Ingress:

Lisbeth Pippings barndom präglades av kaos och rädsla. Hon växte upp med två yngre systrar och en utvecklingsstörd mamma, som hade högst en elvaårings förstånd.

Mammans död blev en befrielse. Efter den har Lisbeth gjort upp med de vuxna som såg men inte gjorde något. I dag får hon kraft av att föreläsa om sin svåra barndom.

Bröd:

– De får gärna ha lite ont i magen när de går från mina föreläsningar, säger Lisbeth Pipping som varit ute vid fyrtio tillfällen i vår och pratat inför socialtjänst och olika myndigheter.

Hennes barndom är kantad av misär med en alkoholiserad pappa och en mamma som var lindrigt utvecklingsstörd på grund av en förlossningsskada. Så länge pappan bodde kvar i familjen, var livet någorlunda drägligt. Han jobbade på varvet och var nykter alkoholist när han träffade Lisbeths mamma som gick i skolan på Stretered, ett hem för utvecklingsstörda.

När Lisbeth Pipping var fyra år blev han arbetslös och började dricka varje dag. Två år senare flyttade han från familjen.

-Jag kände det som om jag blev ensamstående med tre barn när han gav sig av. Fast pappa drack så hade han och jag en god relation, säger Lisbeth Pipping som påpekar att hon trots det var livrädd för att han skulle skada hennes mamma när han var full.

När han flyttade fick Lisbeth ta hand om sina systrar som då var fyra och två år gamla, plus sin mamma. Hon försökte skydda sin mamma som ofta gjorde saker och ting bakvänt och blev utskrattad för det, samtidigt som hon försvarade sina systrar så att de inte skulle råka ut för mammans hugg och slag.

Första gången som hon upplevde att hennes mamma var annorlunda, var under skolstarten i första klass. När fröken frågade om alla var uppropade, svarade Lisbeths mamma: Nej! Vilket resulterade i fniss och skratt från de andra barnen och föräldrarna. En sådan händelse kunde leda till att hon gav döttrarna stryk när de kom hem. Hennes lynnighet gjorde att barnen ständigt fick vara på sin vakt. Det som var rätt ena dagen, kunde vara fel nästa dag. De kunde aldrig riktigt slappna av.

– Först öppnade man ytterdörren och nosade på luften om det kändes bra. Om det gjorde det gick man in utan alltför stor oro. Sedan kunde hon komma farande från köket och ge en örfil, utan att man visste varför. Då gällde det att snabbt hinna in i sovrummet och hålla emot dörren, tills det gick över. Mamma var aldrig långsint.

Familjen som dittills hade bott i Göteborgs innerstad flyttade nu till Kortedala. I förorten blev de en ensam isolerad enhet. Mamman avsade sig all hjälp från släkten och hade en bild av sig själv att hon var en duktig mamma som klarade av hushållet. Men Lisbeth Pipping minns det som mycket armt.

– Vi hade tre sängar, fast vi var fyra personer och vi hade inga lakan i sängarna. Vi hade kläder som låg i badkaret som fungerade som någon slags garderob. Mamma dammsög mitt på golvet, men köksbordet gick inte att flytta för det satt fast i gamla kaffeslattar och saftspill.

Dessutom var de lortiga. Det där med hygien kom långt ner på dagordningen. Kläderna var hopplöst fel och lagad mat fanns sällan på bordet. Kom det någon oanmäld på besök så tog mamman fram en paket knäckebröd.

– Jag drömde om att min mamma skulle lukta gott. Som liten älskade jag henne väldigt mycket, säger Lisbeth som blev kallad för ”Lössbeth” i den nya skolan. Efter ett tag ändrades öknamnet till ”Lösset” och mobbingen fortsatte under hela grundskolan.

Vändpunkten i Lisbeth Pippings liv kom då hon fyllde 16 år. Då flyttade hon hemifrån och bröt med sin mamma. Hon mötte Gud och sökte sig till ett kristet samfund. Nu förstod hon på allvar att hennes mamma var utvecklingsstörd.

Fram tills dess var det ingen som hade sett henne. Visst fanns det grannar som gav barnen mat och visst fanns det socialassistenter som betalade ut pengar och en småskolefröken som tvättade hennes hår och skänkte kläder. Men ingen bekräftade någonsin för barnen, att de hade en utvecklingsstörd mamma. Hon var söt och god och glad och kramade om sin socialassistent. Dessutom spelade hon dragspel på gehör och var en fena på att leta upp andra ”tanter” som de kunde går runt och äta hos.

- Vi kunde ringa på hos någon ”tant” som mamma träffat, klockan nio på lördag morgon och sedan stannade vi där hela dagen. Ibland öppnade de inte för de orkade ju inte med oss fyra, minns Lisbeth.

Långt senare har hon förstått att det var flera som både såg och förstod hur det låg till.

Det var först när hon själv började i terapi vid 19 års ålder som hon började lägga ihop ett och annat. Då skrev hon ett brev till sin mamma och förbjöd henne att ta kontakt. Det skulle dröja över tio år innan de råkades igen.

Samma år började hon på en kristen folkhögskola i Alingsås. Där mötte hon en kvinnlig lärare som höll på att läsa till samtalsterapeut på Sankt Lukasstiftelsen i Göteborg. Läraren som hette Anita frågade om Lisbeth ville gå i terapi hos henne två gånger i veckan.

– Jag tror att man har räddande änglar i sitt liv. Mina sommarföräldrar var sådana och Anita var det.

