Ingress:

Sjörövarmyten lever och frodas. I alla fall i Sydengelska Penzance. Där går man ur huse varje år för att hylla lokala kapare.

Vi valde att vandra på tullstigar längs Cornwalls gröna kullar. Allt för att insupa den rätta piratkänslan.

Bröd:

Kampen stod mellan dem som smugglade, alkohol och tobak, i fullastade skepp genom svårnavigerade vatten in mot sylvassa klippor, och de som representerade lagen. Det vill säga tullare och ärrade smuggelkaptener eller helt enkelt lokala fiskare och kustbor som kände vattnen som sin egen ficka och som gjorde en rejäl hacka för varje lyckad landning. Och de var många skattgömmor till antalet; trots att tullstigarna var vältrampade redan då, eftersom kronans folk ständigt höll utkik i en nattlig katt-och-råtta-lek mot smugglarna.

I dag är lederna, som går ovanför klipporna, nära vattnet, över hedar och längs fält, ett populärt vandringsstråk. Vi valde helt enkelt att gå i piraternas spår med det lilla kustsamhället Mousehole som utgångspunkt. Med oss var Josefin, 16 år, Katja, 15 år och Leon nio år. Beväpnade med varsin vattenflaska och färsk frukt gav vi oss ut på dagsturer. Man kan väl inte säga att något av barnen jublade åt vandringsidén direkt. Men vi hade lite tur med dag ett, som gick från Mousehole till Lamorna – en sträcka på cirka tre miles. Turen gällde inte bara vädret och att vägen var vacker och fylld av kaprifoltung doft och spännande små stenhus som stod övergivna längs vägen, som vi måste undersöka och dokumentera, utan att vi ramlade på stora sjöodjuret redan efter två timmar.

– En haj! ropar Katja plötsligt och pekar exalterad ner mot det kristallklara vattnet.

Mycket riktigt där nere simmar inte bara en, utan tre stora oberörda havsdjur alldeles nära klipporna rakt nedanför våra fötter. Hajen som egentligen är en brugd, är den största i norra Atlanten med sina 13 meter, trots att den är planktonätare.

Vi sitter länge kvar i en meditativ tystnad. De väldiga havsdjuren är smidiga och vackra och det känns som en gåva att stilla få betrakta dem när de outtröttligt samlar in vad de behöver i sina korgliknande käftar.

Även om det inte fanns haj i trakten när smugglare verkade här, så var farorna många. Och visst hände det att man tog pirater på bar gärning, men de undkom oftast och en del av anledningen var säkert att det var vattentäta skott mellan befolkningen och smugglarna.

Talesättet: ”A cornish jury Will never convict a smuggler” är vida känt i Cornwall.

På varenda pub med anseende hänger i dag gamla svartvita fotografier av fartyg som strandat eller som av en eller annan anledning krossades mot de sylvassa klipporna. Vattnen från Penzance till Lands End och runt St. Iver är känt för att vara extremt svårnavigerat. Det är ingen hemlighet att det var till smugglarnas fördel. Eller nackdel. I september 1837 var det hemsk sjögång utanför Penzance och en utmattad besättning på fartyget ”Friends” räddades, medan 57 kaggar alkohol sjönk. Och därmed en del av den tillfälliga, men oftast lönsamma inkomsten. Alkoholen flödade mycket tack vare det stora antal gruvarbetare som arbetade i Cornwalls tenngruvor.

Men smuggelförsöken lyckades, som sagt, för det mesta. Som den fräcka kuppen i maj 1851 när kapten James Williams förde sin båt full av irländsk whiskey rakt in i St. Ives hamn.

Det berättades att det var sen natt när manskapet lastade över godset på fiskebåtar. Täckta vagnar stod på behörigt avstånd och väntade. På kort tid omlastades spriten. Alltmedan tullaren satt i godan ro och tog sig ett glas på det lokala utskänkningsstället George & Dragon. Först när han hörde ljudet av hovar upptäckte han ekipaget. Det bar sig inte bättre än att han blev nedslagen och bakbunden av kaptenens mannar. När han lyckades ta sig fri, meddelande han genast sin överordnade som i sporrsträck red mot närmaste tullvaktstugan. Vakten upprepade två ord: Vet inte.

Då gav sig samme man iväg till smuggelskeppet för att pumpa den tolvårige mässpojken på information. Men förgäves. Det enda han hade att säga var: Vet inte.

Det här är en av många historier från gamla pressklipp som kunde publiceras med rubriken – Höjden av fräckhet. Inte minst för att kaptenen hade mage att skriva en insändare i den lokala pressen där han klagade över hur den lokala tullaren hade agerat.

