Ingress:

16-åriga Zozan Hussein är ett av många ensamkommande barn från Syrien. På kort tid har hon fått permanent uppehållstillstånd och lärt sig svenska. Henry följde henne till Aten när hon skulle återse sin familj för första gången på ett år.

Bröd:

Solen har ännu inte gått upp i Aten och det är redan 28 grader varmt. Det senaste dygnet har varit både upp och ner för Zozan; hon har pladdrat på om sin längtan om att äntligen få träffa sin mamma, sina bröder och framförallt sin lillasyster Robin som är fem år och en liten kopia av henne själv. Hon har ömsom varit rusig av lycka, och ömsom legat sömnlös och gråtit över att de skall skiljas igen om två veckor. När hon närmar sig mammas gata är hon en förväntansfull stor tjej med presenter i handen som lösgodis till syskonen och en liten parfymflaska till sin mamma. När hon ser att ljuset är tänt i tvårummaren på första våningen, blir hon en liten flicka och börjar springa med sin stora svarta resväska och skriker: Mama, mama, mama!

De håller om varandra hårt och länge och pratar gråtandes i mun på varandra.

Zozan Hussein bor i Göteborg på ett hem för ensamkommande barn. Hennes mamma och fem syskon har levt som flyktingar i Aten i över tre års tid. Deras stora hopp är att få komma till Zozan i Sverige.

En natt för snart fyra år sedan korsade Zozan och hennes familj den turkiska gränsen. Hon berättar att det var ett par dagars vandring från landsbygden där de bodde. Hon minns inte så mycket från färden mer än att det var natt och att de var rädda och att barnen var tvungna att vara tysta.

När de kom till Turkiet bestämdes det att pappan skulle stanna för att försöka få byggjobb i en större stad och att resten av familjen skulle ta sig till Aten. Efter det har de inte hört ett ord från honom. Innan flykten hade Zozan knappt varit utanför sin egen familjekrets och hennes mamma Ramzijah Abdullah var van att rådgöra med sin make. Åren som flyktingar, för Zozan och familjen i Aten, har frestat på och de har alla var med om saker som de helst vill glömma. Att sända sin äldsta dotter till Sverige som 15-åring var ett stort och svårt beslut.

– Jag har oroat mig så att jag nästan blir sjuk, men vad skulle jag göra? Det finns ingen framtid i Aten. Jag litar på Sverige och nu vet jag att ni hjälper min dotter och jag är tacksam för det, säger Ramzijah.

Den första tiden i Aten var oerhört svår. Både hon och barnen, som i dag är mellan fem och arton år, fick sova där det fanns plats. De tog sig in till centrala Aten, för att stå i kyrkornas matköer och få ett mål mat och kanske en frukt. När de fick kontakt med UNHCR blev livet blivit lättare. Volontärer har hjälpt dem, så att de fått tillfälliga uppehållstillstånd och därmed kan röra sig utan att bli tagna av polisen.

– Men innan vi visste hur vi skulle få sådana papper, så kom polisen och fängslade mina två söner i en månad och tre dagar. Jag hade ingen aning om var de fanns, berättar Ramzijah och stryker bort tårarna som trillar nerför hennes kinder.

Hon trött intill utmattningens gräns och samtidigt lycklig och lättad över att få se sin dotter igen. Innan Zozan åkte till Sverige var hon en stor hjälp för sin mamma genom att passa småsyskonen och att hjälpa till med hushållet. Den rollen har hon återtagit efter bara ett dygn.

– Det går bra, men jag längtar redan till Sverige. Förut visste jag inte om att det landet fanns och nu är det svårare att vara i Aten. Det är både och, förklarar Zozan lite generad.

Familjen bor i dag ett par tunnelbanestationer utanför centrum. Det är ett förfallet område där det finns gott om flyktingar främst från Syrien och Afghanistan, men också fattiga greker. Det var inte längesedan polisen bommade igen de utdömda lägenheterna i fastigheten. En man som hjälper flyktingar i Aten hjälpte dem att leta reda på lägenheten. Ramzijah har gjort sitt bästa för att göra fint; satt kartongbitar över spruckna rutor, tejpat fast lösa ledningar och målat hallen i en ljust grå ton. Resväskorna under sängarna fungerar som garderober och i köket står burkar och paket i en bestämd ordning.

– De här dagarna som Zozan är här skall jag laga mat som jag vet att hon saknat och som hon tycker om. Hon har inte förändrats sen hon åkte till Sverige, men hon har blivit smalare, säger Ramzijah och som stolt visar upp fyllda burkar med rostad paprika och tomatsås som hon gjort av gamla grönsaker.

