Ingress:
Att fŒ Œterfšrenas med sin familj har betytt allt fšr Zozan Hussein.
Som ensamkommande barn tvingades hon mogna snabbt. Fšr knappt tvŒ Œr sedan kom
hennes familj hit. Snart flyttar de in i en lŠgenhet med eget kontrakt.
Bršd:
Det sportlov i Gšteborg. Zozans och
hennes tre yngsta syskon Šr lediga frŒn skolan. De sitter i pyjamas och tittar
pŒ barnprogram pŒ TV. Storebror Rezan som Šr 20 Œr gšr praktik pŒ en sšmnadsverkstad.
FšnsterbrŠdet pryds fortfarande av jultomtar i porslin. Kšksfšnstret stŒr uppslaget
pŒ vid gavel. Barnens mamma, Ramzijah Abdullah,
Šr i full gŒng med att fritera falafel i en kastrull med solrosolja.
– Det Šr livsviktigt fšr mig att vi Œterfšrenats. Det
var min dršm sŒ lŠnge att vi skulle bo tillsammans i en lŠgenhet och inte vara
skilda lŠngre, som vi var nŠr jag skickade Zozan till Sverige. Jag Šr jŠtteglad
šver att vara i Sverige nu; mina barn fŒr gŒ i skolan. De Šr trygga. Det Šr
stor skillnad mot nŠr vi levde som flyktingar. Det Šr som det skall vara fšr en
familj, sŠger Ramzijah.
En stjŠrnklar natt fšr snart sex Œr sedan korsade familjen
grŠnsen till Turkiet. Zozan berŠttar att det var ett par dagars vandring frŒn deras
hem, pŒ den syriska landsbygden, till den syriska grŠnsen. Hon minns inte sŒ
mycket frŒn fŠrden mer Šn att det var mšrkt och att de alla var rŠdda och att
barnen var tvungna att vara tysta.
NŠr de kom till Turkiet bestŠmdes det att pappan skulle
stanna fšr att fšrsška fŒ byggjobb i en stšrre stad och att resten av familjen
skulle ta sig till Aten. Efter det har de inte hšrt sŒ mycket av honom, men de
vet att han stannat i Turkiet och skaffat sig en ny familj dŠr.
Innan flykten hade Zozan knappt varit utanfšr sin egen
familjekrets och hennes mamma Ramzijah var van att rŒdgšra med sin make. Hon
bodde fyra Œr i Aten med sina barn i Aten. Det har frestat pŒ och de har alla
varit med om saker i Grekland som de helst vill glšmma. Att sŠnda sin Šldsta
dotter till Sverige som 15-Œring var ett stort och svŒrt beslut fšr Ramzijah
Abdullah.
– Jag oroade mig sŒ att jag nŠstan blev sjuk, men vad
skulle jag gšra? Trots att jag visste att Migrationsverket i Sverige antagligen
skulle ge henne uppehŒllstillstŒnd och att vi skulle kunna Œterfšrenas i
framtiden, sŒ var jag orolig hela tiden. Vi mŒdde inte alls bra under de Œren.
Den fšrsta tiden i Aten var oerhšrt svŒr. BŒde hon och
barnen, som i dag Šr mellan Œtta och tjugo Œr, fick sova dŠr det fanns plats.
De tog sig in till centrala Aten, fšr att stŒ i kyrkornas matkšer och fŒ ett
mŒl mat och kanske en frukt. NŠr de fick kontakt med UNHCR blev livet blivit
lŠttare. VolontŠrer har hjŠlpt dem, sŒ att de fŒtt tillfŠlliga
uppehŒllstillstŒnd och dŠrmed kan ršra sig utan att bli tagna av polisen.
