Ingress:

Telefonerna går varma på Piracy Reporting Center (PRC) i Kuala Lumpur. Samtalen kommer från kaptener, rederier och media. De flesta handlar om samma saker: den senaste tidens pirattacker i Adenviken och längs Somalias långa kust.

Bröd:

– Jag pratade nyss med en pressad kapten som var osäker på om han vågade passera en fiskebåt utanför Somalia, eftersom han var rädd att det fanns pirater ombord på den lilla båten. Jag rådde honom att vända 180 grader. Efter en kvart hördes vi igen. Jag gav honom rådet att ta en omväg. Vid nästa samtal hade allt gått bra. Det var antagligen en vanlig fiskebåt som skyddade sina nät. Men jag vet att man är rädd där ute och jag tror att kaptenen kände sig stärkt av att ha kontakt med oss under tiden. Det handlar om psykologi och om att komma med sakliga råd, säger Noel Choong som är chef för PRC i Malaysia, sedan tio år tillbaka.

Denna regntunga novemberdag har han haft glädjen att stryka ned antalet bortförda fartyg, som alla står uppskrivna med röd tusch på en tavla mitt i rummet, från 17 till 16. Den Honkongflaggade Tian Yu med besättningsmän har precis släppts efter två månader i fångenskap, och fartyget återlämnas till sin ägare, mot en större lösensumma.

Hur mycket vill Noel Choong inte spekulera i. Så fort förhandlingarna påbörjats mellan pirater och ägare, drar sig PRC tillbaka från att vara något av spindeln i nätet, till sin roll som observatörer.

Förr firade personalen på kontoret varje gång ett fartyg frigetts. Det gör man inte längre. Hittills i år har det varit 95 attacker, 39 bortförda skepp med sammanlagt 300 besättningsmän som gisslan. Ändå tror man att enbart hälften av alla piratattacker anmäls till PRC.

Under de senaste dygnen har två fartyg tagits som gisslan i Adenviken: en oceangående fiskebåt från Thailand, plus det största fartyg som någonsin kapats; oljetankern Sirius Star med 25 besättningsmän ombord. Det tog de piraterna 16 minuter att ta över fartyget. De kom i två höghastighetsbåtar och var beväpnade med rysktillverkade automatvapen och granatkastar. De somaliska piraternas talesman har just tillkännagivit sina krav för supertankern: en summa av 200 miljoner kronor och en förhandlingstid på max tio dagar.

Det har föranlett att FN och flertalet regeringar lag modernt sjöröveri högt på agendan och att Sverige bl.a. beslutat att skicka flottstyrkor till Adenviken för att fraktfartyg säkert skall kunna använda Suezkanalen.

Det är en regntung himmel över PRC:s kontor i centrala Kuala Lumpur. Det är bemannat dygnet runt och ligger på trettiofemte våningen. Här arbetar åtta personer, alla med militär bakgrund. De ger de råd, coachar sjöbefäl och arbetar preventivt med att informera om vad som gäller för att förebygga piratattacker. De har ständig kontakt med fartyg, både via mejl eller telefon, beroende på hur akut läget är.

– Först och främst handlar det om att få bekräftat om en attack verkligen inträffat. När vi är säkra går vi ut till alla som är närmast fartyget. Steg två är att be om hjälp från koalitionsfartygen eller från Jemens kustbevakning. I sista hand informerar vi ägaren, säger Noel Choong.

På PRC delar man in piraterna i tre olika grupper: det lokalt sammansatta gänget som är ute efter snabba pengar för att överleva, grupper med kraftfulla och välorganiserade ledare och betald personal som jobbar professionellt . Och ytterligare en grupp som klassas som internationellt organiserade brottslingar. De är ofta ute efter både fartyg och last.

Fartygen målas om och förses med nya papper och blir så kallade ”spökskepp”, eftersom det inte längre finns någon identitet på dem. Ibland används de som moderskepp från vilka piraterna utgår ifrån. Tillvägagångssättet är grovt sett detsamma, men vissa trender går att urskilja.

I Indonesiens svårnavigerade vatten slår piraterna exempelvis aldrig till dagtid. I norr har de vanligtvis tunga vapen och tar oftast hela fartyget med besättningen som gisslan, medan piraterna i södra Indonesien är utrustade med knivar eller andra tillhyggen och tar vad de kommer över; cd-spelare, kameror eller kontanter. Piraterna i Nigeria passar oftast på att äntra fartyget medan det ligger för ankar utanför Lagos.

– I Somalia däremot skjuter piraterna mot fartyget för att få det att stanna. Det är rent livsfarligt. Medan piraterna i Indonesien seglar undan och gömmer sin gisslan är de somaliska piraterna inte rädda för att visa var de befinner sig, säger Noel Choong lätt uppgiven och fortsätter:

– I Indonesien har vi lyckats få ned antalet attacker rejält genom att störa piraterna. De vet att de väntar långa fängelsestraff om de åker fast. I Somalia händer ingenting om de blir tagna. De återvänder hem som fria män när de fått ut lösensumman. Det är klart att det är lukrativt för unga män som kan få tag i så mycket pengar som de flesta bara kan drömma om, menar Noel Choong som är oroad över nyrekryteringen av pirater i Somalia och det faktum att ju mer pengar de kommer över, ju mer vapen kan de köpa.

Plötsligt handlar det om global ekonomi – gods som transporteras via en omväg och som blir dyrare för konsument och höjda försäkringsavgifter för redare. Rekordhög inflation i Somalia, fattigdom i ett laglöst samhälle och en svältkatastrof som tros omfatta tre miljoner människor.

I oktober gick brittiska redarföreningen ut och varnade konsumenterna att bränsle och varor inte skulle hinna hem till jul. Därefter bestämde sig bland annat redaren Terje Storeng i Bergen för att låta sina tankers ta omvägen runt Godahoppsudden på tre veckor. Innan dess utverkade, IBF, internationella förhandlingsorganisationen för sjöfarten, ett krigstillägg på 100 procent per dygn för de medlemmar som passerar Adenviken.

– Jag förstår att den norske redaren visade omsorg över sin besättning och sin last. Men alla har rätt att segla i de här vattnen utan att riskera att bli attackerade eller tagna som gisslan. Frågar du mig personligen, så föredrar jag säkerhet framför pengar, Noel Choong som inte ser en lösning i att varken beväpna besättning eller att ha legosoldater som amerikanska Blackwater ombord.

– Besättningen är varken mentalt eller fysiskt förberedda att använda vapen. Och vad händer med alla som inte har pengar att betala dyra vakter?

Han menar att poängen är att lösa problemet med politiska beslut från regeringar i olika länder. Och det bör helst inte dröja.

– För ett, eller två år sedan fanns det goda chanser att häva antalet piratattacker i Somalia. På kort tid har attackerna spridits från östra Somalia, till norr och nu ända ner i söder mot Kenya. De har eskalerat så mycket att det krävs en världsomspännande samarbete för att få stopp på kriminaliteten.