Ingress:

Att få återförenas med sin familj har betytt allt för Zozan Hussein. Som ensamkommande barn tvingades hon mogna snabbt. För knappt två år sedan kom hennes familj hit. Snart flyttar de in i en lägenhet med eget kontrakt.

Bröd:

Det sportlov i Göteborg. Zozans och hennes tre yngsta syskon är lediga från skolan. De sitter i pyjamas och tittar på barnprogram på TV. Storebror Rezan som är 20 år gör praktik på en sömnadsverkstad. Fönsterbrädet pryds fortfarande av jultomtar i porslin. Köksfönstret står uppslaget på vid gavel. Barnens mamma, Ramzijah Abdullah, är i full gång med att fritera falafel i en kastrull med solrosolja.

– Det är livsviktigt för mig att vi återförenats. Det var min dröm så länge att vi skulle bo tillsammans i en lägenhet och inte vara skilda längre, som vi var när jag skickade Zozan till Sverige. Jag är jätteglad över att vara i Sverige nu; mina barn får gå i skolan. De är trygga. Det är stor skillnad mot när vi levde som flyktingar. Det är som det skall vara för en familj, säger Ramzijah.

En stjärnklar natt för snart sex år sedan korsade familjen gränsen till Turkiet. Zozan berättar att det var ett par dagars vandring från deras hem, på den syriska landsbygden, till den syriska gränsen. Hon minns inte så mycket från färden mer än att det var mörkt och att de alla var rädda och att barnen var tvungna att vara tysta.

När de kom till Turkiet bestämdes det att pappan skulle stanna för att försöka få byggjobb i en större stad och att resten av familjen skulle ta sig till Aten. Efter det har de inte hört så mycket av honom, men de vet att han stannat i Turkiet och skaffat sig en ny familj där.

Innan flykten hade Zozan knappt varit utanför sin egen familjekrets och hennes mamma Ramzijah var van att rådgöra med sin make. Hon bodde fyra år i Aten med sina barn i Aten. Det har frestat på och de har alla varit med om saker i Grekland som de helst vill glömma. Att sända sin äldsta dotter till Sverige som 15-åring var ett stort och svårt beslut för Ramzijah Abdullah.

– Jag oroade mig så att jag nästan blev sjuk, men vad skulle jag göra? Trots att jag visste att Migrationsverket i Sverige antagligen skulle ge henne uppehållstillstånd och att vi skulle kunna återförenas i framtiden, så var jag orolig hela tiden. Vi mådde inte alls bra under de åren.

Den första tiden i Aten var oerhört svår. Både hon och barnen, som i dag är mellan åtta och tjugo år, fick sova där det fanns plats. De tog sig in till centrala Aten, för att stå i kyrkornas matköer och få ett mål mat och kanske en frukt. När de fick kontakt med UNHCR blev livet blivit lättare. Volontärer har hjälpt dem, så att de fått tillfälliga uppehållstillstånd och därmed kan röra sig utan att bli tagna av polisen.

I fyra år bodde hon och hennes barn i en utdömd lägenhet i en förort i Aten. Två av de åren befann sig Zozan i Sverige för att söka uppehållstillstånd för sig själv och sedan för sin familj. Allt för att de skulle kunna återförenas. Hon var bara 15 år och det var en svår tid även för henne, trots att hon hade nästan daglig kontakt med sin mamma på telefon. Hennes lillasyster Robins fotografi stod på hedersplats under de här åren. Hon bodde i ett hem för ensamkommande barn i Göteborg och hade svårt att förstå alla regler och koder i det nya landet.

– Jag kommer ihåg att jag ar avundsjuk när jag såg andra storasystrar gå hand i hand med syskon. Jag längtade så efter att gå ut i parken med mina syskon, minns Zozan.

Så blev det också. Vid två tillfällen åkte hon ned till Grekland för att hälsa på sin familj, några veckor under sommarlovet. Hon säger att tror att de mötena räddade livet på henne. Väntan på återföreningen var nära, men det kändes som en oändlig sträcka för henne. Hon klarade sig bra praktiskt. Skolan och svenska språket gick som en dans. Men hennes längtan var rent fysisk och kändes i hela kroppen. Framför allt höll hon på att brytas ned psykiskt på att leva utan sin familj. Efter återföreningen har hon blivit hel igen.

