Ingress:

Safia Abdi Omar ser sig som en vägvisare in i det svenska samhället. Hon är behandlingspedagog på ett boende för ensamkommande pojkar från Afghanistan och Somalia. Och lägger ner mycket tid på själva mötet med varje enskilt barn.

Bröd:

Det är torsdag, strax efter klockan nio på morgonen och de åtta pojkarna, mellan 13 och 18 år, som bor på Baggiums boende ”Legolas” har redan gått till skolan i närheten. Där börjar de i regel dagen efter att de blivit placerade på boendet, oavsett vilket land de kommer ifrån och hur många dagar som de befunnit sig i Sverige.

– Språket är nyckeln. Man kan säga att jag har suttit i samma båt som dem, men jag hade inte samma möjligheter som de får. De har haft tur och jag vill vara en förebild för dem, även om det ingår i mitt jobb att sätta gränser och vägleda dem på rätt sätt så att de kan känna trygghet, göra sitt bästa i skolan och få ett jobb. De har samma möjligheter som mina egna barn, men det finns en stor skillnad – de har ingen mamma och pappa här, säger Safi Abdi Omar och berättar att hon flydde när hon var höggravid, från Somalia, med sina tre barn och att hon var flera år i Sverige innan hon fick permanent uppehållstillstånd.

Därför dröjde det innan hennes egen svenskundervisning kom igång ordentligt. Hennes utbildning som barnmorska i Somalia, gällde inte i Sverige. Alternativet var att börja om från början eller söka sig till ett annat jobb. Efter att ha flyttat från Härnösand till Mölndal, i närheten av Göteborg, lärde hon känna en indisk kvinna som arbetade på ett hem med funktionshindrade människor, som behandlingspedagog. Strax därefter började Safia Abdi Omar läsa upp ämnen på Komvux, för att söka in till samma utbildning som väninnan.

Nu har hon arbetat på boendet i flera år och stormtrivs med pojkarna som oftast kommer från krigshärjade områden. Det handlar mycket om att stötta, närvara, lyhört lyssna in och mötas i samtal, oftast på svenska, och ibland om det är svåra ämnen – på somaliska. Varje kille har en kontaktperson som han vänder sig till för små och stora frågor. Själv har Safi Abdi Omar en manlig kollega som går ”omlott” när hon inte är på jobbet. Båda har ett schema med vardagar, helg- och kvällsjobb. Och lediga dagar mitt i veckan.

– Det finns för- och nackdelar med att jobba så. Ibland missar man en del som pojkarna varit med om, samtidigt får man tid att återhämta sig de lediga dagarna, säger Safi Abdi Omar som precis har fått överlämning av nattpersonalen och sitter framför datorn för att gå igenom dokumentationen för var och en av de åtta killarna, för att inte missa något som hänt sedan hon jobbade senast. Så snart hon är klar med det är det dags för att planera dagens middag – kycklinggryta. Vem av killarna som skall vara med och hjälpa, just den här dagen, till står uppskrivet på boendets stora anslagstavla.

– En del killar protesterar i början och säger att ”Jag är man och jag lagar inte mat.” Men vem har sagt att bara kvinnor kan laga mat? Det vill jag förändra. Därför svarar jag: ”Nu är du här och livet här är annorlunda”. De skall vara delaktiga i allt, för de kommer att ha familj sen. Det är jätteviktigt, säger Safi Abdi Omar bestämt.

När de ätit mellanmål, efter skolan är det dags att köra igång med matlagningen. Safia har kollat att alla varor är inhandlade. På bordet står levande ljus och en blomvas.

Alla barn har en sportaktivitet var som de valt själva. Ibland ordnar boendet utflykter till Borås djurpark eller Ullared. Då är personalen med. Vissa dagar gör de studiebesök tillsammans. Men mest är det vardag, med allt vad det innebär för tonåringar och ungdomar. De spelar dataspel och är ute på Facebook som alla andra. Men begränsat antal timmar. Studierna är i fokus.

Konflikter ingår i jobbet, men hon menar att det sällan är några stora sådana. Om något barn som behöver stödsamtal så finns det möjlighet till psykologhjälp. Många av barnen har trauman med sig i bagaget och om något allvarligt händer, som att en anhörig dör i hemlandet, kommer alla dåliga minnen tillbaka och skolutvecklingen kan gå i träda.

– Handledningen är nödvändig. Men det blir mycket samtal om allt som händer under veckan. Jag vill att de ska få så mycket stöd som möjligt för att kunna anpassa sig till det svenska samhället. Barnen som bor här skall ha sina rättigheter, men de har också skyldigheter. Först skall de gå i skola och få ett arbete. Sen kan de gifta sig. De kan bli piloter eller de kan välja ett omvårdnadsjobb.

– Jag har en kille som har MVG i allt och fyra av dem har fått sommarjobb efter att jag ringt och tjatat på kommunen. Pengarna är inte allt, utan det viktigaste är mötet med den svenska arbetsmarknaden; att komma i tid, att lyssna och koncentrerat göra sina arbetsuppgifter, menar Safia Abdi Omar.

Det händer att hon tränar dem i rollspel inför intervjuer med presumtiva arbetsgivare. Hon skriver ner frågor om varför de vill ha just det här jobbet.

– Många av killarna har inte ens tänkt på att de kan få en sådan fråga, säger hon och skrattar.

Byline: Agneta Slonawski

Bildbyline: Emelie Asplund

Fakta:

Namn: Safia Abdi Omar

Ålder: 46 år

Bor: I Mölndal

Utbildning: Sjuksköterska, barnmorska, behandlingspedagog.

Familj: Make och sex barn.

Intressen: Läsa och promenera.

”De flesta barn vill inte tillbaka, eftersom de kommer från länder där det är krig.”

Safia Abdi Omar, behandlingsassistent på boende för ensamkommande barn som får stanna där tills de är 20 år.

Bildtext:

Safia Abdi Omars arbete som behandlingsassistent handlar mycket om att vara närvarande i barnens vardag och att stötta dem och lyssna.