”Hemma har jag nästan alltid ett ljud med oceanbrus på. Det symboliserar frid på samma sätt som om man haft en tuff segling och äntligen kommit i hamn och förtöjt ordentligt.

När jag skall somna har jag alltid någon form av musikslinga som jag skräddarsytt på min MP3-spelare och som avslutas med havsbrus. Lyssnar jag på musik hemma så sitter jag med volymkontrollen i handen. Jag klarar ljud till en viss nivå, sedan blir det en ren smärtupplevelse. Det kan kännas som en rejäl örfil. Jag är inte rädd för ljud men jag spänner mig omedvetet.

Egentligen är jag en ljudfreak. Det är en viktig grej att leta rätt på ställen där man kan njuta av ljud, som en vårbäck till exempel. Jag har svårt att gå på konserthuset i dag. Jag klarar inte av dynamiken. Sist jag var där satt jag längst ut på raden ifall jag inte skulle klara av det.

Jag åker aldrig spårvagn utan öronproppar och spelar någon skrälligt dragspel på trottoaren så går jag över på andra sidan. Jag vill inte markera med att sätta fingrarna i öronen för det är ju mig det är fel på. Ljudöverkänslighet är verkligen ett funktionshinder.

Jag försöker anpassa mig till vardagen utan att dra mig undan. Det är viktigt att inte isolera sig så att det sociala livet påverkas. Man får göra det bästa av situationen och anpassa sig. Men det är inte alltid jag orkar utsätta mig för det är tröttande både fysiskt och psykiskt.

Jag har provat en brusapparat som inte riktigt fungerar för mig. Nu håller jag på att prova ut hörapparater som skall stänga ute ljud till en viss grad. Jag kan nog vänja sig vid höga ljud, men det finns vissa som alltid kommer att trigga mig; tandläkarborren och plötsliga barnskrik till exempel.”

”När tandläkaren borrar har jag musik i öronen på högsta volym eller medicinerar innan.”

Roland Vejbin, pensionär, 75 år

Namn: Roland Vejbin

Ålder: 75 år

Gör: Pensionär

Strategi: Personligt gjutna öronsnäckor, öronproppar med musik eller annat “bra” ljud.