I
fyra Œr bodde hon och hennes barn i en utdšmd lŠgenhet i en fšrort i Aten. TvŒ
av de Œren befann sig Zozan i Sverige fšr att sška uppehŒllstillstŒnd fšr sig
sjŠlv och sedan fšr sin familj. Allt fšr att de skulle kunna Œterfšrenas. Hon
var bara 15 Œr och det var en svŒr tid Šven fšr henne, trots att hon hade
nŠstan daglig kontakt med sin mamma pŒ telefon. Hennes lillasyster Robins
fotografi stod pŒ hedersplats under de hŠr Œren. Hon bodde i ett hem fšr
ensamkommande barn i Gšteborg och hade svŒrt att fšrstŒ alla regler och koder i
det nya landet.
–
Jag kommer ihŒg att jag ar avundsjuk nŠr jag sŒg andra storasystrar gŒ hand i
hand med syskon. Jag lŠngtade sŒ efter att gŒ ut i parken med mina syskon,
minns Zozan.
SŒ
blev det ocksŒ. Vid tvŒ tillfŠllen Œkte hon ned till Grekland fšr att hŠlsa pŒ
sin familj, nŒgra veckor under sommarlovet. Hon sŠger att tror att de mštena rŠddade
livet pŒ henne. VŠntan pŒ Œterfšreningen var nŠra, men det kŠndes som en
oŠndlig strŠcka fšr henne. Hon klarade sig bra praktiskt. Skolan och svenska
sprŒket gick som en dans. Men hennes lŠngtan var rent fysisk och kŠndes i hela
kroppen. Framfšr allt hšll hon pŒ att brytas ned psykiskt pŒ att leva utan sin
familj. Efter Œterfšreningen har hon blivit hel igen.
– Man
kan inte beskriva med ord vad det betyder. Jag Šr tacksam. Hoppet har kommit
tillbaka till mig och jag har blivit gladare. Nu Šr det som om ingenting Šr
omšjligt fšr mig i livet. Fšrut trodde jag verkligen pŒ att det inte skulle gŒ sŒ
att fick leva tillsammans igen pŒ riktigt, men det gjorde det. SŒ nu vet jag
att allting gŒr, Šven om man tror att det Šr tvŠrtom, fšrklarar Zozan.
I dag finns det nŒgon bredvid henne nŠr hon behšver rŒd och
hon fŒr kŠrlek. Men det tog ett litet tag innan hon och mamma hittade tillbaka
till sina roller igen. NŠr Ramzijah Abdullah kom till Arlanda den 20 juni 2015,
hade Zozan fšrŠndrats en del. Hon hade klarat av mycket pŒ egen hand under
flera Œrs tid och vŠxt frŒn en osŠker tonŒring till en sjŠlvstŠndig ung kvinna.
Fšrst ville Zozan inte flytta ihop med sin mamma. Hon hade fŒtt smak pŒ
friheten och ville helst ha en egen lŠgenhet eller mšjligtvis bo kvar pŒ hemmet
fšr ensamkommande barn.
– Jag fšrstŒr inte hur jag tŠnkte egentligen, sŠger
hon i dag och skrattar gott Œt minnet.
I dag har mamma Ramzijah huvudansvaret i familjen, men Zozan
tŠcker upp och hugger in med matlagning och passning av syskonen om mamman Šr
borta. Zozan har mycket pŒ gŒng precis som de flesta ungdomar. Hon kŠmpar med
gymnasiet och dessutom har hon skaffat sig ett helgjobb som frukostvŠrdinna pŒ
ett hotell i centrala Gšteborg.
– Det Šr roligt att arbeta och det gŒr bra. Skolan tar
lite lŠngre tid nu fšr jag Šr mer trštt. SvŒrast Šr matten, sŠger hon.
Men det tyngsta lasset att bŠra tycker hon Šr alla papper.
Det Šr brev och kallelser och information av alla de slag som hšr en
flerbarnsfamilj till. Plus allt annat som ršr en familj i etableringsfasen.
– Det Šr jŠttejobbigt. Jag vet inte hur man skall gšra
med allting. Jag hatar verkligen papper, sŠger Zozan och tar sig med bŒda
hŠnderna om huvudet.
Som mŒnga andra ensamkommande barn upplevde hon att hennes
uppdrag var i det nŠrmaste ošverstigligt i bšrjan nŠr hennes familj kom.