Så länge det nu varade. Ett år senare omkom terapeuten i en bilolycka. Lisbeth Pipping som äntligen hade hittat en trygghet i tillvaron, kände det som om marken öppnade sig under hennes fötter.

- Det var ingen som förstod vad hon betydde för mig. Att jag inte tog livet av mig berodde på att jag var kristen, jag valde livet. Trots smärtan och förlusten.

Efter ett tag fortsatte hon att gå i terapi på Sankt Lukasstiftelsen under ett drygt år. Hennes självförtroende var i botten. Hon gjorde allt i den kristna gemenskapen för att vara till lags; passade barn, städade, lagade mat och stickade fina saker eller handlade presenter, eftersom hon inte trodde att hon dög som hon var. Hon beskriver sig som ett plåster, en sådan som suger musten ur folk.

- Jag har alltid kunnat hitta människor som kunnat ge mig kärlek så jag inte dog, samtidigt trodde jag att folk kunde läsa i pannan på mig: ”Haft utvecklingsstörd mamma. Är ingenting värd”.

Lisbeth Pipping var 20 år gammal, visste inte hur man byggde vänskapsrelationer och ännu mindre hur man närmade sig en man. Hon var 23 år gammal innan hon hade sex med någon. Sex år senare träffade hon sin make, av en händelse. Hon var teckenspråkslärare och han hennes elev eftersom han hade ett dövt barn.

Han hade blivit lämnad av sin fru och behövde prata och Lisbeth som alltid varit bra på att lyssna, hörde på. Så småningom började hon berätta om sig själv.

I dag lever hon ett gott liv tillsammans med maken Olof och barnen Jakob och Jonna i en gul trävilla med stor trädgård, i utkanten av Alingsås. Att vara en närvarande mamma har varit livsviktigt för Lisbeth Pipping. Hon har valt att vara hemma med sina två barn för att kunna ge dem allt som hon själv inte fick.

– Det är ingen rättighet att vara förälder, men det är en rättighet att ha en någorlunda bra barndom, påpekar hon.

När första barnet föddes tog hon kontakt med sin mamma igen. De fick fem år tillsammans innan hon dog. För sex år sedan satt hon och hennes lillasyster vid moderns dödsbädd.

– Jag har inte gråtit än över att mamma dog. Mitt andra liv började då. Jag kände enbart lättnad.

Efter moderns död har Lisbeth Pipping gjort grundliga efterforskningar. Hon har läst mammans journal, anteckningarna från sociala och grävt fram handlingar från stadsarkivet. Inte nog med det, hon har sökt upp de som hon anser vara nyckelpersoner i hennes historia.

En dag för fyra år sedan ringde hon helt sonika upp den kvinnliga socialassistent som följt familjen under hennes barndom. Nu har de träffats tre gånger och Lisbeth Pipping har hunnit ställa mängder av frågor om bland annat varför ingen gjorde något.

– Det svar jag fått är att de inte såg och att de ville skydda oss. Skydda oss från vad? undrar Lisbeth Pipping som är övertygad om att det varit betydligt bättre om hon och hennes systrar blivit omhändertagna när de var riktigt små.

På så sätt skulle hon kunnat bevara en drömbild av sin mamma, som hon kunnat göra upp med senare. Precis på samma sätt som hon kunnat behålla det goda i bilden av sin pappa som hon träffar sporadiskt i dag.

Äntligen har Lisbeth Pipping försonats med sin historia. Vreden och ilskan har lagt sig. Hon har haft stor hjälp av sin obändiga vilja och alla de bra egenskaper som maskrosbarn bär inom sig. Dessutom har hon valt att gå ut och prata om sina unika erfarenheter. För två år sedan tog föreläsandet ordentlig fart och i sommar skriver hon sin självbiografi.

– Jag älskar att föreläsa. Det är lite som terapi. Men att skriva känns svårare, just detta att bli bedömd utifrån. Mitt problem är att jag vill vara bäst på det jag gör. Jag bakar inte bara en god kladdkaka, den ska vara väldigt god och jag vill att alla ska tycka det.

När manuset är inlämnat till förlaget tänker hon gå vidare med sina psykologistudier. Framtidsdrömmen är att en dag doktorera och bena ut om man kan vara en god förälder om man är utvecklingsstörd.

- Min barndom har följt med mig hela mitt liv. Men jag har tagit ett livtag på den och analyserat den och kommit fram till att det var ett helvete, men att jag klarat mig himla bra och fått ett gott liv, säger Lisbeth Pipping.

Byline: Agneta Slonawski

Ålder: 41 år.

Familj: Maken Olof och barnen Jakob 11 år och Jonna 6 år.

Bor: I Alingsås.

Yrke: Föreläsare och författare.

Fritidsintressen: Att vara med familjen, renovera huset, sy gardiner, jonglera med bollar och läsa kvinnliga nordiska deckarförfattare.

Lisbeths krisresa

1966: Pappan börjar dricka varje dag.

1968: Han flyttar. Mamman flyttar till en förort med barnen. Mobbingen börjar.

1978: Slutar grundskolan och flyttar hemifrån.

1978-1981: Bor i en kristen grupp.

1981: Börjar i folkhögskola. Börjar i terapi.

1982: Terapeuten dör i en bilolycka

1988: Träffar sin 7 år äldre man.

April 1992: Sonen Jakob föds.

Mars 1997: Dottern Jonna föds.

Augusti 1997: Lisbeths mamma dör.

Februari 1999: Berättar i media för första gången om sin mamma.

Våren 2000: Börjar föreläsa om sin barndom.

Sommaren 2003: Skriver på en självbiografi.