Ingress:

Är det naturligt att hämnas eller är det försoning som ligger människan allra närmast? Vi får lära oss att vända andra kinden till, medan hämnden kan vara både ljuv och skuldtung.

Det här är första delen av tre delar, i en serie om hämnd, skuld och försoning.

Bröd:

Känslan av att bli kränkt är stark, oavsett om jag är barn eller vuxen. Själva kränkningen innebär att jag upplever ett sänkt människovärde, att någon förnekar mina rättigheter. En slags moralisk skada som sårar mig djupt. I värsta fall.

- Jag vill ha hämnd! vrålar skådespelerskan Maria Hedborg i barnföreställningen Dumstrut på Backateatern i Göteborg. Stunden innan har hon i förtroende lämnat ut sin hemliga dagbok till killen hon är kär i, för att han bönat och bett om det. Tilliten får sig en rejäl käftsmäll när han sticker iväg med dagboken och delar innehållet med gänget som vrider sig av skratt åt de personliga formuleringarna i flickdagboken.

Där står hon, ensam och alldeles skinnflådd.

Det är ganska lätt att både känna igen sig i, och känna med, Maria Hedborgs rollgestalt i det ögonblicket. Och det känns skönt att hon inte tvivlar på att ge igen.

Frågan är bara om den stora lindringen ligger i att hämnas – om hämnden är lika ljuv som fantasierna om den. Ibland kan det räcka att tänka elaka saker. Eller göra något, som inte direkt skadar, för att ge igen.

Som det barnsliga tilltaget för många år sedan då jag gömde undan, min dåvarande chef, sjökaptenens mössa, på ett säkert ställe på fartyget, efter att han varit mansgrisig mot mig och de andra kvinnorna i personalen.

Eller familjefäderna som frankt kapade trossarna på en båt där det unga manskapet domnat av efter en hel natts festande, efter att de hållit alla semestrande familjer i den lilla gästhamnen vakna.

Det finns bara ett ord som hämnd i svenskan, samtidigt som hämnden i sig kan innehålla många olika grader och skikt.

Någonstans i sötman lurar en släng av bitterhet. Lite svår att sätta fingret på och ganska lätt att skuffa undan. Den övergår lätt i skuldkänslor. Antagligen för att vi fått inpräntat i oss att vända andra kinden till och att förlåtelse är den rätta vägen att gå.

Lite Woodstock, blandat med kärlek, fred och förståelse å ena sidan och hämnden som en motor å andra sidan. Det är inte svårt att ta Mandela i handen eller att stämma in i Gandhis budskap. Särskilt när det onda sker långt bort ifrån min egen stad.

På något sätt väjer vi för ord som hämnd och hat, som om de tillhörde en annan mer primitiv tid. Men vad händer om någon skadar min vän, eller om någon anlägger en brand i mitt kvarter eller dödar en närståendes barn?

Räcker då samhällets krav på fängelsestraff som en slags rättvisa och lindring åt de anhöriga?

Så här skrev Englas mamma i sin blogg i augusti i år:

”För mig är det fängelsestraff som ska vara straffet för Anders. Tyvärr tror jag att det är alldeles för sent med vård som kan göra att han inte faller tillbaka i liknande brott.”

När en domstol i Kalifornien nyligen tog upp om den i USA livstidsdömda svenskan Annika Östberg skulle få avtjäna sitt straff i Sverige, efter 27 år i amerikanskt fängelse, blev det återigen nej. Smärtsamma skrik från en anhörig till den polisman, make och pappa som dödats, blandades med anklagelser.

Ord som vedergällning, revansch och vendetta har blivit så osköna att vi nästan inte använder dem i dagligt tal längre. Möjligtvis stöter vi på dem i rapporteringen om de pågående gängkrigen i Malmö, Köpenhamn och Göteborg.

Om man väljer att förstå – kan man inte hata då?

Den kappsäck man har med sig i form av erfarenheter i livet, spelar en viss roll i hur man står rustad inför något så fruktansvärt, att en medmänniska tar livet av ens eget barn. Kulturen man lever i har också betydelse.

Går hämnden över huvud taget att förstå?

En pappa vars barn rått mördades av några äldre killar, menar att han mentalt får surra fast sina handlovar i sängstolpen varje natt, för att hans hat är så stort och för att han anser att han måste tvinga sig att hindra sig själv från att gå ut och hämnas på förövarna.

En annan pappa konstaterar, med blytung sorg i bröstet, att hans dotters mördare visserligen suttit av sina straff, men hans eget barn ligger likväl under jord medan förövarna går omkring på gatan och lever sina liv.