Ramzijah har ett fulltecknat veckoschema där hon går ut och plockar upp grönsaker och frukter som dumpats från marknaden. Klockan tre varje dag får hon lite bröd av kvarterets konditori som bakar nytt till eftermiddagen. Vissa dagar finns det mat och skänkta kläder att hämta hos frivilligorganisationer och andra dagar, som i dag, är det dags för storhandling. Familjen får 41,20 euro i månaden av en kyrka till matvaror. Allt måste handlas på en och samma gång och det får inte överstiga beloppet som är uträknat för en vuxen och fem barn.

– Jag vet inte vilken religion det har eller vad kyrkan heter, men de hjälper flyktingar, säger Ramzijah som hyssjar på småkillarna som rusar ut på balkongen för att se vem det är som ropar nedanför.

På trottoaren står Maria Isidinova från Dagestan som är volontär på UNHCR och hjälper familjen med praktiska saker flera gånger i veckan. Zozan lyssnar noga till Marias grekiska, översätter till kurimanji till sin mamma och svarar därefter Maria på arabiska. Det är dags att gå till stormarknaden där man kan lösa in kyrkans kvittens mot mat.

Zozan har en kundkorg på armen och försöker hålla styr på småsyskonen som kommer bärandes med chokladkräm och godis. De får snällt gå och ställa tillbaka dem i hyllorna. Beloppet skall i första hand räcka till saker som socker, salt, olivolja, mjöl, tvättmedel och schampo.

– Den största turen jag haft det är min mamma. Hon räknar och räknar, så att det blir exakt, förklarar Zozan som riktigt lyser av värme när hon står nära av sin mamma.

Det är lite feststämning när familjen får låna en kundvagn för plastkassarna, eftersom de vill gå till parken en stund. Det är sommarlov och småsyskonen tvingas spendera mycket tid hemma, eftersom alla är rädda för att låta för mycket och därmed riskera att bli utslängda från lägenheten. I parken kan de skutta runt och mata duvor. Zozan står en bit ifrån och betraktar dem allvarligt.

Hon är medveten om att livet i Aten skiljer sig stort från hennes liv i Göteborg. Och hon axlar sitt stora ansvar med att ha fått permanent uppehållstillstånd och därmed kunna bidra till att resten av familjen kan söka asyl i Sverige. Ansökningshandlingarna lämnade familjen in på svenska ambassaden i Aten för fyra månader sedan. Ännu har de inget hört från Migrationsverket.

– Jag behöver ingenting mer, men mamma behöver mig här, konstaterar Zozan som helst skulle vilja dela med sig av hela sitt studiebidrag till att hjälpa familjen.

Det är ett tungt ok att bära, samtidigt som hon är glad över att få lära sig svenska och slipa på sina engelskkunskaper i skolan. Liksom de flesta nyanlända barn går hon i en introduktionsklass. Nyligen fick hon en utmärkelse som bästa elev och snart skall hon flytta upp en nivå. Men året som gått har inneburit många svårigheter på vägen. Hon har varit tvungen att läsa in koder och förstå en mängd saker om hur det fungerar på denna nya plats i världen.

– Det enda jag önskar är att mina barn skall studera och få ett bättre liv, säger Ramzijah.

För Zozans del är nummer ett att hennes familj får komma till Sverige. Hon inser att hon kommer att få hjälpa sin mamma och sina syskon till rätta i hennes nya hemland. Under tiden vill hon fortsätta att fokusera på skolan och så småningom läsa till läkare. Men den här veckan, och nästa, frotterar hon sig i värmen av sin egen familj.

– Det är så mycket jag vill hinna med nu när jag är här. Jag vill försöka att inte tänka på att jag snart skall åka igen, säger Zozan och berättar att i morgon kanske de skall åka till en strand i närheten av Aten för att fira att hon är hemma igen.

Byline: Agneta Slonawski

Bildbyline: Sofia Sabel

”Jag trodde jag skulle vara ledsen hela tiden, men jag har varit glad. Det var jättebra för mig att få träffa mamma.”

Zozan, 16 år, ensamkommande flyktingbarn från Syrien

Bildtexter:

LILLASYSTER ROBIN HAR FYLLT SEX ÅR UNDER TIDEN SOM ZOZAN HÄLSAR PÅ.

Hon hade köpt en läppstift i present.

