Ingress:

Paul Barath, eller Palle K-pist som han kallas i Halmstad, minns inte hur många människor han slagit sönder och samman. Han har tjänat av nio år för otaliga våldsbrott som i grunden handlat om samma saker - makt och kontroll.

Bröd:

Så sent som för två år sedan räckte det med att han steg in i en okänd lägenhet, för att alla skulle tystna av rädsla och hålla andan en kort stund. Paul Barath missbrukade amfetamin, langade och arbetade som indrivare sedan flera år tillbaka. Han levde på sitt rykte; att slå först och att slå onödigt mycket.

• Jag vann ofta på att jag slog direkt och att de inte reste sig upp. Jag chansade aldrig. Det betydde oerhört mycket för mig att inte vara den som blev slagen. Det skulle innebära förnedring och att tappa ansiktet och så skulle jag mista den respekt som jag trodde att folk hade för mig, säger Paul Barath som själv aldrig fått stryk hemma, om man undantar lite smisk i baken av pappan.

Känslan av kontroll och herravälde upptäckte han redan i första klass. Han kände sig utanför, för att han inte fick gå kvar i sin egen klass, eftersom han hade läs- och skrivsvårigheter. På sätt och vis slog han sig in i gemenskapen.

• De var inte tillsammans med mig för att de gillade mig, utan för att det var säkraste sättet att inte få stryk, säger Paul Barath.

Hans kriminella karriär fick en rivstart när han ensam rånade en värdetransport 14 år gammal. 18 år fyllda var det dags för första fängelsestraffet. Vid 20 utförde han en k-piststöld och fick sitt öknamn, Palle K-pist. Redan då hade han ett grundmurat rykte som slagskämpe och hade inte gått utanför dörren, utan kniv och skruvmejsel sedan tonåren. När amfetaminet tog greppet om honom blev det mer stölder och allt grövre våld.

• Det gav en känsla av att var över dem. Jag kände mig trygg och hemma i det, förklarar Paul Barath som i dag kan se att han egentligen var väldigt rädd och ensam i våldssituationen redan som förstaklassare.

Men på något sätt fick han bekräftelse. Han blev någon. Fast han är 32 år, har han suttit i fängelse i nio. Listan av domar som främst innehåller våldsbrott är lång: misshandel, grov misshandel, dråpförsök, våld mot tjänsteman, olaga hot mot tjänsteman och så vidare, men ingen kvinnomisshandel eller barnaga.

• Jag har aldrig höjt näven mot en kvinna. I min närmaste vänskapskrets finns det ingen som slår kvinnor. Om vi fått reda på att någon hade gjort det, så hade vi inte pratat med honom. Även om jag slagit sådana som varit svagare än mig själv, så är det en moralisk skillnad. Jag hade aldrig varit den jag är inför mig själv om jag gått över den gränsen, säger Paul Barath.

I närmare 20 år körde han på tills polisen tog honom. För två år sedan stod han inför en vändpunkt. Han hade träffat en kvinna som han älskade, men som ställde ultimatumet: Sluta missbruka. Samtidigt krävde hans före detta fru ensam vårdnad om barnen, som nu är fem och tio år gamla, om han fortsatte att strula.

Valet var inte svårt. Det följdes av behandlingshem och en vecka på en kurs med Minnesotamodell för missbrukare. Först där fattade Paul Barath att kriminalitet och missbruk går hand i hand. Och någonstans däremellan finns våldet som ett ledmotiv i hans liv.

– Där fick jag redskap att klara av att sluta missbruka och att inte fly undan och stänga av, utan våga vara kvar i mina känslor.

I dag arbetar Paul Barath i KRIS, Kriminellas revansch i samhället, i Halmstad. Han föreläser på skolor och har daglig kontakt med myndigheter och föreningar. I två år har han varit drogfri och inte slagits. Även om det fortfarande finns situationer där han i första steget skulle vilja ta till nävarna.

Som för några dagar sedan då han och en kollega åkte hem till någon som visat sig vara en kamrattjuv. De befann sig i mannens lägenhet för att hjälpa honom till en behandlingsplats och tala om att de tyckte att han gjort fel som stulit och utnyttjat sina vänners förtroenden.

• Om det hade varit för två år sedan hade jag slagit sönder honom. Men gör jag det i dag, så tappar jag familjen, barnen, jobbet och får fängelse, säger Paul Barath som för ovanlighetens skull var den ödmjuke därhemma hos kamrattjuven och visade empati – något som gjorde honom helt förvirrad efteråt.

Det var helt enkelt en ganska ny känsla, så främmande att han inte visste vad han skulle göra av den. Efteråt skämdes han för att han inte varit hårdare.

• Han fick en ny chans. Det var inte likt mig. Jag var alldeles för blödig, säger Paul Barath som inser att han har mängder av situationer framför sig som inte kan lösas med våld, eftersom han nu tänker på vilka konsekvenser det får.
• Det är mycket svårare, för jag har aldrig levt så. Men jag gör så gott jag kan och jag gör det bra, säger Paul Barath och förklarar varför det över huvud taget är möjligt:

Jag har bytt ut mina "maktmedel" mot tryggheten i min familj, som betyder allt, och mitt arbete. Jag känner mig någonting värd.

"Jag tittade hela tiden ner på de som var sämre, för att kunna leva med mig själv."

Paul Barath, 32 år, Halmstad

"Jag löser inget med våld i dag."

Paul Barath, 32 år, Halmstad

Byline: Agneta Slonawski

Bildbyline: Roger Larsson

Bildtext: Tid för reflektion. Ångest och ånger är ingenting som Paul Barath hänger sig åt. Efter närmare 20 år som våldsam och kriminell låter han minnesbilderna komma till sig, som här på Galgberget i Halmstad.

Bildtext:

Paul Barath i Halmstad har brukat våld i hela sitt liv – först för att hävda sig, sedan för att få makt. I dag "betalar" han tillbaka genom att hjälpa likasinnade inom Kris, Kriminellas revansch i samhället.