– Man kan inte beskriva med ord vad det betyder. Jag är tacksam. Hoppet har kommit tillbaka till mig och jag har blivit gladare. Nu är det som om ingenting är omöjligt för mig i livet. Förut trodde jag verkligen på att det inte skulle gå så att fick leva tillsammans igen på riktigt, men det gjorde det. Så nu vet jag att allting går, även om man tror att det är tvärtom, förklarar Zozan.

I dag finns det någon bredvid henne när hon behöver råd och hon får kärlek. Men det tog ett litet tag innan hon och mamma hittade tillbaka till sina roller igen. När Ramzijah Abdullah kom till Arlanda den 20 juni 2015, hade Zozan förändrats en del. Hon hade klarat av mycket på egen hand under flera års tid och växt från en osäker tonåring till en självständig ung kvinna. Först ville Zozan inte flytta ihop med sin mamma. Hon hade fått smak på friheten och ville helst ha en egen lägenhet eller möjligtvis bo kvar på hemmet för ensamkommande barn.

– Jag förstår inte hur jag tänkte egentligen, säger hon i dag och skrattar gott åt minnet.

I dag har mamma Ramzijah huvudansvaret i familjen, men Zozan täcker upp och hugger in med matlagning och passning av syskonen om mamman är borta. Zozan har mycket på gång precis som de flesta ungdomar. Hon kämpar med gymnasiet och dessutom har hon skaffat sig ett helgjobb som frukostvärdinna på ett hotell i centrala Göteborg.

– Det är roligt att arbeta och det går bra. Skolan tar lite längre tid nu för jag är mer trött. Svårast är matten, säger hon.

Men det tyngsta lasset att bära tycker hon är alla papper. Det är brev och kallelser och information av alla de slag som hör en flerbarnsfamilj till. Plus allt annat som rör en familj i etableringsfasen.

– Det är jättejobbigt. Jag vet inte hur man skall göra med allting. Jag hatar verkligen papper, säger Zozan och tar sig med båda händerna om huvudet.

Som många andra ensamkommande barn upplevde hon att hennes uppdrag var i det närmaste oöverstigligt i början när hennes familj kom. Förutom sin egen skola, förväntades hon klara av att vara både tolk och logistiker bland socialförvaltningsmöten, möten på arbetsförmedlingen, skatteverket och kontakter med syskonens skolor. I dag är det en stor skillnad. Hennes mamma förstår en hel del och hon kan prata lite svenska och Zozans syskon pratar flytande.

– Till och med min lillasyster Robin pratar bättre än jag. Hon bryter nästan inte alls, konstaterar Zozan självkritiskt.

När det kommer post eller papper numera, som hon inte förstår, brukar hon be sin mamma åka till Migrationscentrum i city, så att de får förklara på arabiska för Ramzijah.

– Vi har fått mycket hjälp i Sverige, men inte från myndigheter. Vi har fått stor hjälp av vanliga svenskar. Barnens lärare har varit här och ätit mat och de har haft med sig möbler. Andra svenskar som vi lärt känna har kommit hit på kalas. Det känns bra och viktigt för oss. Det känns som att de vill ha oss här i Sverige, när de väljer att komma hem till oss, förklarar Ramzijah.

I dag läser hon svenska för invandrare (SFI) och berättar stolt att hon kommit upp till nivå B. Hon är 45 år och har fött fem barn och varit hemmafru i hela sitt liv. Helst av allt skulle hon vilja utbilda sig till att arbeta på en förskola. En av barnens lärare hjälpte henne till att provjobba en vecka på en förskola i närheten. Det gillade hon skarpt.

– I Sverige är det tryggt. Vi har tak över huvudet och vi är tillsammans och snart flyttar vi in i en egen lägenhet med förstahandskontrakt, säger Ramzijah Abdullah nöjt och berättar att den ligger på åttonde våningen i en stadsdel i närheten.

Visserligen är den betydligt mindre än lånelägenheten de har bott i hittills, men att ha ett eget kontrakt är början på något nytt. Ramzijah har tagit beslutet att de små barnen skall gå kvar i sina skolor, tills vidare. Just för att det skall bli så lite förändring som möjligt i deras nya liv.