Människosmugglare hjälpte Zozan från Aten till Norrköping. Han pekade på Migrationsverket, vände sig om och gick.

Pengarna har Zozans resa mamma lånat från sin syster i Irak.

Telefonsamtalen till mamma i Aten är Zozans livlina. De hörs av flera gånger i veckan om livet för familjen som är kvar i Aten och om Zozans vardag i Göteborg.

Fotografiet på lillasyster Robin som är fem år, brukar hänga på hedersplats i Zozans rum. Snart skall hon åka och hälsa på sin mamma och syskon i Aten.

Året som gått har inneburit många lärdomar för Zozan. Hon har gått från att ha varit en familjeflicka till en självständig tjej som lagar mat och hushållar med sitt studiebidrag.

Äntligen på väg. En förväntansfull Zozan tar selfies från Centralstationen i Göteborg till, flygplatsen i Kastrup.

Zozan har mammalängtan i hela kroppen. Hon har handlat en liten flaska parfym till henne och ett och ett halvt kilo lösgodis till småsyskonen.

En gång i månaden får Zozan mamma en rekvisition på 41,20 euro av en kyrka, för att plocka ut matvaror i den närmaste stormarknaden.

Maria Isidinova från Dagestan är volontär på UNHCR och ett stort stöd i den dagliga tillvaron i Aten.

– Zozan var en stor hjälp för mig innan hon åkte till Sverige. Hon passade barnen och hjälpte till lite i köket, säger Ramzijah som är hårt ansträngd av att hålla ihop familjen själv.

Efter vara ett dygn i Aten har Zozan intagit sin gamla roll med att passa småsyskon och visa sin mamma omsorg. Hon har dåligt samvete för att hon har det bra i Sverige och redan längtar tillbaka.

Nu är det sommarlov, men i vanliga fall går små killarna i skolan. De två äldre bröderna försöker få dagliga jobb i området.

Rezan ?jobbar med att renovera gamla möbler som en egyptisk man importerar. Mamman valde att killarna skulle vara kvar i Aten, eftersom de har störst chans att tjäna pengar och försörja familjen.

Kundvagnen i matvaruaffären är bara ett exempel på privatpersoners godhet i Aten i dag. Den som vill kan handla pasta, krossade tomater eller andra basvaror och skänka. Kyrkan i området sköter utdelningen.

En gång i månaden blir kundvagnen full. Då är det nästan som fredagsmys med en chipspåse var i parken nästa.

41,20 euro betalar kyrkan ut varje månad till mat. Resten av middagarna samlar Ramzijah ihop utanför marknaden och bageriet. Hon har järnkoll på vilka dagar och tider som gäller och använder en stor del av sin tid till att samla in och tillaga för att få maten att räcka tilld e fem barnen.

Glädjen ligger nära sorgen. Det är underbart att mötas, men snart skall Zozan skiljas från sin familj igen.

För första gången på ett år träffar Zozan sin mamma och sina syskon i Aten. Här bodde hon i tre år innan hon fick permanent uppehållstillstånd i Sverige.

Fakta:

Migrationsverkets prognos för antalet asylsökande i år, sprack redan under juni månad. Bedömningen var att 61 000 personer skulle söka asyl i Sverige under 2014. Istället beräknas antalet asylsökande bli uppemot 80 000 innan året är till ända.

Enbart under veckan före midsommar ansökte 2 100 människor asyl. Förra året sökte drygt 54 000 personer asyl i Sverige Det var då en ökning på 24 procent från 2012 och en fördubbling jämfört med 2011.

Men Sverige är inte ensam om att ta emot asylsökande flyktingar. Tyskland räknar med att ta emot 200 000 asylsökande i år, jämfört med 130 000 människor i fjol.

Syrienkriget är den största orsaken, därtill kommer Irak och andra konfliktzoner. Migrationsverket beslutade i höstas att syrier som kan ta sig hit ska få permanenta uppehållstillstånd.

Ur UNHCR Flyktingrapport:

Det sammanlagda antalet människor som tvingats fly sina hem under 2013 var 51,2 miljoner, vilket är 6 miljoner fler än året innan.

Hälften av alla dem som flydde sina hem var barn.

33,3 miljoner var internflyktingar

16,7 miljoner hade flytt till annat land utan att göra någon formell asylansökan.

1,2 miljoner befann sig i väntan på beslut efter en formell asylansökan.

Under 2013 återvände 414 600 flyktingar hem efter att ha varit på flykt i annat land. Två tredjedelar av dem var