Fšrutom sin egen skola, fšrvŠntades hon klara av att vara bŒde tolk och
logistiker bland socialfšrvaltningsmšten, mšten pŒ arbetsfšrmedlingen, skatteverket
och kontakter med syskonens skolor. I dag Šr det en stor skillnad. Hennes mamma
fšrstŒr en hel del och hon kan prata lite svenska och Zozans syskon pratar
flytande.
– Till och med min lillasyster Robin pratar bŠttre Šn
jag. Hon bryter nŠstan inte alls, konstaterar Zozan sjŠlvkritiskt.
NŠr det kommer post eller papper numera, som hon inte
fšrstŒr, brukar hon be sin mamma Œka till Migrationscentrum i city, sŒ att de
fŒr fšrklara pŒ arabiska fšr Ramzijah.
– Vi har fŒtt mycket hjŠlp i Sverige, men inte frŒn
myndigheter. Vi har fŒtt stor hjŠlp av vanliga svenskar. Barnens lŠrare har
varit hŠr och Štit mat och de har haft med sig mšbler. Andra svenskar som vi
lŠrt kŠnna har kommit hit pŒ kalas. Det kŠnns bra och viktigt fšr oss. Det
kŠnns som att de vill ha oss hŠr i Sverige, nŠr de vŠljer att komma hem till
oss, fšrklarar Ramzijah.
I dag lŠser hon svenska fšr invandrare (SFI) och berŠttar
stolt att hon kommit upp till nivŒ B. Hon Šr 45 Œr och har fštt fem barn och varit
hemmafru i hela sitt liv. Helst av allt skulle hon vilja utbilda sig till att
arbeta pŒ en fšrskola. En av barnens lŠrare hjŠlpte henne till att provjobba en
vecka pŒ en fšrskola i nŠrheten. Det gillade hon skarpt.
– I Sverige Šr det tryggt. Vi har tak šver huvudet och
vi Šr tillsammans och snart flyttar vi in i en egen lŠgenhet med fšrstahandskontrakt,
sŠger Ramzijah Abdullah nšjt och berŠttar att den
ligger pŒ Œttonde vŒningen i en stadsdel i nŠrheten.
Visserligen Šr den betydligt mindre Šn lŒnelŠgenheten de har
bott i hittills, men att ha ett eget kontrakt Šr bšrjan pŒ nŒgot nytt. Ramzijah
har tagit beslutet att de smŒ barnen skall gŒ kvar i sina skolor, tills vidare.
Just fšr att det skall bli sŒ lite fšrŠndring som mšjligt i deras nya liv.
Ingen av de yngre barnen vill flytta. De vill inte ha nŒgra
mer fšrŠndringar. De Šr nšjda med den gamla lŠgenheten fšr de har alla sina
kompisar i nŠrheten. SmŒbrorsorna Redar och Sipan dršmmer om att spela fotboll
nŠr de blir stora och minstingen Robin har sŒ mŒnga kompisar att rŠkna upp sŒ
hennes tio fingrar rŠcker inte till.
– Det Šr bra med Gšteborg. Nu kŠnner vi till Hisingen.
Vi skall stanna hŠr och jag skall lŠra mig bŠttre svenska, sŠger Ramzijah som
tycker att sprŒket har varit det absolut svŒraste och stšrsta hindret.
– NŠr vi var pŒ flykt flyttade vi hela tiden, sŠger
Zozan. Nu har vi en bestŠmd plats liksom, som Šr vŒr. Fšrut var det ingen idŽ
att kšpa saker eftersom vi snart skulle flytta, sŠger hon.
Snart bšrjar del tvŒ i livet i Sverige.
Allt tack vare att Zozan kom hit som ensamkommande barn och
att hennes familj fick mšjlighet att Œterfšrenas. Mycket har hŠnt i vŠrlden och
migrationspolitiken sedan Migrationsverkets beslut om Œterfšrening fšr Zozans
familj togs.