Vi bestämmer oss för att ta bussen till St. Ives, inte långt från där historien utspelades. I dag är staden ett populärt turistmål, ungefär som Smögen i Bohuslän. Det finns till och med ett annex till anrika Tate Gallery på plats. Tavlor och installationer i all ära, men det är omgivningarna som är den stora behållningen. Staden ligger i en liten bukt och var helst du utgår ifrån, så kommer du upp på gröna kullar med vandringsstigar som ger fri sikt för över havet.

Vi bestämmer oss för att satsa på ett veckokort med buss för hela familjen. Allt för att vandra light – åka med buss till ett ställe, gå till nästa och ta buss hem. Just för att inte pressa på, utan göra det hela lustfullt.

Det subtropiska klimatet är perfekt att vandra i och trots en regnmulen himmel blir vi aldrig riktigt blöta. Undantaget är en skur precis när vi kommit fram till den lilla paradisstranden vid Porthcurno. Just när vi packat upp våra badsaker och börjat kastat boll på stranden kommer regnet och föser oss på rad, i brant stegring, 113 trappsteg, upp till den nybyggda amfiteatern på berget vars kafé ligger i skydd. Det är inte långt mellan pubarna och värdshusen i England och det gör spontanvandring lätt för en barnfamilj att slinka in för en macka eller något att dricka.

Vi tar bussen tillbaka till lilla Mousehole och kommer överens om att satsa på en längre vandringstur nästa dag. Den går till Lands End, som är ungefär som Danmarks yttersta utpost - Grenen. Härifrån ser man över till Scilly-öarna.

Dit kommer man med passagerarbåt på tre timmar. På Scilly gjorde öborna smugglandet till en fast inkomst. I dag är Scilly-öarna ett populärt utflyktsmål där den största ön St. Mary har två underbara vandringsstigar förbi gamla bastioner som omslingras av vildrosor och med betande hästar som fridfullt äter gräs till ackompanjemang av vågsvall.

Det är inte svårt att vränga bilden och föreställa sig något helt annat om man vrider tiden tillbaka ett par hundra år: Dimman sveper in över heden, det är råkallt och fuktigt, fisket som är lika med ett påvert liv har närt drömmar om guld och gröna skogar, snart landar snart ett av de välkända smuggelskeppen sin last i en av öns vikar.

Från Lands End är det inte långt till Sennen Cove. Men först gäller det att vandra ett antal miles i värmen. Tonårstjejerna vägrar bära vandringsskor och på den vackra vägen blir det flera skoskavspauser, för dem som går i sandaler, barfota.

Medan vi pausar och betraktar havet ger sig nioåringen ut på rövarstråt. Rätt som det är skriker han till och pekar rakt ner i en stupbrant vik. Där ligger ett rostigt skepp, med över 30 år på nacken, inkilat med fören bland klipporna. En kort stund fantiserar vi om hur det gått till, bortanför pirater och smuggleri. Och glider in på dagens pirateri i Adenviken i Somalia. Efter en stund resonerar vi om piratverksamhet föds ur fattigdom eller ej.

Omkring oss surrar humlor och ljungen blommar som vore det augusti redan. Nioåringen avverkar fruktpausen snabbt och ger sig ut på fjärilsfångst. Efter en stund kommer han stolt tillbaka med en färggrann fjäril som han fångat med bara händerna. Snart är vi på stigen igen och går i takt till Marley-låten: No woman, no cry från lillemans mobil. Han verkar helt oberörd av värmen. Efter en dryg timmes vandring skymtar vi den långa vita stranden nere vid Svennen Cove och resten av sträckan går dubbelt så snabbt. Det iskalla doppet i Atlanten skall vi sent glömma.

Inte heller skall vi glömma den årliga Golowanfestivalen, till piraters ära, i Penzance. Sjörövarna Mary Read, den ökände smugglaren Spray och självaste Eddy the Snake hade alla parkerat sina skepp i hamn under piratparaden. Sjörövarbarn, utan träben, iklädda färgglada kostymer och med hemsydda flaggor i händerna småsprang i paraden för att hålla takt med brassorkestern längst fram.

Vi skriver juni 2009. Folk från hela Cornwall kommer till Penzance för att delta. Precis som inför sambakarnevaler har traktens barn ägnat månader åt att färdigställa sina sjörövarsymboler i papier maché. Det här är också dagen då man har chans att visa upp sin alldeles egenhändigt sydda sjörövarkreation.

Festen ges till ära för traktens gamla pirater och pågår i flera dagar. Här är det inget hysch-hysch och fult att prata om att ens egna anförvanter smugglat tobak och alkohol i stora mängder. Även om man pratar tyst om hur somliga skepp gick i kvav.

För bara något år sedan upptäcktes en över hundra meter lång tunnel under Pencanze kommunala vägnät, från hamnen upp genom staden. Allt tyder på att sjörövare byggt den under jord från länge sedan. Just för att gömma undan sitt gods och kanske dela med alla som höll truten.

