INGRESS:
Allt är möjligt, i det omöjliga – och i det omöjliga blir det ändå möjligt.
Orden är Wandi Lundgrens, som räknar sig till gruppen med dövblindhet.
Det innebär att hans vardag är fylld av hinder som kräver en bergsklättrares idoga inställning.
BRÖD:
Bungyjump eller uppförsbackar är inget som Wandi Lundgren längtar efter i dagsläget. Han har mest sysslat med skidåkning, både utförsåkning och längdskidor.
– Jag lärde mig åka skidor när jag var tre år. Sedan dess har jag gillat slalombacken. Alla runtomkring var rädda, men inte jag. Du har en ledsagare som åker bakom och kommunicerar i radio när det är dags att svänga vänster eller höger. Det konstigaste är att ju brantare backen är, desto bättre känner du fallinjen, vilket gör att du kan åka rakare, förklarar Wandi Lundgren vars intresse för idrott har lett honom till segling, plus simning i ungdomslandslaget.
Han växte upp i Östra Göteborg och kom till Sverige 1977, när han var ett par år gammal. Den exakta åldern framgår inte av adoptionspappren från Indonesien. Men han har fortfarande minnesbilder med sig därifrån.
– Jag minns att jag satt på min mammas rygg, i en sjal. Vi plockade blodiglar på risfälten. När jag kom till Sverige hade jag full syn. Ett år senare fick jag näthinneavlossning och har haft ledsyn sedan dess, berättar Wandi Lundgren.
Han gick först på förskola och sedan i en integrerad klass på Bagaregårdsskolan. Efter det blev det en datautbildning i Chalmers regi. Som barn var han full av energi och dirigerade sina lekar med andra barn och enligt egen utsago; tröttade ut sin omgivning. I dag lägger han ner kraft och energi på att synliggöra funktionsnedsatta människors vardagliga problem. Genom att vara påläst, saklig och tala med emfas.
Just nu har han en praktikplats som tillgänglighetsgranskare på avdelningen för social hållbarhet i Västra Götalandsregionen. Det innebär bland annat att han gör regionens offentliga webbsidor möjliga att ta till sig för personer som använder skärmläsare eller tal- och punktskrift (talsyntes).
– Jag har hamnat rätt. Här gör jag nytta med att hålla workshops och utbilda medarbetare som jobbar med tillgänglighet, förklarar Wandi Lundgren.
Tänk er en tågtoalett och att du ser och hör dåligt. Skall tända lyset, men larmar istället tågvärden, eftersom knapparna känns likadana. Eller du skall göra ett rutinbesök på vårdcentral eller sjukhus. Du vill veta var dörröppnaren sitter på plats, om dörren öppnar sig mot dig eller från dig. Eller du sitter i rullstol, men behöver innan besöket ha koll på om det finns trappor, om det finns ramp, om det finns ledstråk. Därför kollar du upp information om platsen. En baggis för många, men i och med din funktionsnedsättning behöver du kolla läget på myndighetens hemsida. Därför är det viktigt att all information finns och att skärmläsare och teknik är kompatibla. Men egentligen börjar det hela i en annan ände:
– Det är ju lättare att rita in toan än att flytta den när den kommit på plats, konstaterar Wandi Lundgren torrt, som menar att målgruppen han representerar skulle vara med arkitekten i planeringen redan från början.
När han började arbeta i regionens hus för snart ett år sedan, så fanns det varken ledstråk eller skyltar. Wandi Lundgren har kämpat för att få Flexlinjen att gå ända fram till huset, men icke. I dag är det omöjligt för honom att ta sig kollektivt till sin arbetsplats. Närmaste hållplats är Nils Ericssonsplatsen, och gångvägen tvärsöver Centralen med ombyggnationer är förenad med fara för en person med vit käpp.
– Det känns förnedrande att inte kunna välja. Färdtjänst är ett komplement och inte en ersättning, menar Wandi Lundgren som i nästa andetag berättar att han fått sina assistanstimmar förvandlade till ledsagartimmar, vilket innebär en stor begränsning i hans vardagsliv, plus att antalet timmar sänkts kraftigt.
Wandi Lundgren tänker inte sitta still och snällt vänta. Det handlar om värdighet. Hans stora önskan är så klart ett fast jobb, men också att få den frihet som han anser sig vara berättigad till. För det är han beredd att kämpa för, både politiskt och genom föreningsarbete, även om det kostar på.
Byline: Agneta Slonawski
Bildbyline: Agneta Slonawski
Fakta:
Namn: Wandi Lundgren
Ålder: 45 år
Bor: Tynnered
Familj: Pappa till en tioårig kille.
Arbete: It-tekniker och tillgänglighets granskare.
Intressen: sport, politik, musik, motorer, teknik.
Egenskaper: Driftig, kreativ, humoristisk
Övrigt: Ordförande i FSDB Väst; föreningen Sveriges Dövblinda; medlem Tynnered s-förening.
Bildtext:
– Regionen drar inte nytta av våra kunskaper. De borde ta vara på oss som har kompetens, men det gör man inte så länge som man byter ut folk. De borde leva upp till det som står om delaktighet och jämlikhet, säger Wandi Lundgren som har en praktikplats som tillgänglighetsgranskare i Regionens hus i Göteborg.
Bildtext:
Wandi Lundgren är gravt synskadad och har måttlig hörsel(nedsättning). Hans skulle vilja åka kollektivt till sin arbetsplats, men det är förenat med livsfara, menar han och tillägger att gruppen med funktionsvariation oftast får hoppa runt på lönebidrag, praktikplatser och tillfälliga vikariat.
(Trots att det finns möjlighet att ge lönestöd och att regionen uttryckligen skriver att man skall värna om funktionsnedsatta personer.)
Bildtext:
Wandi Lundgren har sitt hjärta i LSS-frågor och tillgänglighet på offentliga platser. Det kan låta torrt, men det handlar om att kunna få information och ta sig fram i vardagen för personer som ser och hör dåligt.