– Det som hŠnder nu Šr jŠttejobbigt fšr alla de som redan
Šr i Sverige eller de som Šr pŒ vŠg hit. Jag Šr rŠdd att invandrare inte skall
fŒ komma alls till Sverige i framtiden. Jag har hšrt talas om att det finns ett
parti som vill vara med Sverigedemokraterna. Det kŠnns inte sŒ tryggt hŠr
heller lŠngre. Jag vill inte vara orolig fšr att vi skall behšva flytta en gŒng
till, sŠger Zozan som vill bygga sin framtid i lugn och ro i sitt nya hemland.
– Jag vet inte vad jag vill bli nŠr jag Šr klar med
gymnasiet. Men jag tror att jag vill jobba och tjŠna pengar. Sen skulle jag
vilja arbeta pŒ ett boende med ensamkommande barn och hjŠlpa dem som varit i
min situation, sŠger hon.
Byline: Agneta Slonawski
Bildbyline: Sofia Sabel
Bildtext: i Aten:
Familjen bodde i ett par tunnelbanestationer utanfšr
centrum. Det var ett fšrfallet omrŒde dŠr det fanns gott om flyktingar frŠmst
frŒn Syrien och Afghanistan, men ocksŒ fattiga greker. En man som hjŠlpte
flyktingar i Aten letade reda pŒ en lŠgenhet till Ramzijah. Hon gjorde sitt
bŠsta fšr att gšra fint; satte kartongbitar šver spruckna rutor, tejpade fast
lšsa ledningar och mŒlade hallen i en ljust grŒ ton. ResvŠskorna under sŠngarna
fungerade som garderober.
6982 R:
– SprŒket har varit det svŒraste och det stšrsta
hindret, sŠger Zozans mamma Ramzijah Abdullah.
–
Trots att folk sa att vi hade en god chans att
fŒ komma till Sverige och Œterfšrenas med Zozan, sŒ mŒdde vi inte bra under
Œren pŒ flykt i Grekland, sŠger Zozans mamma Ramzijah Abdullah.
Eller:
–
Mamma Šr det bŠsta jag har, sŠger Zozan Hussein.
Zozan:
–
Det Šr svŒrt att tŠnka nŠr man Šr ung. Jag vet
inte vad jag vill bli nŠr jag Šr klar med gymnasiet. Men jag tror att jag vill
jobba och tjŠna pengar, sŠger Zozan som kom hit som ensamkommande barn och har
ett helgjobb som frukostvŠrdinna pŒ ett hotell.
7109+7066
–
Livet Šr inte kul utan fotboll, sŠger Sipan som
vŠntar pŒ att det skall bli kvŠll sŒ han fŒr kolla pŒ nŠr Barcelona spelar
fotboll pŒ TV.
– Det Šr inte bra fšr mŠnniskor att vara borta frŒn
sin familj, konstaterar Ramzijah Abdullah.
Soffan (6798)
Vi hade ett stort hopp om att komma till Sverige, i och med
att Zozan fanns hŠr och sškte uppehŒllstillstŒnd. €ndŒ mŒdde vi inte bra nŠr vi
vŠntade flera Œr i Grekland, sŠger Ramzijah med barnen Robin, 8, Redar, 11,
Sipan, 13 och Zozan, 19 Œr. (Storebror Rezan Šr pŒ praktik denna dag.).
6798 + 6848
Fyrarummaren Šr full av flyttkartonger. Familjen har fŒtt
ett fšrstahandskontrakt. Den nya lŠgenheten ligger bara ett par
spŒrvagnsplatser dŠrifrŒn.
7037
– Det enda jag šnskar Šr att mina barn skall studera
och fŒ ett bŠttre liv, sŠger Ramzijah.
7093
– Den stšrsta turen jag haft
det Šr min mamma, sŠger Zozan som hjŠlper till med att ta halva ansvaret hemma.
7024
Minstingen Robin talar felfri svenska nu och har bara vaga
minnen av Grekland. Hon ritar och skriver dagbok och har massor av kompisar.