Före jul varje år tänds en fyrbåk till minne av de som omkommit till havs. Här har var och varannan familj en anhörig som är berörd.

Byline: Agneta Slonawski

Bildbyline: Agneta Slonawski

Bildtextinfo:

Sambadansgruppens sjörövarkläder går i lila siden med svartvita tighta byxor och den irländska dansgruppen matchar varandra i svart och rött.

I Moushole:

Katter i varje fönster. Hålla mössen borta. Mousehole ett hål i gruvgången, nyttjades som rastplats för gruvarbetare.

På vår egen lokala pub i fiskesamhället Mousehole, som vi bor i och gör våra dagsturer ifrån, berättas det om en fiskare som fick upp 40 kaggar med sprit, i ett band under vattnet. Överallt längs kusten, i grottor och i gropar, fanns det gömmor.

Haj i sikte! Det blir en minnesvärd stund på vår första vandringstur som bara är tre Miles, men som i den kuperade terrängen tar närmare tre timmar för både barnsben och ovana vandrare att ta sig igenom.

Tonårsflickorna och jag bestämmer oss för att vandra samma väg tillbaka, från Lamorna till Mousehole, medan nioåringen får gå upp till vägen och lifta tillbaka med sin pappa.

Vandringsförslag:

Mousehole - Lamorna - Sennen Cove - Lands End - Porthcurno.

Rundvandring på Scilly Islands. Två olika rutter som tillsammans tar en halv dag. Dagsvandring i St. Ives närområde.

Länktips:

www.golowan.org

www.penzance.co.uk

www.thisiscornwall.co.uk

www.simplyscilly.co.uk

Piratregler ombord:

Varje man ombord har en röst och alla har samma rätt till provianten ombord, såväl mat som till starka drycker.

Alla får ta del av kapen, men de skall delas under uppsikt.

Ljusen ombord skall släckas klockan åtta. Om någon vill fortsätta festa skall det göras på öppet däck.

Ingen får lämna sammanslutningen innan varje man fått del av byte till ett värde av minst 1000 pund.

Om någon förlorar ett ben under en strid tilldelas han 800 pund. Mindre skador ger lägre ersättning.

Musikanterna skall vara lediga på söndagar men arbeta alla andra dagar och nätter.

”A cornish jury Will never convict a smuggleri”

Ur Tales of the Cornish Smugglers.

”Vi tog oss till Malbar, Ostindien, och på mindre än en månad tog vi sju rika priser. Till slut låg vi så tungt lastade i vattnet att vi tvingades stänga kanonportarna om det gick minsta sjö.

…….

Den här gången höll sig männen i skinnet. De begrep mycket väl att vi inte kunde segla runt så tungt lastade utan fara för fartyget.”

Ur John Long Silver av Björn Larsson

Han satte på sig en vit skjorta, en kort blå jacka med metallknappar och hög krage samt ett par vita byxor som han fäste upp med en röd bandana i stället för bälte.

Med en svart, skinande lågkullig hatt på huvudet såg han nu ut som en högst aktningsvärd kapten på ett prisfartyg. Han vinkade från det upphöjda akterdäcket på en båtkarl och blev rodd tillkajen.

Ur Piraten av Joseph Conrad

Fartyget lättade genast ankar, seglen fylldes av en frisk bris, och ön började försvinna i fjärran. Stränderna blev allt otydligare och förvandlades till blåaktig dimma. Robinson höll hela tiden sin blick fäst på ön, ända tills den sista bergstoppen försvann i synranden.

Ur Robinson Kruse av Daniel Defoe

Extramaterial:

Kvinnliga pirater:

Mary Read och Anne Bonny var inte de enda kvinnliga piraterna till sjöss. Men dessa två vi vet lite mer om: Mary Read föddes i England av en ung ensamstående mor som hade svårt att få ekonomin att gå ihop. Hon bad sin svärmor om bidrag och klädde upp Mary som en pojke inför besöket och åkte till London. Lyckades. Svärmodern gav med sig att ge en månatlig summa till barnet.

Mary Read växte upp som en pojke och gick så småningom med i armén. Hon blev ihop med en ung soldat som hon delade tält med. Det två gifte sig efter kriget. Olyckligtvis dog Marys make strax efter giftermålet.

Vi skriver 1697 och Mary Read klädde sig som en man och mönstrade på ett skepp till Västindien.

Anne Bonny hade också blivit uppfostrad som en pojke. Från Cork på Irland. De hade liknande livshistorier.

Det lär även ha funnits en skandinavisk pirat som kallades Alwilda och en kinesisk ledare Mrs Cheng.

Övrigt:

För dem som hade att välja mellan en fattig och eländig tillvaro iland eller ombord på handelsfartygen där de också var utlämnade åt andras godtycke eller ett liv i sus och dus med valda herrar och del i vinsten var valet inte så svårt. Man blev pirat.

Black Bart. Roberts