Ingen av de yngre barnen vill flytta. De vill inte ha några mer förändringar. De är nöjda med den gamla lägenheten för de har alla sina kompisar i närheten. Småbrorsorna Redar och Sipan drömmer om att spela fotboll när de blir stora och minstingen Robin har så många kompisar att räkna upp så hennes tio fingrar räcker inte till.

– Det är bra med Göteborg. Nu känner vi till Hisingen. Vi skall stanna här och jag skall lära mig bättre svenska, säger Ramzijah som tycker att språket har varit det absolut svåraste och största hindret.

– När vi var på flykt flyttade vi hela tiden, säger Zozan. Nu har vi en bestämd plats liksom, som är vår. Förut var det ingen idé att köpa saker eftersom vi snart skulle flytta, säger hon.

Snart börjar del två i livet i Sverige.

Allt tack vare att Zozan kom hit som ensamkommande barn och att hennes familj fick möjlighet att återförenas. Mycket har hänt i världen och migrationspolitiken sedan Migrationsverkets beslut om återförening för Zozans familj togs.

– Det som händer nu är jättejobbigt för alla de som redan är i Sverige eller de som är på väg hit. Jag är rädd att invandrare inte skall få komma alls till Sverige i framtiden. Jag har hört talas om att det finns ett parti som vill vara med Sverigedemokraterna. Det känns inte så tryggt här heller längre. Jag vill inte vara orolig för att vi skall behöva flytta en gång till, säger Zozan som vill bygga sin framtid i lugn och ro i sitt nya hemland.

– Jag vet inte vad jag vill bli när jag är klar med gymnasiet. Men jag tror att jag vill jobba och tjäna pengar. Sen skulle jag vilja arbeta på ett boende med ensamkommande barn och hjälpa dem som varit i min situation, säger hon.

Byline: Agneta Slonawski

Bildbyline: Sofia Sabel

Bildtext: i Aten:

Familjen bodde i ett par tunnelbanestationer utanför centrum. Det var ett förfallet område där det fanns gott om flyktingar främst från Syrien och Afghanistan, men också fattiga greker. En man som hjälpte flyktingar i Aten letade reda på en lägenhet till Ramzijah. Hon gjorde sitt bästa för att göra fint; satte kartongbitar över spruckna rutor, tejpade fast lösa ledningar och målade hallen i en ljust grå ton. Resväskorna under sängarna fungerade som garderober.

6982 R:

– Språket har varit det svåraste och det största hindret, säger Zozans mamma Ramzijah Abdullah.

– Trots att folk sa att vi hade en god chans att få komma till Sverige och återförenas med Zozan, så mådde vi inte bra under åren på flykt i Grekland, säger Zozans mamma Ramzijah Abdullah.

Eller:

– Mamma är det bästa jag har, säger Zozan Hussein.

Zozan:

– Det är svårt att tänka när man är ung. Jag vet inte vad jag vill bli när jag är klar med gymnasiet. Men jag tror att jag vill jobba och tjäna pengar, säger Zozan som kom hit som ensamkommande barn och har ett helgjobb som frukostvärdinna på ett hotell.

7109+7066

– Livet är inte kul utan fotboll, säger Sipan som väntar på att det skall bli kväll så han får kolla på när Barcelona spelar fotboll på TV.

– Det är inte bra för människor att vara borta från sin familj, konstaterar Ramzijah Abdullah.

Soffan (6798)

Vi hade ett stort hopp om att komma till Sverige, i och med att Zozan fanns här och sökte uppehållstillstånd. Ändå mådde vi inte bra när vi väntade flera år i Grekland, säger Ramzijah med barnen Robin, 8, Redar, 11, Sipan, 13 och Zozan, 19 år. (Storebror Rezan är på praktik denna dag.).

6798 + 6848

Fyrarummaren är full av flyttkartonger. Familjen har fått ett förstahandskontrakt. Den nya lägenheten ligger bara ett par spårvagnsplatser därifrån.

7037

– Det enda jag önskar är att mina barn skall studera och få ett bättre liv, säger Ramzijah.

7093

– Den största turen jag haft det är min mamma, säger Zozan som hjälper till med att ta halva ansvaret hemma.

7024

Minstingen Robin talar felfri svenska nu och har bara vaga minnen av Grekland. Hon ritar och skriver dagbok och har massor av kompisar.