De personliga tankarna om hämnd tolkas lätt som lågt stående. Det konstaterar en mamma som valt förlåtelsens väg, efter att hennes barn dödades i diskotekbranden i Göteborg där ytterligare 62 ungdomar miste livet.

Ann Heberlein, teolog och forskare i etik menar att det finns en slags sund drivkraft i hämnden. Att ett liv är värt ett annat liv, annars ger det konstiga signaler till samhället.

– Risken blir ju annars att ett liv inte kostar så mycket. Om någon tar någon annans liv skall förövaren ha livstidsstraff. Det är precis som om det har blivit fult att nämna ordet hämnd. Hämnden återställer ju någon form av balans, på så vis att genom straffet upprättar man någons värde. Straffet är till för de som drabbats. Ser man det så, stämmer ordspråk som ”Öga för öga och tand för tand”, bra in, säger Ann Heberlein.

Hon har ägnat en del av sitt 38-åriga liv åt teman som ondska, kränkningar och förlåtelse och skrivit flera avhandlingar där även begrepp som hämnd kommer in. Men när vi kommer in på ordet människovärde är hon bestämd. Det anser hon är ett nödvändigt ord som varje människa bör ges, att det är en inneboende egenskap, i kraft av att vara människa, oavsett vilket brott man begått.

– Det är oerhört viktigt att hålla fast vid det, vilket vi också gör i stora delar av västvärlden. Även om det finns många anhöriga som säger att deras kamp består i att se sitt barns mördare dö. Men den dagen förövaren får sitt dödsstraff blir inget lättare, det blir bara tomt. Det kanske är så att själva dödsfallet av ett barn sätter igång en kamp mot förövaren, för att man inte orkar ta itu med sorgen, funderar Ann Heberlein.

När hon var 21 år blev hon själv våldtagen. Hon ångrar i dag att hon inte polisanmälde mannen. Men förstår sitt eget handlande, eftersom hon ville bespara sig själv ytterligare lidande i form av polisförhör och att flera, för henne okända, personer skulle få reda på våldtäkten.

Hennes egen hämnd har varit att se till att må gott och att mannen i det här fallet inte har något inflytande i hennes liv. Att ha lyckats med det räcker som personlig hämnd från hennes sida. Om hon skulle känna sig kränkt eller vilja hämnas i dag, sätter hon sig och skriver lång och elaka brev som hon aldrig skickar iväg.

Förlåtelse eller försoning är två andra möjliga vägar. Det finns flera undersökningar som visar att kvinnor är mer förlåtande än män i det här avseendet.

– Förlåtelsen ser jag mer som en känsla av en inre harmoni, medan man i försoningen accepterar det som hänt och att jag inte kan ändra på det själv. Försoningen är ett religiöst begrepp som är lättare att uppnå om man har en relation till Gud, på så vis att man har en dialog, säger Ann Heberlein.

Att välja att kräva hämnd kan bli detsamma som att vara fånge i det förflutna. Tron på att hämnden skall ställa saker till rätta riskerar att bli illusorisk. Hämnden är på många sätt en destruktiv känsla på samma gång som den kan bli i det närmaste en livsuppehållande drift.

Vårt förhållningssätt till hämnd, fårlåtelse eller försoning har med att göra vad vi burit med oss genom livet och i viss mån vilken kultur vi kommer från.

– I vår svenska kultur pratar vi mycket och snabbt om att förlåta. Det tycker jag är destruktivt och räddhågset och mycket svårt att förstå. Det känns faktiskt inte riktigt ärligt att gå ut och förlåta en förövare snart efter att mitt barn dödats. För mig tyder det på ett bisarrt behov av att få vara god, säger Ann Heberlein med eftertryck och fortsätter:

– Hämnden kan vara ljuv en liten stund, men när man väl sänkt sig till den nivån, så finns det en risk att man går vilse i hämndens logik. Ingen människa vill väl bli förvandlad till ett monster?

”Ett liv för ett liv. Om man tagit ett liv, då skall man ha livstid.”

Ann Heberlein, teolog och forskare.

Lästips:

Kärleksrelationen av Thomas Böhm

Anteckningar från Döda huset av Fjodor Dostojevskij

Brott och straff av Fjodor Dostojevskij

Bibeln - Tredje Mosebok kapitel 16

Edward Finnigans upprättelse av Anders Roslund och Börge Hellström

Länktips:

http://englasmamma.blogspot.com/

Liten ordlista:

Ordet etik kommer från grekiskans ethos och kan översättas till sedvänja, skick eller bruk.

Ordet moral kommer från latinets mos, mores och översätts till sedvana.

Ordet hämnas innebär att ha en oförrätt på någon, att ge igen.