställning till barnuppfostran, så har de olika förhållningssätt i vissa situationer. Jorge tillåter ingen lek vid matbordet, medan Alejandro släpper på den regeln om han är ensam hemma med barnen. Likaså vill inte Jorge att hans barn sover i hans säng om det nu inte är något alldeles särskilt som hänt. Däremot får Alejandros barn sova i hans säng när de vill.

Men barnen tycker inte att det är något konstigt med att de vuxna tillåter olika saker och lille Elias förklarar att han går emellan sin och sin pappas säng hela tiden.

I det här huset är det ingen tvekan om vilka som kommer i första rummet. Barnen pussar och klänger på sina pappor i väntan på att de fyra väldoftande pizzorna ska komma på bordet. Alla är hungriga och tuggar under tystnad. Det är först när Alejandro frågar Jorge om: ”icecream”? och får en nick till svar, som pladdret kommer igång igen. Barnen jämför sina isglassar med varandra.

När det är dags för nattning och tandborstning tar var och en hand om sina barn. Just i kväll har de bestämt att de fyra barnen får ha tänt i tio minuter för självläsning. Annars fungerar det lika bra med att Jorges flickvän läser godnattssaga för alla barnen eller när Alejandro är barnvakt.

– Vi utnyttjar inte varandra så mycket som barnvakter. Men det är skönt att möjligheten finns. När jag till exempel vill gå på bio med min flickvän, Anja, så passar Alejandro till och med hennes dotter, säger Jorge.

Under det år som gått har Jorge och hans flickvän kommit närmare varandra. Även om han trivs bra att bo som han gör nu, så utesluter han inte möjligheten att de flyttar ihop i framtiden.

- Om jag inte varit ihop med Anja, så tror jag att det skulle funka att bo så här livet ut, säger han.

Alejandro däremot, är skeptisk till kärnfamiljen. Han vill ha en bas med barnen och träffar han en käresta så flyttar de nog inte ihop.

- Trots att man och kvinna älskar varandra så är det svårt att få det att fungera. Det är lätt att bli instängda i sina roller. Därför är det bättre att ha en bas och pendla däremellan, säger han.

Oavsett vad som händer i framtiden, så har de bestämt att de ska fortsätta att träffas med barnen. Även om de väljer att bo i var sin lägenhet ska de äta middagar och ta promenader i Slottsskogen på helgerna.

Byline: Agneta Slonawski

Bildbyline: Sergio Joselovsky

Bildtexter:

1. När det gäller att få tröst vänder sig treårige Elias till pappa Alejandro, annars går han lika ofta och leker med Jorge.

– Jag tycker att det är jätteviktigt att Elias får en annan manlig förebild än mig, säger Alejandro Fernandez.

2. – Kärnfamiljen är bra om den lyckas. Går inte det, får man hitta på något annat. Det känns bra att visa barnen att det finns alternativ, säger Jorge Martorell, här med sin dotter Johanna Björkqvist-Martorell och Alejandros dotter Jenny Fernandez i famnen.

3. De veckor då Alejandro har sina barn är intensiva. För att få mer tid med Elias och Johanna, arbetar han 50 procent varannan vecka. Han jobbar som rörmokare och har en förstående chef, som tur är.

4. Jorge är kulturarbetare och har mycket i huvudet inför den filmfestival som han håller på att planera. Flickorna vill inte riktigt lämna honom i fred.

5. – Två vuxna män som bor ihop. Det verkar skumt. Men än så länge är det ingen som sagt nåt direkt till oss, säger Jorge Martorell.

Däremot verkar omgivningen tycka att det är gulligt att två ensamstående pappor bor ihop och tar hand om sina barn varannan vecka.

6. – Det är viktigt att vi har stunder för oss själva också, säger Alejandro som njuter av nattningen med sin treårige son Elias.

7.”Pappadrycken” är det självklara mellanmålet före middagen. Det är en barnversion av det argentinska örtteet - maté med socker och mjölk. När Johanna sörplat färdigt är det Elias tur.

8.Jenny och Milenas mamma bor tvärsöver gården. Där sover de i var sitt rum.

–Det är jätteroligt att alla barnen sover i samma rum hos pappa. Man känner sig inte ensam om man vaknar på natten, men ibland är det trångt med alla leksakerna säger, Jenny Björkqvist-Martorell.

9. – Jag tjatar mycket mer än vad Jorge gör på sina barn. Men han sätter mer gränser, säger Alejandro Fernandez som tycker att det fungerar bra trots att han och Jorge har olika förhållningssätt till barnen.

+ tre bilder till:

10.”Pappadrycken” är det självklara mellanmålet före middagen. Då samlas ”hela familjen” runt köksbordet och sörplar i sig det argentinska örtteet i tur och ordning.

11.

– Det bästa med att dela lägenhet med Jorge har varit tryggheten, att ha en annan vuxen att luta sig emot och prata med, säger Alejandro Fernandez som delar en fyrarummare i Göteborg sedan ett år tillbaka med vännen Jorge Martorell. De är frånskilda och har sina barn varannan vecka.

Eller:

– Vi betalar en hyra istället för två, bredband skulle jag inte haft om jag bott ensam, säger Alejandro Fernandez till höger.

I början när de bodde ihop lade de 1 500 kronor var i en sockerkaksburk. I dag handlar de när det behövs för sina egna pengar. Ekonomin är bättre eftersom de bor ihop, men viktigast är att ha en vuxen i sin närhet, menar de.

12. Alejandro och Jorge blandar inte ihop sina papparoller. Var och en sköter sina barn, samtidigt som de hjälps åt med allt praktiskt och att vara barnvakt åt varandra.

(På bilden Johanna och Elias Fernandez.)